Edman: Tack!
Milan kommer aldrig mer att bli sig likt igen. Fyra legender lämnar. Nya tider väntar.
Tiden är det mest hjärtlösa som finns. Allt det som varit så fint och borgat för glädje och stolthet mals sakta men säkert sönder mellan tidens trubbiga tänder. Det vackra förvrids i plågor medan vi bara kan stå hjälplösa vid sidan och se på. Det som en gång varit blir aldrig igen, det är tidens villkor vilket vi obönhörligen tvingats att inordna oss i. Slott blir till ruiner, forna civilisationer blir till framtida utgrävningsplatser, kungar blir till uppslagsord i böckerna. Allt som en vittnesbörd om en tid som var, då slotten, de stolta civilisationerna och kungarna satte sitt avtryck till eftervärlden. En tid som jag mitt i all min saknad är ofantligt tacksam över att jag fick vara med om, och som jag aldrig kommer att glömma. Aldrig någonsin.
En stor del av själen lämnar den milanesiska kroppen efter att det står klart att ikoner, legender och halvgudar som Gattuso, Nesta, Seedorf och Inzaghi inte längre kommer att finnas kvar i Milan. Den bittra påminnelsen om tidens villkor tvingade dem till det enda som fanns kvar att göra, det oundvikliga.
Filippo ”Pippo” Inzaghi värvad från Juventus 2001 av den kortlivade Fatih Terim under vilken allt handlade om full fart framåt. Terim försvann snabbt pga av denna taktik som lämnade stora brister bakåt men Pippo fortsatte på inslaget spår. Tidernas näst meste målskytt i europeiska turneringar, flest hattrick i Serie A, flest hattrick i Champions League, en av Milans största målskyttar genom tiderna. Minnena från Pippos era är många, särskilt från den tid han bildade anfall med en annan ikon – Shevchenko.
De gånger Sheva hängde med huvudet fanns alltid Pippo på rätt plats och gjorde processen kort med de som nödtorftigt försökte stoppa honom. Då Sheva hade lämnat Milan för spel i Chelsea såg istället Pippo till att Milan fick sin revansch i CL-finalen mot Liverpool 2007 med sina två mål. Redan då ansågs Pippo för gammal men åldern kunde inte släcka den måltörst som drivit honom genom karriären.
Törsten, eller kanske rättare sagt de gånger törsten för några sekunder släcktes genom ett av sina otaliga mål är det minne Inzaghi kommer att lämna efter sig. Avgrundsvrålet och adrenalinet berättade för omvärlden att Pippo precis fått lite att dricka.
Filippo Inzaghi är min sexårige sons stora favorit. Med stolthet bär han Inzaghis tröja på fotbollsträningarna omringad av alla Zlatan- och Messitröjor och kommer så att göra så länge fysikens lagar tillåter, så länge tiden tillåter. Därefter förpassas den till minnenas vägg där den kommer att vittna om en tid som var och som aldrig blir igen.
Clarence Seedorf med flest matcher av alla utländska spelare i Milans historia, utsedd till Europas bästa mittfältare 2007. Seedorf kom från Inter 2002 och har sedan dess varit en grundtrygghet i Milan. Fyra CL-titlar med tre olika klubbar och ovärderlig för Kakás utveckling i Milan. Mittfältet med Gattuso och Pirlo var i perioder ett av världens absolut bästa, ett mittfält som i sin helhet nu förpassas till historiens vingslag, Ambrosini får ursäkta. Seedorf tog över tröja nr 10 efter Rui Costa och har befäst tröjans storhet i Milan.
Det största minnet jag bär med mig från Seedorfs era härrör dock från tiden då han fortfarande bar tröja nr 20. Året var 2004 och månaden februari. Derby della Madonnina spelades och Milan hade hämtat upp ett underläge från 2-0 till 2-2. I slutminuterna skjuter plötsligt Seedorf långt, långt ifrån Inters mål som bevakades av Toldo. Trots avståndet var skottet otagbart för Toldo och Milan hade vänt till seger tack vare Seedorfs katapult. Jublet kunde höras ut på gatan i många minuter efteråt och ekot av det varade i dagar. Ett av många oförglömliga ögonblick signerat Clarence Seedorf.
Clarence visade också sin storhet i helt andra situationer. Mot slutet av sin karriär i Milan buades han tyvärr ut av Milans egna fans (?), men istället för att sura bet han ihop och kom tillbaka för att visa att han fortfarande kunde. Han vände aldrig de sina ryggen, inte ens när de vände honom ryggen. Seedorf var de stora matchernas man, han kom ofta bort mot mindre lag men hittade flera växlar till mot större, inte minst i Champions League.
Jag hoppas att jag en dag får se Seedorf som Milans coach och är övertygad om att om den dagen kommer, skrivs ett nytt kapitel i Milans historia med stora bokstäver. Det finns inte många spelare på denna planet som har Seedorfs snille, breda fotbollshistoria och förmåga att skapa lugn omkring sig. Vem det än blir som axlar Seedorfs tröja, hoppas jag att han gör det med samma värdighet och kärlek som Clarence Seedorf gjorde.
Alessandro Nesta, som fick äran att spela och danas av ”Den störste”. Sågs som en räddande ängel när han anslöt från Lazio 2002, av många redan då ansedd som världens främste back. 31 miljoner euro plus att Milan fick ta över Nestas skuld han blivit skyldig till efter domstolsbeslut (8 miljoner euro), var pengarna som satsades. Pengar som omedelbart visade sig vara väl investerade då Milans spel snabbt förändrades och blev tryggare med större bollbehandling istället för långbollarna som ideligen letade efter anfallet. Självaste Maldini upplevde en renässans och tillsammans kontrollerade de match efter match.
Om Nesta skrevs ofta att det inte såg ut som att han gick för fullt, att han hade mer att ge om det så behövdes. Nesta gjorde försvarsspelet vackrare, elegantare och fotbollsföreningarna rapporterade att de aldrig förr haft så många barn som prompt ville spela backar.
Nesta har aldrig varit de stora ordens man, han har aldrig behövt vara det. Det är få spelare som är så omtyckta utanför Milankretsar, sannolikt ett resultat av att han lät fotlädret tala istället för munlädret. I skrivande stund kan jag inte erinra mig att jag någonsin sett en spelare så dominant under en match som Alessandro var borta mot Chievo, hösten 2009. Milan var utspelade, Chievo spelade som aldrig förr och om det inte vore för en viss mittbacksgigant hade Chievos ledning med tio minuter kvar varit mycket större än ett mål. Framåt kunde Milan ingenting, och då Ronaldinho, Huntelaar, Pato, Inzaghi och Borriello fallerade gick Nesta in i ännu en dimension. Alessandro både kvitterade och såg till att Milan avgick med segern med sitt andra mål och hårt ansatte Leonardo hade endast en person att tacka för att han inte fick sparken.
Alessandro Nesta är Milans bästa förvärv under detta sekel, och lämnar ett stort hålrum att fylla jämte gigantiske Thiago Silva. Frågan är om det finns någon inom fotbollsvärlden som kan göra det?
Gennaro Gattuso. Var ska jag börja och var ska jag sluta? Milans själ och hjärta personifierade. Alla strider han tagit, alla krig han utkämpat, alla eldar han gått igenom. Det skulle kunna vara Gennaro Gattuso som myntade lydelsen, ”Jag har inget annat att erbjuda än blod, svett och tårar”. SOM han levde efter dessa bevingade ord. Gennaro erbjöd inget fotbollskunnande, ingen direkt bollkänsla, inget spelsinne, nej kanske inget som man förväntar sig av en fotbollsspelare på den här nivån. Ändå erbjöd han allt. ALLT! Blod, svett och tårar. Flammande ögon. Glödande fighting spirit. Passion.
Gattuso har fått mycket kritik, för att inte säga skit, för sitt uppträdande på planen. Alltid tänd, ibland övertänd. Men kampen gav han aldrig upp, inte mot någon någonstans. Han besegrade till och med kampen mot sin ögonsjukdom och kom tillbaka till spel trots prognoser som skvallrade om annat. Berg plattades ut, hav dränerades. Blod, svett och tårar. Till sista droppen. Till sista andetaget. Till tidens ände.
Hur går man vidare efter besked som dessa? Vart skall vi? Vad vill vi? Vem leder oss in på de vägar som finns att gå? Varför måste tiden ta allt ifrån oss, allt vi identifierar oss med, allt vi vet och allt vi kan? Allt vi är?
Tiden är det mest hjärtlösa som finns. Men den kan aldrig få oss att förlora respekten för det som varit, den kan aldrig få oss att glömma. Minnena besegrar tiden, minnena lever för evigt.
Att blott säga tack känns futtigt, men i den tomhet ni lämnar efter er finner jag inget annat ord. Tack Filippo! Tack Clarence! Tack Alessandro! Och Gennaro – till tidens ände...
