Lagbanner
<i>Fredag:</i> Pep och Milan

Fredag: Pep och Milan

Berlusconi drömmer ogenerat om Pep Guardiola i Allegris närvaro

Dagens stora nyhet inom fotbollsvärlden är Pep Guardiolas beslut att lämna Barcelona. Inte mycket att säga om, han håller fast vid vad han tidigare sagt och lämnar i helt rätt tid. Han kommer att bli ihågkommen som en otroligt framgångsrik coach under en era som är på väg mot sitt slut. Barcelona kommer säkerligen även fortsättningsvis vara aspiranter på vilka titlar som helst men storhetstiden där de varit självklara favoriter överallt går mot sitt slut, vare sig Pep valt att stanna eller lämna. Det tror jag han insett och beslutet försvårades därmed inte.

Sannolikt blir det ett sabbatsår för honom innan han ger sig ut på outforskad mark igen. I själva verket är Pep lika outforskad som de framtida marker han beträder, ingen vet egentligen vad han förmår göra med lag av mer mänsklig karaktär. En av dessa marker har sagts kunna bli Milan. Berlusconi dreglar över blott hans namn och försöker inte ens dölja det, inte ens i tider då en utsatt Allegri behöver all stöttning han kan få. Inte minst från högsta chefen.

Berlusconi lever i en vanföreställning där han tror att dirigenten skall kunna ge honom precis den musik han önskar, även om dirigenten skulle ställas inför en orkester som knappt är värd namnet. Han är beredd att offra några av de absolut främsta i orkestern för att värva en dirigent som alltid låtit spela entonigt och ibland helt tondövt. För är det något som Pep inte kunnat bevisa så här långt – och inte heller varit tvungen att bevisa – så är det just improvisationsdugligheten. Han har alltid kunnat köra på sin plan A, sällan behövt avslöja att en plan B inte existerar. Barcas spelare har dikterat matchvillkoren och sällan behövt anpassa sig till en matchbild man inte önskat.

I Milan räcker det inte med en plan A, inte ens med en plan B. Det är inte blott motståndet som sätter käppar i hjulen för en önskad matchbild, en helt vanvettig skadefrekvens har förvandlat käppen till en stor påk som effektivt trasar sönder varje eker som håller hjulet i rullning. Kanske lyckas man dra ur påken i och med att man äntligen kommit på idén som alla utanför Milankretsarna tänkt på sedan Hedenhös – att fixa en bättre scen för orkestern, på fotbollsspråk även kallad gräsmatta. Och visst, det är möjligt att Pep skulle klara av att dirigera en ganska tafatt orkester och till och med få den att verka stabil, harmonisk och välspelande. DÅ, och först DÅ kan man nämna hans namn i samma sammanhang som de riktigt stora.

Men är det värt risken? Är det värt att sälja spelare som KPB (t.o.m. Zlatan har nämnts) för att bereda plats åt en lottdragning? Vart hamnar vi om det blir en nitlott? Skall vi försöka sälja honom till en annan klubb som i det läget också bevittnat avslöjandet att Guardiolas tidigare karriär varit helt beroende av Messi och Xavi?

Resonemanget faller naturligtvis på att ingen som vill kalla sig stortränare går till en klubb som går back netto vad gäller spelarkvalitet. Berlusconi skulle vara tvungen att verkligen införskaffa den verkliga Mr X och inga billiga substitut till att börja med. Det skulle inte räcka med det, kravlistan hade antagligen blivit längre än Berlusconis lugg och det är inte Silvio van vid.  Därför blir det inget med den saken och jag ser som sagt inget negativt med det.

Det är lätt att bli frustrerad och arg över allt snick-snack från Silvios sida. Jag är väl medveten om att ECB inte tillåter att den italienska sedelpressen startas upp igen, att inga pengar utan substans får komma i omlopp, att ingen hätsk pengaspiral får triggas. Men i mångt och mycket försvann det argumentet i samma ögonblick som Berlusconi hamnade i den politiska kylan. FFP ger jag heller inte mycket för, en pappersprodukt som räknar sina dagar redan innan den realiserats men som få ändå vågar utmana än så länge. Nej, Berlusconi vill helt enkelt inte pumpa in pengar i hans livs största utgiftskanal.

Trots denna frustration över Berlusconi vill jag inte ha någon annan än just honom, mycket beroende på att risken för kortsiktiga, kallt beräknande ägarprojekt utan hjärta ligger i vassen och lurar som en vittnesbörd om den moderna världen. En värld där effektivitet är ett finare ord än lojalitet, prestation ett finare ord än engagemang och titlar ett finare ord än klubbkänsla.

Silvios stil är förgången och för att få honom att vakna krävs omoderna larmklockor i form av kränkt stolthet, vanmakt och hotat revir.  Om Juventus vinner Serie A är det en nagel i ögat som blir än mer obekväm om de gör det utan en enda förlust och dessutom på en arena som är en fjärran dröm för många. Larmklockorna kommer att ljuda ilsket i Silvios medvetande och nattron stillas först då det föreställda Status Quo uppnåtts igen.

Bygget med ett nytt Grande Milan baserat på historiska grundpelare kanske påbörjas under sommaren. Men ritningarna måste fastställas dessförinnan och jag hoppas att Allegri får vara med om konstruktionen. Med de medel han haft till hands har han gjort det i stort sett optimalt hittills. Om inte Kuipers varit i Barcelona för att förverkliga sina drömmar kanske Milan hade stått på Allianz Arena den 19 maj och då hade tongångarna varit radikalt annorlunda kring Allegri. Men succéns lina över fiaskots avgrund är mycket skör, där emellan tycks inget finnas.

Det finns dock som alltid annars en del som Allegri kunde skött bättre. Då pratar jag inte laguttagning, några i efterhand konstaterade taktiska felaktigheter eller några knepiga byten då och då. Istället handlar det om Muntaris berömda icke-mål mot Juve. Ett horribelt domslut, det håller alla med om, men till vilken nytta? Allegri borde släppt detta för länge sedan, priset har redan blivit högre än vad det var då det hände. Men å andra sidan är det förmodligen en projicering vilket i så fall visar på att Allegri känner sig tvungen att freda sig på ett eller annat sätt. Det ska inte en coach som blivit mästare under sitt första år behöva känna. Allegri är värd full stöttning från högsta chefens sida, både i vått och torrt. För mig finns inte en enda punkt där jag föredrar Pep framför Allegri, om det nu hypotetiskt vore de två enda alternativen. 

Henrik Edman1968maldini@gmail.com2012-04-27 23:36:00
Author

Fler artiklar om Milan