Gästartikel: Därför offrades Zlatan och Silva
”Berlusconi verkar ha tappat det helt” skrev jag i ett sms till min kompis Erik när Zlatan och Silva gick till PSG. Ekonomen i mig hade svårt att förstå varför man sålde sina enda världsstjärnor och stora dragplåster. Men när jag kikade in bakom den ekonomiska kulissen förstod jag att bara ett telefonsamtal från en nära anhörig skiljer Silvio Berlusconi från Lyxfällan.
Att Italien är ett land i akut ekonomisk kris var länge okänt för de flesta. Grekland var som ett stort svart hål som sög åt sig allt det mediala strålkastarljuset kring den europeiska skuldkrisen, men med tiden har det italienska liket flutit upp till ytan.
Detta var visserligen oundvikligt, eftersom Greklands problem mest har en symbolisk betydelse för eurozonen i stort. Greklands statsskuld är större än Italiens i förhållande till landets storlek, men landet är ur ett globalt perspektiv ett lilleputtland i Europas periferi medan Italien är världens åttonde största ekonomi.
Italiens ekonomi är mer än sju gånger så stor som Greklands. Italiens statsskuld är fem gånger så stor som Greklands och uppgick förra året till 17 100 miljarder kronor. Drygt sjutton biljoner.
Räntorna på dessa skulder stiger när förtroendet för euron och italienska statsobligationer faller. Banker, pensionsfonder och andra investerare vill helt enkelt ha bättre betalt för att låna ut pengar till Italien eftersom de fruktar att de inte kommer få pengarna tillbaka. Detta, att kräva högre ränta, är vad på ekonomiska kallas för riskpremie.
Om Italien vill låna nya pengar måste de alltså betala mer i ränta. När de gamla lånen löper ut och ska förnyas gäller samma sak. Kort sagt: räntorna på Italiens statsskuld håller på att kväva hela ekonomin.
När ett land drabbas av en finansiell kris av den här storleken finns några olika sätt att lösa problemet. Vilken väg man ska välja är tiotusenkronors-frågan som diskuteras dygnet runt i Bryssel just nu, men oavsett vad som sker kommer det att innebära stora kostnader för Italien.
Som det ser ut nu kommer Italiens regering försöka betala av skulderna genom att sälja ut statligt ägda företag och andra tillgångar. Dessutom kommer de att minska antalet anställda i offentlig sektor och höja skatterna, med arbetslöshet och mindre i plånboken för de italienare som fortfarande har jobbet kvar som följd.
Det innebär i sin tur att Silvios företag, och därför också Milan, har tuffa år framför sig. Om gemene man har mindre pengar i plånboken betyder det lägre intäkter för Italiens företag. Att Silvio har investerat tungt i den konjunkturkänsliga mediabranschen och i bank- och finanssektorn är inte heller direkt någon anledning att springa naken genom staden och jubla.
Asburda lönekostnader – mediokra intäkter
Nåväl. Förutom den akuta ekonomiska krisen i Italien, som till stora delar utgör det kosmos i vilket vår älskade rödsvarta stjärna befinner sig, finns en annan ekonomisk parameter som spelade en avgörande roll i försäljningen av Thiago Silva och Zlatan Ibrahimovic.
Förhållandet mellan en klubbs totala intäkter och lönekostnader är ett bra mått på hur väl klubbens ekonomi mår eftersom lönerna är den överlägset största utgiftsposten i fotbollsklubbar. Jämför man lönerna mot intäkterna kan man se hur mycket pengar en klubb har kvar till resten av verksamheten när spelarlönerna är betalda. Det är pengar som behövs till administration, spelarköp, tränare, ungdomslag och annat. Här kommer nästa obehagliga nyhet.
Milan hade förra säsongen den sjunde högsta genomsnittliga lönen av alla klubbar, i alla idrotter, i hela världen. Högre än Manchester United. Högre än Arsenal. Högre än Liverpool och Bayern München. Överlägset högst i Serie A och i paritet med New York Yankees.
Genomsnittslönen i Milan låg på 6,1 miljoner dollar. I Manchester United 5,5 miljoner, Juventus 4,7 miljoner, Roma 3,9 miljoner, Napoli 1,6 miljoner och så vidare. Lönekostnaderna har de senaste åren varit otroliga, men om man sätter dem i förhållande till lagets intäkter blir de faktiskt chockerande, rentav absurda.
Real Madrids totala intäkter uppgick 2010/11 till 480 miljoner euro. Lönerna uppgick till 216 miljoner euro. Knappt hälften alltså. Manchester United hade totalt 367 miljoner euro i intäkter och 170 miljoner euro i lönekostnad, även där knappt hälften. Arsenal, Bayern München och Liverpool, överallt samma sak. Lönerna motsvarar knappt hälften av intäkterna.
Milan tjänade samma säsong 235 miljoner euro, spelarlönerna uppgick till 160 miljoner euro. Lönerna åt upp nästan 70 procent av intäkterna, och för den som vill begripa varför Silvio lät bilan falla över Zlatan och Silva är denna siffra, i kombination med skuldkrisen och de nya Financial Fair Play-reglerna, helt avgörande.
Man kan givetvis tycka vad man vill om hur Berlusconi styr klubben. Att köpa Zlatan för att sedan upptäcka att man inte har råd att betala hans lön var en rejäl blunder. Ett stort ansvar för Italiens genomruttna ekonomi vilar dessutom på Silvios axlar. Men om man vill försöka förstå ledningens agerande under sommarfönstret måste man sätta in det i ett ekonomiskt sammanhang.
Kanske känns det lite lättare att acceptera att Silvio sålde det som de flesta av oss såg som en framtida kapten och bandiera, om man vet varför. Och någonting säger mig att jag och Erik lik förbannat kommer sitta framför tv:n i hans tvåa i Västertorp när San Siro börjar mullra i slutet av augusti.
Christian Dahlström är frilansskribent, civilekonom och milanista.
****
Milanredaktionen tackar för denna intressanta artikel!
