Gästartikel: Solglasögon och prosecco
Gästskribent Anders Eriksson berättar om sin resa ner till Milano för att bevittna Milan - Viktoria Plzen live på San Siro. Det visade sig bli en kort, tröttsam men händelserik resa. Ta en stund och läs igenom den, ni lär inte ångra er.
- Jag förstår inte varför folk köper fejkglasögon, de är sååå fula!
- Nej, jag håller med. Tror de att någon tror att de är riktiga?
- Ja, det syns ju lång väg att de inte är riktiga.
- Och kolla, nu dricker han champagne. Han försöker se ut som en hot shot.
- Haha...det ser så löjligt ut med killar som dricker champagne.
Ungefär så lät delar av en konversation mellan två danska damer som helt klart hade för mycket pengar och överlägsenhet för deras eget bästa. Det damerna inte visste, var att objektet för deras häcklande, det vill säga jag, var svensk och förstod nästan varje ord de sade. Platsen där denna scen utspelade sig var på takserveringen på La Rinascente, med utsikt över det ständiga renoveringsprojektet men ack så mäktiga Duomo di Milano. Det stället är en av mina absoluta favoritplatser i Milano, och att sitta där med ett glas prosecco, helst under eftermiddagens aperitivo och kisa med ögonen mot solen för att försöka urskilja duomens imponerande stuckatur, ger mig ett lugn och gör mig så otroligt glad och nöjd med livet. Varje gång.
Det var dags för Milans första hemmamatch i årets upplaga av Champions League och tjeckiska Viktoria Plzen stod för motståndet. För första gången hade jag biljett till Curva Sud på älskade San Siro och förväntningarna på resan var skyhöga. Att resa helt ensam skulle också bli en ny upplevelse, något som faktiskt visade sig vara underskattat.
Efter ett tidigt flyg från Skavsta till Bergamo och en timmes bussresa klev jag in på Hotell Flora några hundra meter från centralstationen. Resebudgeten var tight och därför hade allt vad heter komfort fått stå åt sidan. Förväntningarna på det trestjärninga hotellet var därför inte speciellt höga men de överträffades faktiskt då hotellet var rent, hade trevlig och serviceinriktad personal och till och med utan extra kostnad tillhandahöll badtofflor, tandborste och badmössa (vem använder egentligen dessa?), något som absolut inte är standard på italienska hotell.
Milano visade sig från sin absolut bästa sida och den molnfria himlen och de 27 värmande graderna gjorde att kursen direkt efter incheckning styrdes rakt mot Il Bar på taket av ovan nämnda varuhus. Förutom kvällens kommande match var detta och Milan Megastore de enda punkterna på min att-göra-lista och jag kunde därför i lugn och ro äta Linguine och sakta njuta av ett par glas Prosecco. Efter ett par timmars välbehag var det dags att resa sig ur soffan och via en del shopping på den fantastiska matavdelningen styrdes stegen några hundra meter österut på Corso Vittorio Emanuelle II för ett besök på Milan Megastore. Utbudet i den butiken är fantastiskt och även om man inte är intresserad av en matchtröja, ett komplett träningsställ, en väckarklocka, bestick med Milanemblem eller ett komplett påslakanset, så är det värt ett besök, om inte annat för att ta en bild vid den grå väggen med hela lagets autografer. Tyvärr brottas butiken med ett problem och det är personalen, som inte alls personifierar Milanandan. Men som boende i Stockholm är man van vid usel och arrogant butikspersonal och därför lät jag inte det påverka speciellt mycket. En del humor har de dock, då en lapp på dörren visade att de den dagen gav Victoria Plzen-supporters 10% rabatt på hela sortimentet. De hade troligen kunnat skriva 50% rabatt utan att riskera allt för mycket, för några tjeckiska supporters syntes inte till på långa vägar.
En stund senare, på andra sidan av Piazza del Duomo, hördes dock ett klassiskt fotbollsskrålande och genom folkhavet kom ett rött tåg bestående av tjugotalet sjungande och givetvis öldrickande Plzen-fans. De var av det gladare slaget och inte alls av samma virke som de supportrar som polisen hade stoppat på en bensinstation utanför Milano några timmar tidigare. Bland de sistnämnda hittades nämligen enligt Corriere dello Sport ett par knivar, ett 40-tal rökbomber, en biljardkö(!) och en teleskopbatong, samtidigt som ca 70 personer noterades vara överförfriskade.
Klockan går som alla vet fort när man har roligt och det var därför hög tid att ta sig ut till San Siro. Efter en dusch på hotellet tog Metron mig till stationen Lotto Fiera. Dock inte raka spåret. Den röda linjen delar sig nämligen vid stationen Pagano och då det tidiga morgonflyget började ta ut sin rätt, somnade jag och missade tågbytet. Tre stationer för sent, vid Gambara, vaknade jag och fick åka tillbaka till Pagano där jag hoppade på ett nytt tåg. I min sömndruckenhet lyckades jag dock med bedriften att kliva på fel tåg igen och märkte det återigen inte förrän vid Gambara. Två identiska felåkningar på en och samma resa gjorde att jag vaknade till på allvar och efter ytterligare en resa tillbaka till Pagano och byte till rätt tåg anlände jag slutligen till Lotto Fiera.
Från Lotto är det enklaste sättet att ta sig till arenan via buss, men mitt råd är att istället få lite motion och i sakta mak vandra de cirka 2 kilometrarna det är kvar. Första gången jag gjorde den vandringen kommer jag aldrig glömma. Det var ganska exakt 11 år sedan, och synen när jag efter en promenad längs den relativt tråkiga Via dei Rospigliosi fick se San Siro torna upp sig bakom muren sitter djupt rotad i mitt minne och tas då och då fram som ett happy moment. Sådana minnen är dock omöjliga att försöka kopiera och denna gång valde jag därför istället den något rakare och kortare vägen via Federico Caprilli. När jag bland alla rödsvarta likasinnade kände att stämningen steg ju närmare San Siro jag kom slogs jag av att mina barn där hemma skulle älska att gå den vägen. Muren mot hästtävlingsbanan ’Ippodromo di Milano’ är täckt av graffitimålningar och gör promenaden till en ren njutning. Murens alla färgglada teckningar skulle få barnen att stanna, peka och titta och jag hoppas att en vacker dag få möjligheten att ta med dem och visa med handling, istället för att lönlöst med ord försöka beskriva vad en match på San Siro innebär, vad det betyder och hur det känns.
Drogliberat och korta ramsor
Den här reseberättelsen blir knappast bättre av att innehålla någon djupare analys av matchen eller kommentarer kring spelsystem, Ibras insats eller varför Urby bara fick 5,5 poäng i La Gazzetta dello Sport dagen efter. Sådana saker har redan har skötts så mycket bättre av andra. Kring uppleveslen och intrycken från San Siro den här fantastiska sensommarkvällen finns det dock en del att säga. Till att börja med är det ingen dum idé att använda San Siro och inramningen inför en match i Champions League för ett första möte. Innan matchstart träffade jag för första gången i verkligheten Twitterkompisen Johanna Reimers, och under en snabb kopp kaffe samtalade vi kort om avsaknaden av trådlöst Internet på pressläktaren, Ryan Airs tidiga flygtider och givetvis vädret. En stund senare när Johanna vant gled in genom pressingången fick första bästa ölvagn servera mig ett sista glas innan det var dags för entré, där jag efter en med svenska mått hafsig visitation för första gången kunde kliva in på San Siro genom Entré 14, ta trapporna upp mot andra ring och bänka mig på Curva Sud. Det var upplevelsen av en dröm som faktiskt tagit 25 år att uppnå. Spänd av förväntan noterade jag ganska omgående att läktarkulturen här i Sverige, i alla fall enligt mina erfarenheter, skiljer sig en hel del från den i Italien. Förutom att var och varannan rödsvart familjemedlem oavbrutet rökte hemrullade spliffar, gick samtidigt en diger äldre man runt på läktaren och sålde små flaskor med Grappa och Sambuca från en plastkasse. Sådan har jag aldrig sett på Stockholms Stadion. När så Sweet Child of Mine, efter en evighetslång väntan rullade igång på hög volym kom gåshuden samtidigt som läktaren exploderade i ett gränslöst jubel. In på planen kommer 11 rödsvarta hjältar och just då, just där var jag så lycklig så lycklig.
Förutom den lösa attityden till svartsprit och droger är en annan påtaglig skillnad hur makten är fördelad. Det är ganska tydligt vem och vilka som bestämmer. Vilka flaggor skall upp, vem ska stå var och när ska man sjunga? Allt är välregisserat och ingen säger emot. Visst har svenska lag också klackledare, men eftersom Curva Sud är så mycket större än alla andra svenska klackar krävs det fler ledare, som simultant och nästan på kommando lyssnar ner mot mitten och drar med sig resterande kortsidan. På så sätt sjungs ramsorna nästan alltid samtidigt och inte i kanon, vilket faktiskt ganska ofta händer här hemma när klackarna blir lite större. En annan noterbar sak är att nästan samtliga ramsor innefattar ”tue mani”, dvs händerna i luften och därmed också någon form av handklapp.
Största skillnaden mot kära hemmaplan, är dock tanken kring ramsorna, åtminstone om jag jämför med mitt kära Djurgården och Järnkaminerna. Nästan alla ramsor är korta och i de fall de blir lite längre är de faktiskt ganska mediokert genomförda. Det sjungs för snabbt och med för mycket klapp och även om det säkerligen till stor del beror på att min skolitalienska är usel, var det i många fall omöjligt att försöka förstå och hänga med. Men, trycket i de korta ramorna är stundtals enormt och det värmde i hjärtat när ”Interista – pezzo di merda” varvades med ramsor om vår svenske hjälte Ibra.
Efter 90 spelade minuter började de senaste 21 vakna timmarna, resan, vinet och den stekande solen ta ut sin rätt på allvar. Till råga på allt hade jag dagen till ära monterat mina fötter i ett par rödsvarta Stan Smith, vilka var allt för nyköpta för att vara fotriktiga. Med blå tånaglar och tunga ben smakade därför en varm panino med salami och ost och en flaska vatten extra gott, när jag i sakta mak rörde mig tillbaka mot Lotto Fiera för att åka tillbaka till hotellet, där jag omedelbart somnade till en dubbad Peter Haber i filmen Män som hatar kvinnor på LA 7.
Om jag hoppar över en högst sedvanlig och tråkig hemresa, slutar min berättelse här. Men, kanske den uppmärksamme och nyfikne läsaren frågar sig, hur slutade då historien med de överlägsna danska damerna i inledningen? Jo, på enklaste och bästa sätt och med ett ”Trevligt med danskar, hoppas ni får en bra vistelse i Milano” innan jag reste mig och gick.
Milan Siamo Noi!
Vi tackar Anders för en trevlig gästartikel!
Ni kan följa Anders på Twitter här.
Kommentera gärna, men håll en god nivå.
