Gästkrönika: Att ha ett kärleksband till AC Milan
Varför håller man en och samma klubb i vått och torrt? Varför väljer vi aktivt att slitas mellan eufori och förtvivlan? Anton Rångevall redogör för sina känslor i denna gästkrönika.
Jag får ibland frågan hur man kan känna så starkt för en fotbollsklubb, och speciellt en klubb där man inte har någon anknytning till staden i fråga. Folk har uttryckt sig i ordalag som att det är konstigt och till och med skrämmande. Jag är säker på att vissa tycker att jag har någon slags störning.
Jag pratar ofta om AC Milan. Väldigt ofta. Jag pratar om Milan med de fotbollsintresserade. Jag pratar om Milan med de som säkert inte kunde bry sig mindre om fotboll i allmänhet och. Ändå kan jag inte hålla mig från att begeistrad berätta anekdoter såsom Gennaro Gattuso vars urstarka ben doktorns borr inte klarade att tränga igenom under en operation.
När jag försöker bena ut varför det blev just de rödsvarta så står svaret ganska klart. Jag hade egentligen två färgval, de ljusblå från Manchester eller just Rossoneri från Milano. Dessa två lag var de som fanns i min fars hjärta och jag var dömd att ta efter. Men eftersom den blå månen varken glimrade eller sken speciellt starkt över Manchester under min uppväxt på 90-talet, och medan Milan var en mäktig stormakt med på alla sätt fantastiskt vacker estetik både på och utanför planen så färgades mitt hjärta snabbt rödsvart, och jag är säker på att mitt öde hur som helst var Italien, Serie A och AC Milan. Det var dock när jag nådde tonåren i mitten på 00-talet som den nästan oumbärliga kärleken till Milan uppstod, och jag fick en ”man crush” som stavades Gennaro Ivan Gattuso.
Glädjeämnena har varit många under åren och idag är det minnen som man starkt håller fast vid. Det är lätt att bli nostalgisk i dessa tider då Milan går kräftgång i ett allmänt svagt och sargat Serie A. Halvtomma läktare, spelskandaler, stjärnor som lämnar, italienska supertalanger som lämnar Italiens gränser för starkare klubbar med muskler byggda av pengar säger ju någonting (läs: Verratti). Min far och bror har förvisso fortfarande vissa sympatier för Milan men dem har som så många andra endast öga för kommersens Premier League. Man City är laget de sitter och skriker helhjärtat till framför tv:n. När jag en lördag ser fotboll med ett gäng vänner så visas Juventus – Napoli samtidigt som Norwich - Arsenal och jag är den enda som röstade för att se en bra match. Det slutade med PL på tv:n. Jag åkte hem, svärandes och frustrerad, för att se Serie A i min ensamhet istället. Det är lätt att i dessa tider ibland känna sig ensam och ganska liten som Milanista och älskare av italiensk fotboll, då hela ens omgivning är förblindade av stjärnglansen från Premier League som strålar dem rakt upp i ansiktet.
Kärleken till Milan blir dock inte mindre, matcherna man hängivet sitter och kollar på blir inte färre. Till matcherna blir däremot skällsorden allt värre och suckarna allt fler just nu. Allt som oftast slår man av tv:n oerhört besviken och tom i skallen. Men allt detta hör till att vara supporter. Det är som en bergodalbana av starka känslor som man ger uttryck för, det är som vilket kärleksförhållande som helst. Jag vet att Italien förr eller senare kommer slå tillbaka, jag vet att Milan kommer resa sig ur ruinerna alla mästare lämnade efter sig. Nya arenor kommer byggas i Italien, stjärnor kommer formas, stjärnor kommer att lockas, nya mästare kommer leta sin väg in i våra hjärtan för alltid.
Jag har kommit fram till slutsatsen att dem har rätt, de som frågar hur jag kan känna så starkt till Milan. Troligtvis har jag någon slags störning, men det är den bästa störning man kan ha. Det är för abstrakt för de oinsatta att förstå, det är skrämmande, konstigt, vackert, hemskt, mäktigt och stort att vara Milanista.
Allt på en och samma gång.
Anton Rångevall
Milanredaktionen välkomnar alltid gästkrönikor. I mån av plats och då redaktionen anser att artikeln är passande publiceras dessa på SvenskaFans.
