Golestani: Lycklig sorg
Är man Milanista blir det klart mycket kaka på kaka nu. Det mesta handlar om Zlatan Ibrahimovic och Antonio Cassano. Den förstnämnda för att han öppet går ut och berättar om sitt liv som fotbollsproffs i en självbiografi som kommer att sälja mer och bättre än de flesta böcker i Sverige. Den sistnämnda för att han insjuknat och drabbats av ett hemskt tillstånd som nu kräver en mindre hjärtoperation.
Cassano slog som de flesta igenom i Bari, med det här målet. Det var från allra första början en talang av stora mått, och redan då drog storklubbarna i honom. Sedan det första målet har han dragit på sig den ena klassiska klubbtröjan efter den andra.
Samtidigt har han själv, mest på grund sin impulsiva och ibland lite galna personlighet byggt upp ett rykte som han inte lätt kan skaka av sig.
Många gillar inte spelare som sticker ut. Vissa gillar inte spelare som kan hitta lite vad som helst – på gott och ont.
Jag älskar fotboll i allmänhet just tack vare sådana spelare. Spelare som kan väcka liv i en tråkig match från ingenstans. En klack, en passning, en dribblingsräd eller ett rött kort.
Den före detta tjejtjusaren från Bari har lyckats förtrolla publiken i Rom, bråka både där, Sampdoria och Real Madrid. Han har lyckats gå upp i vikt och sedan går ner allt för att bli värvad av Milan. Hans liv är en saga och ett av hans smeknamn är också ’Peter Pan’.
Trots alla dalar finner jag det fortfarande lite konstigt att ingen sagt att Cassano är ’slut’.
Det har hänt så många gånger förr, men i fallet Cassano har ingen tvivlat på hans fotbollstalang – och det med all rätt. Cassano har alltid varit en spelare som kan vända ut och in på ett försvar på egen hand. I rätt miljö är han en spelare av världsklass.
Antonio har gjort sig känd som en av de mest kreativa spelarna i Italien, och det med all rätta. Hans förmåga att skapa målchanser åt både sig själv och medspelare är så pass unik att han i det närmaste abonnerat på en plats i det italienska landslaget.
Men så häromdagen, sådär från ingenstans och mitt under ett samtal med polaren och lagkamraten Zlatan Ibrahimovic, insjuknade han och har spenderat tiden därefter i en sjukhussäng.
Som medmänniska känner jag såklart för Antonio och framförallt hans familj. Hela situationen är sorlig och smått ofattbar för en ung och till synes frisk människa. Jag kan inte tänka mig hur jag själv hade reagerat i den situationen.
Dessa idrottspersonligheter som tar så mycket plats i media och är bevakade dag och natt har inte ett liv. Många sätter dem på en piedestal medan andra tycker att de får en orimlig summa pengar för att utöva sin hobby. I fallen Cassano och Gattuso är det dags att vi tar ner dem därifrån. Det är dags att vi inser att våra favoritspelare inte är odödliga. Lite då och då påminns vi om det då någon fått betala det högsta priset, men ibland finns möjligheter för en tankeställare med ett lyckligt slut.
Lyckligtvis kollapsade Cassano runt kamrater där han kunde få omedelbar hjälp och vård. I andra mer olyckliga fall hade det kunnat gå mycket värre.
Jag glad över att Cassano verkar kunna bli helt återställd och kommer att kunna leva ett normalt liv igen. Så normalt det nu kan bli det när det är Cassano som tar livsbesluten...
Precis som så många andra sagt före mig, både skribenter och medspelare: Krya på dig Antonio, fotbollen behöver dig.
Milanredaktionen kommer att inom kort starta en Cassano-blogg som tills vidare kommer att följa hans återhämtning. Där kommer ni att kunna läsa både tankar, få länktips samt följa hans väg tillbaka till fotbollen.
