Krönika: Tack pappa
Denna text tillägnar jag min pappa, som för ett år sedan drabbades av en plötslig hjärtinfarkt. Pappa, som fick mig att älska AC Milan, är i dag fullt frisk och får äntligen fira sitt favoritlags 18:e scudetto.
Jag hade inte ens hunnit fylla fem innan jag började intressera mig för min fars helgsysselsättning. Varje söndagseftermiddag bänkade sig pappa framför tv:n för att se Serie A och Milan - ”mitt älskade lag” som han alltid kallat det för. Det var något speciellt med denna hängivelse och detta engagemang för fotbollen och Milan som fick mig att bli så nyfiken.
Det dröjde därför inte länge förrän jag gjorde honom sällskap i vardagsrummet. Jag var ju bara tvungen att få veta vad det var som fick min pappa att bli så lycklig, men ibland så arg och besviken.
Sakta men säkert utvecklade även jag ett intresse för fotbollen. Det jag minns särskilt från denna period är Uno Kryss Due med Thomas Nordahl i spetsen - programmet som de flesta inbitna calcio-supportrarna förmodligen saknar än i dag. Att sitta där bredvid pappa när han förklarade taktiken och reglerna var hur roligt som helst, även om jag inte förstod särskilt mycket.
Ju äldre jag blev, desto mer förstod jag och desto mer förälskad blev jag i AC Milan. Vi började åka till Milano för att se vårt älskade lag, och den allra bästa 15-årspresenten jag fick var biljetten till Milan-Brescia den 16 maj 2004. Milan hade vunnit scudetton och det skulle firas rejält på San Siro och Piazza Duomo. Det var även Roberto Baggios sista match, så en hel del tårar fälldes denna dag.
Då bollen är rund och vad som helst kan hända inom fotbollen har vi så klart även fått erfara några mindre trevliga matcher. När Paolo Maldini, som för övrigt är pappas absoluta favorit genom tiderna, spelade sin sista match var vi givetvis på plats och stöttade il capitano. Inte nog med att Milan förlorade, vissa supportrar fann tyvärr även glädjen i att förstöra Maldinis avskedsmatch.
Tillsammans har vi fått uppleva både med- och motgångar, men ingen av oss har någonsin gett upp vår kärlek för vårt favoritlag. Våra hjärtan är rödsvarta i vått och torrt.
Vid denna tidpunkt förra året låg min pappa på sjukhuset. Han hade under en veckas tid haft en återkommande smärta i sitt bröst när han vaknade upp och la märke till att han tappat synen på vänster öga. Smärtan i bröstet var kolossal, och efter en stunds överväganden bestämde han sig – tack och lov – för att besöka sjukhuset istället för att åka till jobbet.
Det tog ett tag innan pappa kunde återhämta sig helt. I dag är han fullt frisk. Och förra helgen fick han fira sitt älskade Milans 18:e ligatitel.
Jag tackar dig pappa, för att du introducerade mig i denna värld fylld av kärlek, passion, rivalitet och galenskaper. Du har lärt mig vad äkta supporterskap betyder.
Tack för att du är världens bästa pappa som alltid ställer upp för dina två döttrar. Dag som natt - vi kan alltid räkna med dig. Tack för att du fick mig att älska världens bästa lag.
