Krönika: Vi är och förblir Milan - en supporters manifest
Tuffa tider väntar för ett desillusionerat Milan i jakten på en ny identitet för nya tider. Klubbfärgerna går dock aldrig ur och vi står stadiga i väntan på bättre tider.
Identitetskrisen är ett faktum. Vi har ett desillusionerat Milan utan en tydlig strategi och med en självbild som inte stämmer överens med verkligheten. Hur gör man för att finna sig själv igen?
Det handlar inte om vem eller vilka man värvar, inte heller om vad man (Galliani med bihang) uttryckligen säger sig ha för filosofi. Utan om en identitet för nya tider, en hållbar och långsiktig strategi anpassad till verkligheten - och samtidigt ha ambitioner!
Hur hanterar ledningen ett Milan som blivit ett säljande andraklassens lag i en medelmåttig liga? För där står vi nu, allt annat är självbedrägeri. Utan kapital och utan attraktionskraft för vare sig publik eller toppspelare.
Jag hoppas - verkligen innerligen hoppas - att herrarna i toppen av klubbhierarkin har en plan. Tydlig och genomtänkt, realistisk och väl förankrad i klubben. Om inte nu så snart.
Tuffa tider väntar för det rödsvarta kollektivet, ja egentligen för hela Il calcio. Serie A är, precis som Fredy Espitia skriver i sin ypperliga krönika (läs den!), sjuk. Hon lider och plågas. Vi finns vid hennes sida när andra har lämnat. Det krävs drastiska åtgärder med nytt och långsiktigt tänkande för att rädda denna patient. Sannolikt är operationen mer riskabel än sjukdomstillståndet. Det gäller alltså att ha tålamod.
Tuffa tider kan uthärdas tålmodigt om man vet att det finns en plan bakom, att det pågår ett förbättringsarbete - sanering av finanserna, övergripande satsning på ungdomsfotbollen, sunda värvningar etcetera. Jag är beredd att stå ut med ett antal magra säsonger om dessa intentioner är tydliga och ärliga.
Med sig bort från Milan och Serie A tar Zlatan och Thiago svensk media och en del sk supportrar. Serie A är utan de stora profilerna för första gången på årtionden. Milan saknar en identitet och en stabil grund att stå på. Klubbens anseende och sportsliga möjligheter är skakade. Men vi står kvar i stormen. Vi är Milan, med huvudet högt och färgerna klarare än någonsin väntar en ny säsong i en ovan roll.
Man glömmer lätt helheten. Det är varken lirare som Ibra eller Thiago som är klubben, inte heller är det narcissisten Berlusconi och hans Euros. Det är historien, familjen, legenderna, bandiere och färgerna som betyder något. Allt det finns kvar.
Själv känner jag mig mer rödsvart än någonsin. Det här är fortfarande mitt Milan. Jag minns dagen efter 1-6 mot Juventus på San Siro den 7 april 1997. Det var en vanlig skolmåndag, rödsvarta Weah-tröjan och halsduken åkte på och varenda jävel med koll på resultatet hade någon kommentar. Men det var fortfarande mitt Milan. Förhoppningsvis är det även ditt Milan.
Jag litar på Allegri, jag tror att han kan uträtta mer med små medel än många andra. Han är rätt man för jobbet men då måste han få friare händer - både när det värvningsstrategi och spelfilosofi.
Ett yngre mer prestigelöst och hungrigt Milan med fokus på kollektivet kan säkerligen utmana Juventus. Jag hoppas det i alla fall.
Alltid, och mer än nånsin,
Forza Serie A, Forza Milan, Avanti Milan
