-
-

Matchrapport Milan- Udinese 2-1: Balotelli fixade säsongens skönaste segerjubel

Det var en match med två ansikten: två helt skilda halvlekar och för en åskadare var det också ett pendlande mellan två kontrasterande känslolägen. Från den fullständiga segervissheten i halvtid, till frustrationen över ett hemmalag som helt tappade konceptet i början av andra. Två sidor - men till slut bara en matchhjälte. Grazie Super-Mario!

Jag börjar den här rapporten på samma sätt som jag kommer att avsluta den. Tack Super-Mario, för att du äntligen gav föda åt en svulten skara rödsvarta supportrar. Den supporterskara, som under säsongen velat fly den bistra verkligheten genom att ägna sig åt nostalgiska återblickar eller hängivit sig åt utopiska drömmar om en ny framtida storhetstid, dessa rödsvarta hjärtan fick du, käre strulpelle, att plötsligt (och för första gången den här säsongen) återvända till det absoluta nuet: ett segerjublande San Siro i extas. Tack för det.

Det kan hända att jag målar med de stora penseldragen. Då får ni helt enkelt ha överseende med mitt något uppspelta sätt. Jag skyller på höstens återhållna fotbollsendorfiner, som så sällan haft läge att ventileras under hösten. Igår fick jublet äntligen fylla mina 36 kvadratmeter när segern bärgades i 94:e minuten.

Första halvlek

Allegri satsade på ett offensivt 4-3-3 där Pazzinis sena skada öppnade upp för en omedelbar debut för Super Mario. Han spetsade till tridenten på topp där El Shaarawy och Niang flankerade.

Omedelbart är också en passande beskrivning för inledningen av matchen då Balotelli genast bryter igenom ett chockat Udineseförsvar. Avslutet är inte klockrent men tvingar ändå burväktare Padelli till en fin räddning. Centimeter skiljer Balotelli från en sanslös start i den rödsvarta tröjan.

Milans offensiva satsning, med irrationelle Constant och en för aftonen sagolikt pigg Abate i höga kantpositioner, ställer till problem för Guidolins trebackslinje. Milan får stora ytor att operera på och kommer till flera fina omställningslägen, där trion på topp visar en härlig rörelse och inspiration. Det är tydligt att Balotellis närvaro på planen har fått herrarna El Shaarawy och i synnerhet Niang att lyfta sig. Fyndigheterna är många och löpningarna helhjärtade. Nocerino och Flamini sätter ytterligare griller i huvudet på Domizzi och co, med outröttliga löpningar in i straffområdet.

Milan skapar en strid ström av chanser. I 25:e minuten kommer utdelningen. El Shaarawy löper ikapp en fin genomskärare från mittplan, tar sig ner mot kortlinjen och slår in bollen på chans mot straffområdet. Bollen snuddar en Udinesespelare och studsar upp. Balotelli står påpassligt på rätt plats inne i straffområdet och möter med en välplacerad vänstervolley. Bollen studsar först i marken innan den smiter förbi en chanslös Padelli i Udinese-målet. Jublet utbrister. Balotelli målar i premiären. På läktaren reser sig Galliani och ser så där outgrundligt lidande och rörd ut som han gör i sina allra lyckligaste stunder. 1-0 Milan.

Det pigga spelet fortsätter också efter ledningsmålet och Udinese har förtvivlat svårt att komma till rätta med Abates och Constants höga positioner. Montolivo utnyttjar föredömligt denna blottade Achilleshäl och serverar både Abate och Constant med utmärkta crossbollar. Abate kommer till flera lägen där han utmanar Udineseförsvarare helt utan understöd. Bortalaget får slå ifrån sig.

Milan avslutar halvleken med ett riktigt drömanfall signerat Balotelli-El Shaarawy och där en framstormande Flamini bara är en tånagel ifrån att kröna anfallet med ett 2-0-mål.

Det må vara med en uddamålsledning som Milan går till pausvila, men ledningen känns ändå bergsäker och jag ser fram emot en behaglig defilering i andra med ytterligare skönspel från ett Milan som just avslutat säsongens bästa halvlek.

Andra halvlek

Det är märkligt det som sker i andra halvlek. Allt det fina, vackra och befriade från första halvlek, lyser nu plötsligt med sin frånvaro. Tempot har sjunkit. Det går att misstänka, att den bekvämlighet och tillförsikt som vi åskådare upplevde i halvtid, också smittat några av spelarna. Det är kanske en förklaring. En annan är givetvis att Guidolin inte dummare än att han nu sett till att täppa till de stora ytorna på kanterna. Constant och Abate stryps åt och det påverkar hela Milans anfallsspel. Farten, rörelserna, den kreativa initiativen är som bortblåsta.

Straffet låter inte vänta på sig. Muriel rinner förbi en passiv ocht trög Zapata och efter en tilltrasslad situation letar sig bollen fram till Giampiero Pinzi som med en halvträff ställer Amelia i målet. Kvitterat. 1-1.

Med den suveräna första halvlek Milan presterat blir frustrationen ännu större. Också Milanspelarna verkar smått chockade över denna pågående genomklappning, för spelet blir knappast bättre efter kvitteringsmålet. Plötsligt är det Udinese som parkerar framför Milans straffområde. Konceptet har tappats. Det märks också på de individuella misstag som nu plötslig börjar dugga tätt bland hemmaspelarna. Amelias horribla försök att iscensätta en kontring med säsongens fulaste utkast är symptomatiskt för Milans nervösa sammanbrott. Utkastet träffar Montolivo i bakhasorna, vilket får den normalt så elegante dirigenten att tappa både balans och boll strax utanför eget straffområde. Turen räddar Milan från att inte straffas med ytterligare ett mål.

Saker och ting börjar se bättre ut när Bojan ersätter Nocerino och Allegri ändrar till en 4-2-3-1. Milan lyckas fästa spelet i längre perioder på Udineses planhalva. Successivt börjar hemmalaget ta över igen och skapar en del chanser.

Niang kommer riktigt nära när han bränner av en vänstervolley klockrent i ribban, men marginalerna fortsätter att gäcka fransmannen. Balotelli har föredömligt tagit på sig rollen som target och stångas tappert med Domizzi inne i boxen. Det renderar i en del halvchanser för Mario som dock stoppas av utmärkte Padelli i Udinsesmålet.

Robinho ersätter Niang i 80:e minuten och en tröttkörd Flamini byts ut mot Traore några minuter senare, men ingen av de inbytta spelarna lyckas driva eller intensifiera slutoffensiven. Det ser ut som om Milans totala överlägsenhet i första halvlek inte ska ge en bättre skörd än en poäng.

Stopptiden passerar alldeles för fort. I sista minuten försöker El Shaarawy löpa ikapp en boll nere vid kortsidan. Han utmanas (tack och lov) av Heurteaux som satsar helhjärtat och helkorkat i närkampen med SES. Han träffar, som jag se det, varken boll eller spelare. Signalen ljuder och domare Valeri pekar på straffpunkten. Tveksamt? Absolut.

San Siro bubblar upp, stillar sig omgående när Balotelli greppar tag i bollen och stegar fram mot den möjliga och fullständiga succedebuten. Robinho blir lite förorättad när han inser att hans fantastiska målsinne förbises och förtroendet istället går till de senaste säsongernas kanske säkraste och kyligaste straffskytt i Europa. Super-Mario klarar pressen, gör en vacker stoppfint strax innan träffen och placerar in bollen hur säkert som helst i Padellis högra hörn. 2-1! Säsongens jubel utbryter på San Siro. Balotelli säkrar de tre poängen med matchens sista spark.

Milan avancerar i och med segern till en fjärdeplats i ligan, på samma poäng som Inter och med blott tre poäng upp till den åtråvärda tredjeplatsen (Lazio). Plötsligt ser allt genast så mycket bättre och roligare ut.

-----------------------------------------------------------------------------

Jag måste avsluta med några ytterligare ord om Balotelli. Som alla andra känner jag så klart också till hans nyckfulla uppträdande. Jag är medveten om att han säkerligen kommer att göra oss både saliga av glädje och tokiga av frustration. Men för alla spelare i allmänhet, och Balotelli i synnerhet, går det knappast att underskatta vikten av en god start i en ny klubb. Det gäller som sagt inte minst en spelare som Balotelli.

På flera sätt innebär Balotellis ankomst till Milan något helt nytt för den unge italienaren. Han har aldrig tidigare, varken i Inter eller i City, tilldelats, eller själv tagit, någon ledarroll. Han har alltid varit den nyckfulle jokern som ingen riktigt vet var man har – kanske allra minst han själv.

Super-Marios uppträdande igår påminner inte så lite om Ibrahimovic självsäkra och dominanta sätt att regera på fotbollsplanen. Lugn, självsäker, kaxig. Balotelli ville visa att han är redo att ta ansvar, redo att bli en av lagets hörnstenar. Han tog frisparkar, löpte klokt och visade lugn och kyla när han enkelt placerade in den matchavgörande straffen. Imponerande. Med den succé som dessa ”ledarambitioner” skördade igår, finns goda chanser att vi kommer få se allt mindre av den opålitlige, barnslige, postpubertale jokern Balotelli och mer och mer av matchvinnaren Super-Mario.