Onsdagskrönika: Vilka förtjänar det mer än Milan?
Det har varit ett konstigt år. Samtliga lag som Italien bidrog med i de europeiska cuperna åkte ut någorlunda tidigt. I ligan har i princip alla lag haft sina problem och nu har mitt kära Milan vandrat fram till ett läge där man nästan endast behöver ställa ut skorna för att vinna seriespelet. Vissa undrar om Milan är Italiens bästa lag. Vissa undrar om inte Milan till och med har köpt titeln. Min fråga är enkel: Vilka förtjänar det mer än Milan?
Nu sitter jag här, en kille som normalt sett vägrar ta ut något i förskott. Jag brukar inte ta något för givet, och även fast jag inte är skrockfull så hatar jag att ta ut en seger i förskott. Jag gjorde det mot Liverpool den där kvällen, och gör det aldrig igen. Det finns inget bittrare än att förlora OCH få äta upp sina ord.
Med det sagt säger jag såhär: Jag utgår ifrån att Milan redan vunnit ligan. Avgjort. Slut.
Ligan har, mycket tack vare alla berg och dalar som de flesta lag bjudit på, varit spännande större delen av säsongen. För inte så längesedan var jag övertygad om att Inter skulle kunna ta igen nio poängs underläge och vinna scudetton. Napoli gjorde alla nervösa med sin enorma framfart i ligan. Tyvärr för syditalienarna var det dem själva som blev nervösast av alla.
Milan då?
Man började piggt och inspirerat mot ett uselt Lecce. Hoppet tändes och Zlatan Ibrahimovic såg till att hoppet lagom till vinteruppehållet blev en realistisk framtidsvision. Denna framtidsvision förvandlades snabbt till en målsättning och efter en hel del misstro, uttåg ur Champions League och ett skadehelvete utan dess like står vi nu här. Så nära mållinjen att man ska kunna snubbla, bryta ett ben och ändå komma i mål.
Milans spel har varit så varierande att det nästan skrämmer mig. Först var det full fart framåt med Ronaldinho, Pato, Ibra och Robinho. Därefter blev det ett vägvinnande defensivt lagd mittfältskonstellation som var nyckeln. När spelet inte stämde tyckte firma Nesta och Silva att det var god tid att stänga igen framför Abbiati, och när de två eleganterna i mittlåset (tillsammans med säsongens största utropstecken Abate) tog en espressopaus visade Abbiati att han håller landslagsklass.
Milan har under hela säsongen haft åtminstonde en lagdel som fungerat utomordentligt. Vi har inte råkat ut för någon kollektiv kollaps. Därmed har Milan också tagit de där viktiga poängen. Uddamålssegrarna, förmågan att forcera in en boll när det behövts som mest och en Seedorf som efter tidernas största motgångssvit lyft sig och hittat rätt i både spel och position. Ett bra exempel är att Robinho, som till stor del i år varit bland de sämsta avslutarna i världen, blir den som gör matchens enda mål mot Brescia. Eller kanske fransmannen Flamini som till vardags är en djupledslöpande och målchansfixande målsumpare av stora mått. Samma fransman gör alltså matchens enda mål mot Bologna.
Milan har varit flexibla. Milan har varit tyngst, effektivast och framför allt smartast.
Allegris förmåga att matcha rätt lag vid rätt tillfälle, spelarnas förmåga att ta fram rätt trollspö vid rätt tillfälle och ledningens tydliga budskap med värvningarna under vintermercaton har varit starkt bidragande faktorer till att vi nu är där vi är. Ute ur Champions League men klart i topp i ligan.
Nog för att Udinese bjudit på vacker offensiv fotboll. Nog för att Napoli skapar chanser på löpande band. Nog för att Inter är regerande mästare i några veckor till samt har den bästa truppen. Nog för att Lazio plötsligt skulle skrälla och pressa Milan.
Nog om allt det där, för med tre matcher kvar leder Milan ligan med åtta poäng.
Så när ni nu summerar säsongen ska ni bara tänka:
Vilka har förtjänat detta mer än Milan?
Mitt svar är enkelt, kort och självklart: Ingen.
Forza Milan, Avanti Milan!
Kommentera gärna, men håll en god nivå. Spärr utan pardon väntar annars.
