Reseberättelse: Italien, ett fotbollsland att älska
Jag är trots min relativt unga ålder väldigt berest pojkspoling. Jag har stått under Kristusstatyn i Rio, snorklat i Karibien, sovit på Serengeti-savannen, lapat sol på Kap Verde och sett solen gå ned i Indiska Oceanen från en vit strand på Zanzibar. Men ingenting, absolut ingenting, går upp mot att ta röd linje mot Rho Fiera, stiga av på Lotto, traska de två kilometrarna tillsammans med tusentals milanisti och se San Siro torna upp sig bakom träden i mörkret. Ingenting.
Förra måndagen påbörjades min fjärde Italienresa. En Champions League-dubbel stod på schemat och resesällskapet var ganska oklart. Det jag visste var att min bloggkollega Andreas skulle med och att TV4’s Jesper Hussfelt var den som anordnade resan.
DAG 1
Med dessa förutsättningar satte jag mig tidigt på måndagsmorgonen på flygbussen med en resväska packad och pass i fickan. Jag var otroligt laddad och trötthet existerade inte, trots att jag inte fick många timmars sömn natten innan. På flygplatsen mötte jag Andreas och inte långt därefter dök även Hussfelt upp. Gruppen växte och till slut var vi nästan 15 personer som flög från Arlanda. Resten av gruppen anslöt i Italien från Köpenhamn.
Colusseum i bakgrunden och min resekamrat i förgrunden
Vi landade i Rom och avnjöt där den bästa italienska måltiden jag ätit. Obegränsat med prosecco, antipasti i olika former, gudomliga pastarätter och avslutningskaffe med drink. Smaksensation värdig en resa likt denna. Efter en skön kväll, med sköna profiler, i Roms vackra kvarter fick jag några timmars sömn innan det var dags för tågresa mot Neapel.
DAG 2
Vesuvio - utsikt från hotellrummet
Tisdagens lunchpizza
Under tågresan från Rom, med en stor rosa tidning (inte Sportbladet) framför mig, så insåg jag hur stor kvällen skulle bli. Lilla jag skulle få besöka Stadio San Paolo och bevittna Napolis största match sedan Maradonas tid. Hela staden andades fotboll. Halsdukar såldes på öppen gata, en taxichaufför berättade om hur han varje morgon kysste ett foto på Maradona och på restaurangen där lunchpizzan avnjöts hängde det foton på Lavezzi. SSC Napoli är Neapel. Neapel är SSC Napoli.
När kvällen kom satte vi oss på en buss som skulle ta oss till arenan. Jag trodde att vi var ute i riktigt god tid, men ack så fel jag hade. Bilköerna ringlade sig långa i flera kilometrar och allt man såg var röda baklyktor. Jag blev aningen nedstämd då jag ville spendera så mycket tid som möjligt vid och på arenan. Tillslut kom vi dock fram och 45 minuter innan avspark slog vi oss ned på arenan. Att hitta sin egen plats var en omöjlighet, då vår sektion hade förvandlats till ståplats och till och med gången var igenstoppad. Istället bänkade vi oss precis framför hörnflaggan.
Stämningen på arenan var fullkomligt magisk. Ljudnivån och passionen gick inte att ta miste på. Neapel var sjukt taggat! Matchen i sig behöver jag inte gå igenom, det har Napoliredaktionen gjort bra själva. Något jag vill försöka förmedla är dock stämningen. Det var smällare, fyverkerier, bengaler, skrik, applåder och galna "helarena-tifon". Ljudnivån var så hög att hörselproblem lätt skulle uppstå för den känslige. Luften stod still och en tung rökkuliss la sig över arenan efter användadet av bengalerna. En stämning likt den på San Paolo den 22/11-2011 går bara att uppleva live, i ett passionerat fotbollsland. Så åk inte till England, Spanien eller något annat ”modernt” fotbollsland. I länder som Italien, Turkiet eller Argentina hittar du den riktiga passionen, eller det organiserade kaoset som det heter med andra ord.
San Paolo inflör avspark
Med trafiksituationen i bakhuvudet beslutade Hussfelt och hans vän Oskar, tillika vår italienskspråkige guide, att vi direkt på slutsignal skulle skynda oss mot bussen. Med tanke på resultatet var detta otroligt ledsamt, att få dela glädjen på arenan tillsammans med andra galna Napoli-fans är få förunnat. När vi gick vinkade fansen hånfullt åt oss - de trodde vi var City fans. Samtidigt förstår jag tanken, trafiken var verkligen galen. På väg till bussen stötte vi ihop med Martin Åslund av bara farten, men det är en ynklig parantes i sammanhanget.
Bussen körde oss till en fin restaurang, men eftersom min och Andreas studentbudget är knaper valde vi att inte besöka restaurangen utan istället traska hemåt längs havet. Vandringen var härlig. Neapel är inte speciellt fint under dagen, men när solen gått i moln, lamporna tänts och du går längs hamnen finns det definitivt något vackert med staden. En böljande ocean på ena sidan och galna Napoli-supporters på vespor på andra sidan. Kontraster när de är som bäst.
DAG 3
En flygresa tog oss från Neapel till Linate i Milano. Innan planet lyfte stötte jag, Andreas, Jesper och Oskar ihop med två välkända ansikten - Henrik Strömblad och Glenn Strömberg. Självklart kände Hussfelt de bägge sedan tidigare, men för oss junisar var det ett stort möte. Bägge två var riktigt trevliga och kunniga och diskuterade mer än gärna fotboll med oss.
När vi landat på Linate kände jag mig som hemma. Det var fjärde gången jag besökte Milano och jag har numer koll på stadens centrum och lokaltrafik. Hotellet vi checkade in på låg ett stenkast från centralstationen och var riktigt, riktigt fint för att vara trestjärnigt. Ännu en frasig pizza avnjöts i skenet av ett sammandrag av Champions League-matcherna från gårdagen.
Onsdagens outfit:ar! Andreas till vänster, min till höger
Lite fönstershopping runt Duomen och ett besök i Milan Megastore senare var vi redo. Äntligen! Röd linje, Rho Fiera, Lotto och kvällspromenad till arenan. Världens vackraste betongklump och fullt med folk. FY F*N vad jag älskar Milan! Efter att vi hämtat ut våra biljetter till andra ring höjdes jublet och alla milanisti sprang mot vägen. Blåljusen snurrade tätt och en bit bort kom en svart buss: Milans spelarbuss. En smällare av det grövre slaget smällde av några meter bakom oss och marken vibrerade. Förmodligen kände även spelarna av smällen, för de såg alla otroligt laddade ut när de timmarna senare kom inlöpande med Guns N’ Roses högt spelandes.
Tifot var så vackert och organiserat som bara Curva Sud kan anordna. Stämningen på hela arenan höjdes markant vid spelarprestationen visste ljudnivån inga gränser. Champions League-hymnen var grädden på moset och adrenalinet pumpade inte bara i Abates blod, utan också i mitt.
Matchen var otroligt rolig och underhållande. Boatengs mål, Xavis skicklighet och Messis briljans var underbart att se live, men samtidigt ökade avskyn mot spelförstörelsen som Barca utför. Framförallt filmningarna hamnade i fokus, men det som irriterade mig mest under matchen var Victor Valdes i en situation som inte framgick genom TV-rutan. Keita blev liggande i en situation i straffområdet, Barca kontrade, Milan kontrade på kontringen och domaren blåste av. Precis innan Milan skulle kontra var maliern på väg att resa sig upp. Då kliver Valdes in i bilden och ber Keita att ligga kvar. Keita lyssnade och sjönk ihop igen ----> Milans ypperliga målchans var förstörd.
Barca är ett underbart lag när de spelar på topp, men många av antagonisterna skulle försvinna om de började spela lite sportsligare. Som Hussfelt sa till mig:
”Jag blev irriterad av hur Barca-spelarna låg ned hela tiden. De studsade inte upp, utan låg länge. Får en smäll mot magen och håller sig för ansiktet och sånt där… Jag tycker det är ett fantastiskt lag och de skulle få hela världen med sig, tror jag, om de bara var schyssta och inte spelade över i varje situation.”
Att älta vissa situationer kan man göra länge och det är väl inte det denna berättelse ska gå ut på, även om jag tycker det är svårt att inte ta upp det.
Efter matchen var stämningen ganska positiv, trots 0 poäng. Milan gjorde en bra match och visade att man kan skaka Barca och att man åter igen tillhör världstoppen. Boateng mål hyllades och även Zlatan fick en hel del ros för sin insats ifrån SKY-reportrarna (herregud vilken underbar kanal!).
DAG 4
Bara några få timmars sömn fick vi i kroppen innan det var dags att på tom mage ta flygbussen ut till Malpensa. Naturvetare som jag är fick jag något riktigt härligt att fundera på under vägen hem; kroppens biologiska väckarklocka. Alarmet gick tidigt på morgonen, men lite snoozning har ingen dött av tänkte vi och slog av larmet. En timme senare vaknade Andreas yrvaket och väckte mig. Kanske var det tur, men jag tycker människokroppen är fantastisk!
Vi missade första bussen, men skyndade oss till den andra och han iväg i relativt god tid ändå. På flygplatsen stötte vi ihop med Abgar Barsom som också hade varit i Italien och kikat på fotboll. Han byta några ord med honom med och även där har vi en trevlig fotbollsprofil. Hade jag bara tur, eller kryllar Sverige av dem?
Mellanlandning i Berlin, en intervju med Hussfelt (du kan se den HÄR) och några sista timmar i luften senare var vi åter igen på svensk mark. Ett snabbt avsked av gruppen (om ni läser detta, tack för allt!) var det enda som hans med, men minnena kommer finnas kvar länge.
Och tro mig, det dröjer inte länge innan jag kommer traskande mot San Siro till en kvällsmatch igen!
