Reseberättelse: Vi var där

Livet jag lever innebär att jag reser mycket. Fram och tillbaka, hit och dit. Jag har sett en hel del, upplevt en hel del och varit i Milano ett antal gånger nu. Kärleken jag fann för de rödsvarta djävularna har sakta men säkert börjat genomsyra min vardag och som en direkt följd av det blev den här resan den bästa. Den allra bästa, alla kategorier.

 

Vi bodde inte superfint.

Vi åt inte alltid supergoda måltider.

Vi fick inte slappna av någon gång egentligen.

Men vi var där. Vi var där.

 

Intrycken är många och minnena än fler. Detaljerna man lägger märke till när man delar en sådan glädje med först 50 000 och därefter 80 000 på stadion går inte att beskriva. Jag vill inte ens försöka att ge mig på det som mina medresenärer, och tillika kollegor här på SvenskaFans, så fint beskrivit i sina berättelser. Jag vill egentligen bara förklara hur det hela kändes.

 

Kort och gott var helgen fylld av glädje. Det fanns ingen som vill bua på stadion. Det fanns ingen som inte ville fira ute på stan. Det fanns ingen som inte ville sjunga vid Duomon. Även fast vi nästan missade själva matchen tappade vi aldrig humöret. Glädjeruset stimulerade våra kroppar till att producera mer adrenalin än någonsin förut. Jag behövde ingen Red Bull. Jag drack inte ens mitt kaffe på morgonen.

 

Att fira på Piazza del Duomo var fantastiskt. Ett ordnat kaos som man bara hittar i Italien. Kalabalik i dess bästa form. Publiken älskade det, vädergudarna älskade det och ni kan tro att spelarna älskade det.

 

Efter många om och men hann vi till stadion. Vår grupp hade splittrats i tre delar på grund av kaoset som rådde i staden efter firandet vid Duomon. Tunnelbanetrafiken kollapsade, busstrafiken var kaotisk och överbelastad, spårvagnarna halvt omöjliga att ta sig på och taxi var ingen idé att ens försöka få tag på. Vi sprang större delen av vägen. Svettiga, trötta och jag med ett vänsterknä som värkte som aldrig förr.

Vi kom in till San Siro för att njuta av atmosfären. Vi kom dit för att fira med alla fans.

 

Jag kände dock en stor besvikelse, och om jag ska vara ärlig lite ångest. Min goda vän sedan länge, kollega Naji var den första att ofrivilligt skiljas från gruppen. Efter den telefonkontakt vi haft var jag långt ifrån övertygad om han ens skulle hinna till matchen, och i all ärlighet finns det ingen Milansupporter jag unnat det firandet mer än Nawras.

 

Så här kommer detaljen som gjorde min kväll:

När vi satt oss ner på våra platser tittar jag ner mot uppgången vi kom ifrån. Det första huvudet jag såg tillhörde Nawras. Vi hade som sagt splittrats i tre grupper på vägen och på något konstigt sätt kom vi alla till San Siro samtidigt. Ödet? Ja, kalla det vad ni vill, men jag föredrar att se på det som att det var vår gemensamma vilja som gjorde det. 

Mina ord till Nicole som satt med videokameran i högsta hugg förklarar det bäst: ”Nicole! Det är Nawras! Filma! Nawras! Filma!”.

 

Tillsammans hade vi en sagolik resa, och jag längtar redan nu tills vi får möjligheten att göra det igen. Det gör inte längre någonting att vi åkte ut ur Champions League. Det gör ingenting att Palermo får spela cupfinal mot lillebror. Ingenting spelar någon roll längre, eftersom – ja ni gissade rätt – vi var där.

 

Just den helgen, just den gruppen av människor, just på det sättet och just på det stället.

Vi var där.

 

Ett stort tack till Andreas, Michal, Nathalie, Nawfal, Nawras, Nicole och Simeon för den underbaraste av fotbollsresor. Jag hoppas att vi får göra om det snart.

 

Även jag vill nämna och tacka Watchitlive.se som hjälpte till att koordinera, planera och till slut gjorde denna resa komplett. 

 

 

Det finns mycket som är vackert här i livet, men i år var mitt kära Milan vackrast. Vackrast och bäst.

 

Grazie ragazzi!