Minnen från en ljum kväll i Milano
"Känslan av eufori var total och ständigt närvarande. Den svävade mest fritt inombords. En underbar känsla av både lättnad, glädje och broderskap. Där var jag, mitt bland alla dessa främlingar, bröder och systrar enade i något så abstrakt, simpelt och evigt som klubbsympati. Kollektiv eufori."
Intryck, episoder och minnesvärda ögonblick. Så vill jag sammanfatta en guldkantad helg i Milano i maj 2011.
En konversation natten innan matchen. Ett möte med en interista, en riktig blåsvart själ. Två främlingar med en sak gemensamt: passionen för den italienska fotbollen och framförallt sina klubbar. I det lättsamt berusade tillståndet framgick att ingen av oss var kusin med den andre och sedan försvann interistan in i den sunkiga baren igen.
Minuten senare kallar han in mig och jag anar pirayor i det grumliga vattnet. Med i interistans sällskap ser jag en kraftig rakad herre iklädd rödsvarta träningskläder med Milans klubbmärke överallt. Den typen av herrar som kallar sig huliganer, det kändes betryggande. Han var ju trots allt rödsvart.
Vi går in i baren. Det står ett halvt dussin öl i plastglas uppradade på bardisken och vi bjuds in att ta för oss. Sagt och gjort. Utrustad med självlärd spansk-italienska kommunicerade jag med en som tydligen var lika självlärd i engelska. Kroppsspråk är dock internationellt.
Nu tog konversationen en annan vändning, liksom interistans humör. Det skrattades och skämtades om vem som var mest hatad, Materazzi eller Gattuso. Ifall Ibra är mercenario. Respektfulla fraser om Zanetti och Maldini utbyttes. Många runtomkring hade svårt att tro att vi kommit hela vägen från Sverige "bara" för att se och hylla AC Milan. Mitt svenska pass kombinerat med upprabblandet av laguppställningar från Capellos tid fick dock tyst på dem. Vi var accepterade!
Milano lördag kväll. Kaos i det överfulla och överbelastade metro-tåget på väg mot San Siro. Festligheterna på Duomon nyss avslutade. Milan-tröjor överallt, och de själsligen värmande ramsorna avlöser varandra. Packade likt cigaretter i ett för litet cigarettpaket totalhaverar tåget vid Duomon. Ingen information, ingen vet något, ingen kan engelska. Tålamodet tryter och oron över att man kanske missar inledningen av matchen ökar. Finns dock inget att göra.
Italienare och speciellt milanisti är ett härligt släkte. Trots att tåget uppenbarligen inte ska köra nånstans försöker folk trycka sig in. Cazzo hit och cazzo dit är det enda man hör. Jag kunde inte låta bli att le.
Till slut börjar folk banka, slå och sparka på tågets utsida, några går till och med fram till tågföraren, bankar på rutan och anklagar skrikandes honom för att vara blåsvart: interista pezzo di merda var kanske det mildaste av uttrycken.
Ilskan inombords eskalerade och just där och då kändes matchen och firandet väldigt avlägsna. Italien befäste sin status som Europas enda bananrepublik. I stundens hetta som sagt.
San Siro, vid 22 över tio. Inzaghi tar av sig den gröna västen och springer bort till fjärdedomaren. Byte på gång. Han har nyss värmt till publikens enorma jubel: oi oi oi Pippo Inzaghi segna per noi, oi oi oi Pippo Inzaghi segna per noi ekade över hela stadion. Obeskrivlig känsla, ni vet den sorten som måste upplevas på plats.
Denna legend - världens minst komplette anfallare, ni vet - lever för det här. Han är död utan syret från publiken, näringen från de där nittio minuterna på en gräsplan tillsammans med 21 andra lirare. Död utan energikicken och det som utgör hela hans väsen: att se bollen passera målvakten och in i mål.
Väl inbytt kunde man se att han fokuserade på bollen, uteslutande på bollen. Inte en tanke eller en blick på var motståndarnas backlinje var. Underbar att se på plats, särskilt utan boll.
San Siro, efter slutsignalen. Det satt några andra svenskar framför oss, de gick direkt efter slutsignalen. Kanske förstod de inte speakerns meddelande om att festligheterna skulle börja. Kanske brydde de sig inte alls. De missade Festen med stort, fett, kursiverat och understryket F.
Berlusconi höll inte igen med showen. Alla ingredienser fanns där, utom lättklädda italienska damer förstås. Ljus, rök, musik av alla slag, ljudeffekter, fyrverkier som får 4 juli att likna en strandfest, emotionella förinspelade tal och hyllningar till spelare och Silvio själv. "Han smällde säkert upp halva mercato-budgeten" som någon i sällskapet sa.
San Siro släcks ner. Kvar finns kamerablixtar och en fokuserad strålkastare. Välkända Billie Jean ljuder ur högtalarna och stadion hamnar i extas: vi vet vad som väntar!
Svartklädd, med en vit handske och i hatt håller han sitt löfte. Prinsen av Milano levererar omgiven av lagkamrater och 80 000 jublande ad hoc monarkister. Kevin-Prince "MJ" Boateng. Vilken lirare. Vilken dansare. Vilken energi!
Själv undrar jag hur man kunde missa att spela låten "My name is Prince" med just Prince.
Känslan av eufori var total och ständigt närvarande. Den svävade mest fritt inombords. En underbar känsla av både lättnad, glädje och broderskap. Där var jag, mitt bland alla dessa främlingar, bröder och systrar enade i något så abstrakt, simpelt och evigt som klubbsympati. Kollektiv eufori.
Van Bommel sa att den senaste titeln alltid är den bästa. Detta är min fjärde Scudetto med Milan. Jag håller med van Bommel.
I sällskapet fanns min bror, en övertygad laziale som vi utan framgång skämtsamt försökte omvända. Kanske är det lika bra. Det är Milans historia, spel på planen och den familjära känslan som är essensen, det ska växa inom en, näras i med och motgång. En spektakulär helg i Milano gör ingen skillnad.
Trots alla utspel om bananrepubliken Italien kan man inte annat än älska detta komplicerade och charmiga land i hela dess härlighet, arrivederci, på återseende. Helt enkelt!
Bland de över 80 000 åskådarna finns det sju individer jag vill tacka för ett underbart och friktionsfritt sällskap: Vi kom. Vi såg. Vi festade!
Tack även till watchitlive.se som låg bakom den smidiga och felfria resan.
Tituli: 18
Siamo noi,
siamo noi,
i campioni d'Italia siamo noi!
