Resekrönika: Den delade glädjen
Det är inte en enkel sak att samla sina intryck efter besöket på San Siro i lördags. Känslorna svämmar över och orden har svårt att tygla dem. Det blir lätt ett rabblande av slitna uttryck som försöker säga allt men som oftast faller platt och verkningslöst. Så jag ska försöka på ett annat sätt, genom en kontrastverkan.
Jag landade på Skavsta sent i söndags och rundade av med ett besök på McDonalds. Jag stod där vid kassan och väntade in min cheesburgare. Lokalen var nästan tom. Den trötta personalen räknade ner arbetsdagens sista timme. Ljudet av regnsmatter mot taket och en enformig poplåt i högtalarna. När jag konstaterade att jag för tjugofyra timmar sedan såg Ambrosini lyfta bucklan inför över 80 000 jublande milanisti infann sig onekligen ett visst mått av overklighetskänsla. Ibland är kontrasterna väldiga. Ändå är det kanske i de ögonblicken som de stora upplevelserna får sina konturer, trots att de bär drömmens vaghet. För San Siro var en dröm i lördags. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Milan skapar drömmar. Milan uppfyller dem. Är det inte därför vi älskar dem?
Och så denna förbehållslösa glädje. San Siro brann av den i lördags. Inget nageltugg, inga burop eller upprörda gester. På läktaren återstod nu bara ett koncentrat av segern: lättnaden, glädjen och naturligtvis förväntan inför den påföljande festen. Det var en stor upplevelse att för en kort stund lämna händelserna på plan och vända sig om och betrakta dessa rader av ansikten som omger en: leendena, de exalterade blickarna som beundrar Seedorfs bollbehandling och den barnsliga förväntan när Pippo tar av sig överdragsvästen. Och jag inser att allt det jag ser i dessa ansikten också syns i mitt eget. Att de speglar mina egna känslor och min egen uppskruvade sinnesnärvaro. Jag är en del av ett gigantiskt rödsvart bultande hjärta som slår glädjevolter med allt högre frekvens ju längre festen pågår. Kanske närmar vi oss här en av supporterglädjens stora hemligheter. En av de formler som gör kärleken till en klubb så speciell. Just att den delas. Av många. Den delade glädjen i framgång, den delade sorgen i motgång.
Natten före matchkvällen firade vi med besök på nattklubb på festgatan Corso Como. Bland de festande fanns så klart flera segerrusiga milansupportrar. Vi började snacka med en av dem. När han fick höra att vi kommit ända från Sverige för att fira segern blev han imponerad. Han berättade att hans far var familjens mest hängivne supporter och den som firade ligasegern allra mest. Plötsligt plockade han upp sin iPhone och riktade den mot oss.
"Kom igen, sjung med nu", sade han och startade inspelningen.
Mitt på det trånga dansgolvet stämde han högljutt upp i segersången Campioni Siamo noi. Under devisen hellre än bra hängde vi så klart på. Efter en halv minuts skönsång var han nöjd.
"Det här ska jag skicka till pappa. Det kommer göra honom glad". Så stoppade han ner sin iPhone i fickan igen.
Det var varken våra eminenta sångröster eller klanderfria italienska uttal han avsåg. Men han förstod att hans far skulle bli glad över att få höra sången som han själv förmodligen sjungit sig hes av sedan Milan säkrat segern i Rom. Och viktigast av allt: nånstans i vimlet på dansgolvet skulle han känna igen sin egen glädje i några sjungande ansikten från Sverige: från Malmö, Sundsvall och Valdemarsvik. Han skulle känna igen den. Samma glädje.
Stort tack till mina kära medresenärer. Jag är glad över att få dela detta minne tillsammans med er!
