Säsongen sammanfattad: Tränaren
Redaktionen håller i dagarna på att sammanfatta insatserna för säsongen. Idag har turen kommit till Massimiliano Allegri, Milans tränare.
Många intressanta namn nämndes under våren 2010 i jakten på en ny tränare till Milan. Den omtyckta Leonardo hade gjort sitt, därom fanns ingen tvekan. De flesta fans stöttade honom i den kontrovers som sades finnas med Berlusconi, något som inte höjde Berlusconis anseende som redan var lågt i de ständiga skandaler kring honom samt lättjan han visade kring Milans neråtgående spiral.
Marco van Basten, Rijkaard och Marcello Lippi var några heta namn. Tassotti och Galli från de interna leden var två andra namn. Men i början av maj började Allegris namn dyka upp i sammanhanget med allt tätare intervaller. Allegri som föregående år vunnit ”Albo Panchina d'Oro” (pris som seriens främsta tränare) skulle göra det igen med sitt Cagliari under våren 2010. 17 juni frigjordes han från sitt kontrakt med Cagliari och åtta dagar senare utropades han officiellt såsom Milans nya tränare.
Med Allegri som ny tränare lättade Berlusconi lite på plånboken och in kom Ibrahimovic och Robinho. Den stora frågan som alla var nyfikna på var om det var möjligt att spela dessa nyförvärv samtidigt som underbarnet Pato och fixstjärnan Ronaldinho. I presskonferens efter presskonferens togs frågan upp och alla drömde om att se den fantastiska fyran spela tillsammans. Alla utan Allegri. Allegri hävdade bestämt att den enda chansen till att se de fyra spela samtidigt var om en match redan var säkrad, alltså inte i ett hett läge. Det var ett svar som de flesta hade hoppats inte skulle komma men svaret visade att Allegri hade en egen idé som han hade för avsikt att implementera i Milan. Svaret skvallrade om en stark karaktär hos Allegri som trots påtryckningar inte valde den populistiska vägen utan den realistiska.
Den starka karaktären kom till prov tidigt på säsongen. I säsongens första match vann Milan med 4-0 efter bländande fotboll. Zlatan var inte ens med och allas förväntningar var skyhöga då laget skulle göras komplett till den andra matchen. Men Allegri tonade ner 4-0-vinsten och menade att flera matcher måste spelas innan slutsatser kan dras. Matchen efter blev en mardröm, Cesena slog Milan för första gången på 21 år och debuterande Zlatan brände en straff. 2-0 till Cesena och plötsligt var det kris? Allegri satt lika lugnt som efter första matchen och upprepade det han sagt tidigare – att flera matcher måste spelas innan slutsatser kan dras. Han måste lära sig att känna laget i likhet med de nya spelarna.
De följande två matcherna slutade oavgjort för Milan som efter fyra omgångar endast vunnit en match. Allegri kastade om i laguppställningarna och trevade efter den slutgiltiga lösningen. Trots en ganska hård mediapress vågade Allegri ta sina egna beslut. Vissa medier menade att Milan redan funderade på tränarbyte men Allegri svarade på det påståendet att han trodde på det han gjorde och inte bekymrade sig för att framgångarna skulle utebli särskilt länge till.
En bit in i säsongen bänkades fixstjärnan Ronaldinho. Ett beslut som ifrågasattes av många men Allegri menade att ingen har en säker plats i Milan, den ska förtjänas och inte finnas av gammal hävd. Kanske en känga till förra coachen Leonardo? Nja, möjligen inte men det vittnade ändå om att Allegri är en coach som vågar ta de obekväma besluten. Ronaldinho förstod att hans tid i Milan var över, i de avgörande matcherna i Champions League samt i det första derbyt mot Inter fanns han inte med i planerna.
Höstderbyt visade att Milan hade fått en coach med en egen tanke och spelidé, långt ifrån de fria rollerna som Leonardo stod för. Segern blev en taktisk triumf där Eto’o helt försvann ur matchbilden. Inters tränare Benitez stod handfallen inför Allegris taktiska val och påminde om de ombytta roller från höstderbyt året innan där Leonardo faktiskt blev förödmjukad av Mourinhos kunskaper inom området. Allegri hyllades rättmätigt och för första gången under säsongen började man ana en gryende storhet hos Milans ”nya” tränare.
Men Allegri skulle än en gång bli ifrågasatt under hösten. Milan gjorde sig klara för avancemang i CL-gruppspelet redan innan den sista omgången mot Ajax som därmed blev en betydelselös match. Trots det valde Allegri att starta med Thiago Silva som dragits med en del känningar tidigare. Milans viktigaste spelare skadades och många var uppretade på valet att riskera Silva i en helt betydelselös match. Ett märkligt val av Allegri som fick ännu fler skador att oroa sig över under vinterns katastrofala inverkan på San Siros undermåliga gräsmatta.
Zlatan Ibrahimovic var under säsongen också en oerhört viktig pusselbit och matchades hårt under hösten. Många befarade att han matchades för hårt då spelare av Zlatans explosiva fysik tenderar att gå sönder om påfrestningen blir långvarig. Men istället för att byta ut Zlatan i vunna matchers slutskede fick han oftast fullfölja matcherna till ett pris som betalades under vårsäsongen. Det är väl kanske den enda saken man kan klandra Allegri för, oviljan att tänka på kommande matcher och att planera efter det.
Milans skadeläge under våren var nästan parodiskt och det såg mörkt ut ett tag för vintermästarna. I CL blev det respass mot Tottenham trots ett klart spelövertag från Milans sida i tre av fyra halvlekar. Skadeläget var dock alldeles för allvarligt för att lyckas med avancemang.
Allegri hade under hösten byggt ett lag där alla visste vilket jobb som förväntades av dem och de agerade därefter, avbytare såväl som ordinarie spelare. Grundtryggheten fanns där på ett helt annat sätt än på många år tidigare. Flertalet spelare – främst Abate och under hösten Flamini – utvecklades och förutom Tottenham var det endast Palermo som lyckades rubba de blivande mästarna. De främsta konkurrenterna – Napoli och Inter – besegrades båda med 3-0 under våren, efter ytterligare taktiska triumfer från Allegris sida, i synnerhet mot Napoli där både Hamsik och Cavani neutraliserades.
Framtiden
I Allegri har Milan fått en tränare som är anpassad för den tid fotbollen lever i, en orädd tränare med auktoritet och okuvlig vilja. Andra storklubbar i Europa har fått upp ögonen för guldkornet men Allegris målsättning är att vinna med Milan. Om Berlusconi håller sina ord om ett nytt Grande Milan så finns idag ingen annan som bättre styr skutan mot troféerna än Allegri.
Jämfört med förra året då Allegri var ny som tränare känner han idag spelarna han förfogar över på ett helt annat sätt. Därmed vet han exakt vilka nyförvärv som passar in och vilka som inte gör det. Allegri och Milan kommer följaktligen att vara beredda från och med nästa säsongs allra första match, vilket inte var fallet inför den säsong som just avhandlats.
