Sotto la panchina: Vadå Judas?
Vi bjöds återigen på ett fantastiskt tifo - men var curvan helt rätt ute med sin innebörd denna gång?
En av de saker man ser fram emot mest när det vankas derby är vilken koreografi Curva Sud kommer att bjuda på. Genom åren har vi fått uppleva de mest fantastiska skapelser som t.ex. Skriet, Noi Realizziamo i Vostri Sogni (Vi förverkligar era drömmar) samt Tennis och Kallon-tifona. Fyndiga, påkostade och stämningshöjande.
Ikväll skulle vi få se frukten av ett fem månader långt arbete och vi behövde inte bli besvikna heller denna gång. Curva Sud vecklade ut sin egen version av Leonardo Da Vincis tavla Sista måltiden. En av lärjungarna hade dock bytt skepnad till Inters tränare och vem och varför behöver knappast förklaras ytterligare.
Leonardo är knappast den mest älskade eller legendariska personen som passerat grusgångarna på Milanello eller i korridorerna på Via Turati. Han hann dock spendera tillräckligt många år i den rödsvarta familjen för att bli en omtyckt och hågkommen person. Han gjorde troligen sina största insatser när han var delaktig i de flesta av de lyckade affärer som gjorts med brasiliansk anknytning på senare år.
Som tränare var han ett oprövat kort och långt ifrån fullärd när han intog Milan-bänken förra säsongen. Han guidade laget till Champions League, men spelet var oftast för naivt för att kunna leda oss hela vägen till några bucklor.
Det var därför det smärtade mer att se människan Leonardo ta över Inter, snarare än tränaren Leonardo. Leo gav alltid ett ärligt och sympatiskt uttryck och i alla fall jag tog honom på orden när han efter sin skilsmässa med Milan talade om att han inte skulle träna något lag på ett bra tag.
Tränaren Leonardo hittade dock ON-knappen till detta Inter-lag, en knapp som företrädaren Benítez förgäves famlade i mörker för att hitta. Efter sex månader fick Moratti nog och jag vet fortfarande inte huvudskälet till varför Inter vände sig just till Leonardo. Sett till Inters situation och Leos meriter så var valet i mina ögon helt ologiskt. Om Moratti tänkte på längre sikt med Leo i sin organisation framöver så känns det betydligt mer logiskt. Frågan är bara hur länge han låter honom sitta på bänken i så fall.
Att han värvades enbart för att skicka in en nagel i ögat på alla i stans röda del ter sig lite långsökt, men å andra sidan så kallas de ju för Pazza.
Leonardo fick verkligen fart på Inter. En helt galen inledning med poängrekord och upphämtning av Milans försprång kunde kulminera i årets andra derby till att man övertog serieledningen.
Tifot denna gång tillägnades alltså förrädaren Leonardo Nascimento de Araújo. Ett tifo som till en början tedde sig helt logiskt men som efter matchen faktiskt visade sig vara helt felaktigt. Hade han varit en verklig förrädare så hade han ju knappast spelat matchen i händerna på oss så som han gjorde.
En helt obalanserad startelva (4-2-Fantasia ser bara bra ut på pappret) gav oss spelytor som jag inte sett sedan vi mötte ett yrvaket Lecce i premiären. Att bjuda på detta när man dessutom hade ett mittbackspar som var allt annat än samspelta var oerhört generöst mot vår brasseduo på topp.
Han insåg inte heller sitt misstag i halvtid och hade sedan ingen väg tillbaka när Chivu fick bli förste man in i duschen. Ingenstans såg man en tillstymmelse till att göra några förändringar som skulle vara till Inters fördel.
Därför blev tifot denna gång inte så lyckat som det brukar vara. Leonardo är ingen förrädare, då skulle han ju inte ha varit så frikostig och bjudit på ett motstånd som passade oss perfekt. Visserligen höjde sig de flesta av spelarna till den nivå vi önskar att de alltid skulle ha när de spelar i Milan, men i vårt lag är det fortfarande fler spelare som kommer behöva behandling för torgskräck än för kramp efter matchen.
Så vi tackar ännu en gång Leonardo som jobbade till vår fördel. Vi hoppas du utför ditt arbete lika bra under de avslutande omgångarna, för då räcker vårt fempoängsförsprång gott och väl trots ett svårt spelschema.
