Sympathy for the Devil - Från Maldini till Mesbah

Detta är den första krönikan i en artikelserie om Milan, dess spelare och klubbens fantastiska historia. Den första artikeln avhandlar Milans vänsterbackar från Maldini till Mesbah och varför Milan tappat i kvalitet på denna position. I del två fortsätter vi på ämnet vänsterbackar och tittar på alternativen för nästkommande säsong.

Den branta utförsbacken efter Cesares son

Grande Maldini
Den 20:e januari 1985 fick en blott 16-årig Paolo Cesare Malini debutera i Serie A när han ersatte den skadade Sergio Battistini i Milans match mot Udinese. Detta var inledningen på en era där Maldini under nästan två decennier kom att dominera från sin vänsterbacksplats inte bara i Milan och Serie A utan även i Europa och världen. Som första försvarare röstades han 1994 fram till World Soccer Magazines World Player of the Year. Maldinis största styrka var alltid positionsspelet. Enligt statistik sammanställd av Simon Kuper på Financial Times, behövde Maldini bara göra i genomsnitt en tackling varannan match, då han läste spelet så väl att han i stort sett aldrig tappade positionerna. Otroligt imponerande!

Karriären var på inget sett över för Maldini när han lade vänsterbacksskorna på hyllan. Han tog istället klivet i banan och skolade om sig till en högklassig mittback där han kom att spela fram till pensioneringen 2009 vid 40 års ålder. Maldini hade då spelat över 900 matcher för Milan.

Coco
Av alla mer eller mindre misslyckade försök att ersätta Paolo Maldini, är Fransesco Coco den spelare jag kommer ihåg med mest glädje och sorg. Sorg för att han genom lättja och ett större partysug än Ronaldinho sumpade sin chans att bli en stor fotbollsspelare. Tekniken hade han, tyvärr inte viljan och självdistansen. Man måste dock dra på smilbanden för att hans del i Milans kanske bästa mercato-affär någonsin, bytet rakt av Coco - Seedorf med Inter. 56 matcher blev det för Francesco i Milan vackra färger, först som uppflyttad från ungdomsakademin 95/96 och 96/97 samt igen under säsongen 00/01 efter återkomst från lånen i Vicenza och Torino. Därefter bar det av på lån till Barcelona innan Gallianis mästerliga byte med Moratti. Förutom att festa jobbar nu Coco som fastighetsförmedlare enligt hans tragikomiska twitter-konto.

Serginho
1999 köptes Serginho loss från Sao Paulo. Den oerhört snabbe brassen saknade Maldinis speluppfattning och var egentligen inte tekniskt skicklig nog att spela på en offensiv kant. Under sina 9 år i Milan gjorde den sympatiske Serginho 185 matcher, ofta som en super-sub. Höjdpunkten i mångas ögon var hans otroliga insats i 6-0 segern mot Inter 2001, där han både gjorde mål och assisterade Commandini två gånger om. Serginho kommer säkerligen av lagkamrater också minnas för sin ohotade position som Milanellos biljardkung.



Kaladze
2001 blev Kakhaber Kaladze Georgiens dyraste spelare någonsin när han av Milan köptes loss från Dynamo Kiev för 16 miljoner euros. Under sina 10 säsonger i Milan var han startspelare under 4 (02/03, 03/04, 05/06 or 07/08) och användes både som vänsterback och mittback och stundtals även som central mittfältare. När Maldini flyttade in centralt fick Kaladze mer speltid som vänsterback, men var egentligen för långsam för den positionen. På grund av bättre alternativ på både vänsterbacks och mittbacksplatserna spelade Kaladze sparsamt de flesta av sina år i Milan och ofta som inhoppare. Han var dock en mycket duglig allround-spelare som kunde fylla hål som uppstod i laget, dock icke Maldinis stora skor.

Värt att notera är att han på eget bevåg 2004 försökte förhandla till sig en övergång till Chelsea i utbyte mot Hernan Crespo. ”Affären” föll tyvärr ihop och Chelsea köpte Del Horno istället, möjligtvis en lika dålig affär.

Pancaro (uppdatering, tack Jafed)
2003 var Galliani så nere att harikiri var den enda utvägen. Åtminstone misstänkte undertecknad ett självmordsförsök när nyheten kom att Albertini bytts bort till Lazio mot Guiseppe Pancaro. Det var givetvis inte Pancaros fel att Albertini fick lämna och han hade två stadiga säsonger i Milan med 39 spelade matcher, både på sin föredragna högersida och på vänster sida av försvaret. Guiseppe, som kom till Milan som 32-åring, var nog aldrig tänkt som mer än en temporär lösning och gick gratis till Fiorentina i samband med att Jankulovski köptes in till säsongen 05/06 .

Jankulovski
Tidigt under våren 2005 kom Milan överrens med Udinese om en övergång av Marek Jankulovski till säsongen 05/06. Det var därför något kontroversiellt när Jankulovski sedan gick och gjorde självmål när Milan mötte Udinese senare den våren. På pappret spelade Marek för Milan i 6 säsonger, men användes mycket sparsamt de sista två åren, när han i stort sett satt ut sitt kontrakt. Mellan 2005 och 2009 gjorde hand dock 135 matcher, oftast som vänsterback, då Maldini flyttat in till det centrala mittbackslåset. Jankulovski kändes som en vass värvning när han kom till Milan, med sin snabbhet och fina vänsterfot. Det höll hyfsat väl de första säsongerna, men Marek saknade lite väl mycket i defensiven för att minnas som en stor vänsterback.

Antonelli
Luca Antonelli spelade 2004-2007 i Milans ungdomslag och jag hade förhoppningar om att han skulle kunna blomma ut till en kompetent vänsterback. Det blev dock bara en match för Milan i Serie A, mot Udinese 2006. Sedan bar det av på lån först till Bari och sedan till Parma, som först köpte halva Antonelli för mindre än en miljon euros och följande säsong den andra halvan för 2,5 miljoner euros. Givet ett ålderstiget vänsterbacksgarde i Milan vid den tiden, kändes denna transfer som både onödig och underligt. Antonelli är nu inte någon fantastisk spelare i Genoa, men jag tror att utvecklingskurvan sett annorlunda ut om han fått förtroendet i Milan.



Favalli
Som 34-åring kom Guiseppe Favalli till Milan på en free transfer från Inter efter en lång karriär i Lazio. Givet sin ålder var detta endast menat som en nödlösning, men Favalli gjorde trots allt bra ifrån sig under sin korta tid i Milan. Ingen stor vänsterspringare, men en kompetent försvarare.

Grimi
Leandro Grimi köptes in från Racing Club i Argentina i januarifönstret 2007 för 2 miljoner euros och spenderade en halv säsong i Milan (och fick spela 3 matcher) innan han skeppades ut på lån först till Siena och sedan till Sporting i Portugal. Sporting köpte sedan loss Leandro för 2.5 miljoner plus 35% av en eventuell framtida försäljning. Nu på lån från Sporting i belgiska Genk, kan det inte ses som troligt att Milan kommer att tjäna ytterligare pengar på spelaren.

Zambrotta
Även om Zambrotta framför allt köptes in som högerback, får han vara med i den här listan då han på grund av både skador och dåliga alternativ fått vikariera på vänsterkanten vid ett flertal tillfällen under sina fyra år i Milan. Galliani påstår att det var mycket nära att Zambrotta redan 1999 köptes till Milan från Bari. Det hade varit något.



Luca Antonini
Det är lätt att glömma att Antonini tillhört Milan i mäktiga 22 av sina 29 år i livet. 11 år i Milans ungdomssystem blev det mellan 1990 och 2001 innan han startade en 7 år lång odyssé på lån från sin moderklubb. Prato, Ancona, Modena, Pescara, Arezzo, Siena och Empoli blev det innan han 2008 fick komma tillbaka till Milan och dess a-lag. Två saker slår en; det vore kul att snacka Calcio med Luca över en öl, han har sett allt! Vidare bör de som kritiserar honom (jag inkluderad) komma ihåg att endast en die hard Milanista skulle accepterat en sådan behandling. Oavsett om han bör starta eller inte, kan ingen säga att han inte gjort sig förtjänt av att bära Milans vackra färger.

Under sina fyra säsonger tillbaka i Milan har Antonini varit första-alternativet under de senaste tre. Bäst fungerade han under Leonardos år som Mister, då hans fart och uthållighet kompletterade Ronaldinho väl på vänsterkanten. Tyvärr verkar han sakna både viljan och förmågan att slå inlägg och passar i mina ögon bollen bakåt på tok för ofta.

Emanuelson
Urby Emanuelson, man blir glad bara av att säga namnet. Urby…störtskönt. I januari 2011 köptes Emanuelson loss från Ajax för cirka 2 miljoner euro och var, trots tveksamma insatser på den positionen i sin förra klubb, tilltänkt som ett vänsterbacksalternativ i Milan. Så har det dock inte blivit med några få undantag. Urby har istället använts i olika mittfältspositioner och har fått mycket speltid under sin tid i Milan både som mittfältare och trequartista på grund av omfattande skadeproblem i truppen. Från ett vänsterbacksperspektiv är nog Urby mest intressant i ett läge där Milan är piskade att göra mål. Allegri har vid ett par tillfällen gjort offensiva byten där Urby flyttats ner från mittfältet till backlinjen och ytterligare en offensiv spelare bytts in. Mer än så bör vi inte räkna med Emanuelson på den positionen.

Didac Vila
Samtidigt som Milan köpte Urby, plockades även Didac Vila in för en mindre summa pengar från ett finansiellt pressat Espanyol. Trots stor potential fick han bara spela en match för Milan innan han i somras lånades ut tillbaka till just Espanyol. Vila är nu klart förstaval på sin position i sin spanska klubb och har även spelat för spanska U21 och U23-lagen, vilket kan öppna upp för nytt förtroende i Milan till sommaren.



Taiwo
I höstas kom Taye Taiwo hypad från Marseille på en free transfer. Milan vann dragkampen om hans signatur med bland annat Real Madrid. Efter sju år på den fantastiska sydfranska piazzan där han imponerat med sin fysik och sitt hårda skott, gav Taiwo intrycket av att kunna vara en toppvärvning. Men så var det inte. Även om Taye hade fysiken, offensivlustan och vågade slå inlägg, brast han rejält i försvarsspelet. Redan i januari, efter bara fyra spelade matcher skeppades han till ett satsande QPR på lån med en köpotion på låga 3.5 miljoner pund. Där vill han stanna, frågan är om han får.

Mesbah
När Taiwo ratades behövdes en billigare och bättre ersättare. I januari köptes därför Djamel Mesbah in från Lecce efter tre år i Cristian Borells favoritklubb. 10 framträdanden har vi fått se från den snabbe algeriern, som gett viss konkurrens till Antonini om vänsterbacksplatsen. Till skillnad från sin italienske konkurrent slår Mesbah gärna inlägg och framåtpassningar, men saknar likt många på den här listan finess och förståelse för positions- och försvarsspel. Det bör här noteras att Mesbah i Lecce primärt spelade som vänstermittfältare och inte vänsterback. Skall spelaren behållas måste han få tid att skolas om.



Varför blir det så här?
Från Maldini till Mesbah, varför har Milan tappat så ofantligt i kvalitet på vänsterbackspositionen sedan Paulo tog ett steg in i mitten av försvaret? Jag ser i huvudsak fem anledningar;

Maldini var unik: När den bäste någonsin slutar sjunker kvalitén per automatik. Ronnie James Dio fick den otacksamma uppgiften att ersätta Ozzy Osbourne i Black Sabbath. Kompetent eller inte, jämförelsen är dömd att både förringa ersättaren och att sätta sådan press på honom att det faktiskt påverkar prestandan.
Avsaknad på uthållighet: Både vad gäller begåvade ungdomar som Antonelli, Didac Vila och De Vito och gällande mer erfarna nyförvärv som Taiwo har det från ledningens håll saknats uthållighet, långsiktighet och förtroende. Det måhända vara så att större klubbar med höga prestationsmål inte kan ha samma uthållighet för att bygga erfarenhet hos ungdomar än ett lag i mitten av serien, men i Milans fall har det ibland gott över styr. Jag påstår inte att Antonelli skulle ha löst alla problem, men Milan hade på inget sett varit i en sämre position än nu om man behållit honom, samtidigt som man hade kunnat undvika sex av de senare köpen i ett sådant läge.
Dålig scouting / impulsiva köp: Urby är en utility-player som jag är glad Milan har, men någon vänsterback är han inte och det hade Milans scouter varit medvetna om om det följt Holländska ligan. Van Basten flyttade upp honom som offensiv mittfältare just därför att han inte kunde försvara. Talade inte Galliani med van Basten före köpet? Om nu Taiwos svaghet var defensiven, varför ersätta honom med Mesbah som har samma svaghet? Samma argument kan göras för Serginho.
Avsaknad på investeringsvilja: Undantaget Kaladze, som köptes in som mittback, har Milan inte investerat 10m euro i en vänsterback för att fylla ett hål som stått och gapat i 7 år. Klubben har dock tyckt sig ha råd att betala 17 miljoner euro på spelare som Ricardo Oliveira. I Marko Uusitalos uttömmande artikelserie om Milans spelarinvesteringar kunde noteras att undantaget anfallare och trequartisti, så har Milan bara vid ett fåtal tillfällen betalt mer än 10 miljoner Euro för en spelare. Denna snedvridning mot investeringar i offensiva spelare gör givetvis att möjligheter att hitta en värdig efterträdare till Maldini minskar.
Var finns alla bra vänsterbackar?: För att försvara Berlusconi och Galliani, så många vänsterbackar av högsta klass har världen inte förärats med det senaste decenniet. Ashley Cole prenumererar på platsen som EPLs bästa vänsterback år ut och år in. Han är på inget sett dålig, men det saknas också konkurrens. I Spanien är Marcelo stor, men bakom honom finns det knappt någon som kan mäta sig med en cancersjuk Abidal (som vi givetvis önskar ett snabbt tillfrisknande). Lahm i Tyskland. Roberto Carlos förr i tiden, om han kan räknas som en back. Ingen av topplagen i Italien har positionen trovärdigt löst. Det är en svår och undervärderad position som kanske inte attraherar tillräckligt många unga fotbollstalanger för att vi skall få den tillväxt av stjärnspelare som behövs. Om inte annat ökar detta känslan av privilegium för att få ha sett Paolo Maldini med stil och elegans under decennier glänsa som Milans och världens bästa vänsterback.