Torsdag: Hur mycket kan vi egentligen skylla Milans lama säsongsstart på skadorna?
Litar vi för mycket på att det ljusnande skadeläget ska föra Milan på rätt köl igen? Vem är det vi förväntar oss ska komma tillbaka och göra den stora skillnaden?
Landslagsuppehåll och nyhetstorka råder. Kanske är det skälet till att Ibras uttalande om att han tröttnat på fotbollen och redan ser slutet på karriären fått alltför stora proportioner- inte minst i Italien.
Delvis har detta stulit fokus från en fråga som borde fått ta större plats. Hur ska Milan komma på rätt köl efter den sämsta ligastarten ett italienskt mästarlag presterat sedan Napoli säsongen 90/91? (La Gazetta dello Sport)
Allegri har kommit relativt lindrigt undan. Möjligen är det så att han, liksom hela laget, kunnat gömma sig bakom förmildrande omständigheter som t.ex. skadeläget.
Som Brandel skrev igår är nu flera spelare på väg tillbaka. Naturligtvis fruktansvärt skönt. Men frågan är hur stor del av Milans eländiga säsongsupptakt som går att skylla på skadorna. Det känns som att Allegri har kunnat gömma sig bakom den orsaken och att andra problem (den under vissa matcher loja inställningen, Allegris oförmåga att ändra matchbilder och Abbiatis skakiga målvaktsspel) därför kommit lite i skymundan.
Bortsett från Abate, och möjligen Pato, är det egentligen ingen av de återvändande spelarna som kan vara säkra på en startplats när de är återställda.
Är det lite grann att sopa problemen under mattan att tänka sig att Milan kommer att prestera så fort skadeläget ljusnar? Har skadeeländet överhuvudtaget fått för stora proportioner och vaggat in både tränare, spelare och oss supportar i en bedräglig förtröstan?
Kommentera gärna och ge din förklaring till Milans svaga säsongsupptakt.
