Vinterkrönika: Ankan som visade sig vara en mus

Pato har begärt att få lämna klubben. Detta har väckt olika reaktioner. Här följer en stark sådan.

Han kom till klubben som en talang. Sjutton år gammal inledde han sin Milankarriär med sneda tänder och en snabbhet utan dess like. Carlo Ancelotti, Milans dåvarande tränare, berättade i en intervju något senare att två spelare verkligen fångade hans öga under dennes tid som Milantränare. En spelare sprang fortare än alla andra, spelade med en underbar bollkontroll blandat med ett fint passningspel, toppat med ett galet skott. Det var Kaká. Han berättade att Milans legendariska nummer 22 fick honom att dra på smilbanden i över en vecka då han tänkte på vilken spelare han fått till sitt förfogande för en billig peng.

Den andra spelaren var Pato.

Brassen hade redan gjort kaos i Brasilien då han lekte med sina försvarare och joggade ifrån allt motstånd. Han hade redan hunnit slå Pelés rekord som den yngsta spelaren någonsin att göra mål i en turnering anordnad av FIFA (17 år och 102 dagar gammal). Toppklubbarna runtom i Europa fick upp ögonen för honom och Milan lyckades lura över talangen, mycket tack vare sitt brasilianska stall. Man signade honom den 2 augusti 2007 men p.g.a. ungdomsregler gällande icke-EU spelare fick han inte spela i någon tävlingsmatch för sin nya klubb förrän i januari 2008.

Ancelotti var lyrisk efter Patos första träning och President Berlusconi kastade ur sig hyllning efter hyllning. Ancelotti var vaken i flera veckor och längtade till att han skulle få släppa lös Pato i Europa. Den snabbheten och den näsan för mål gjorde honom oerhört exalterad över de goda stunderna han hade framför sig. Han såg Ronaldo, Kaká och Pato med Seedorf, Pirlo och Gattuso bakom… Herregud.

***

Debuten och den inledande tiden
Vi Milanfans blev galna när vi såg honom debutera mot Napoli i 5-2 segern på San Siro efter vinteruppehållet. Här har ni införrapport, matchrapport och highlights från ankans debut. Vilken succé. Han sprang ifrån spelare, länkade upp fint med Kaká, Ronaldo och Seedorf. Gjorde ett mål och hade en riktigt bra kväll på jobbet. Detta ska ses i ljuset av att han fått ta över ett legendariskt nummer 7 och blivit överhypad av president Berlusconi och delvis även av Ancelotti innan han ens fått spela en riktig match. Den pressen är inte att leka med. Men han dansade förbi den med ett leende. Han tog så småningom en startplats och gjorde nio mål under våren 2008. Den efterföljande säsongen gjorde han 18 mål och var med det lagets främste målgörare. Men det skulle komma hinder.

Problemen
Kaká, spelaren som betytt väldigt mycket för Patos förståelse för den professionella fotbollen lämnade honom och Milan när han skrev på för Real Madrid. Detta gjorde att mycket av disciplinen försvann. Med en gång försämrades Patos prestationer på planen. Förklaringen låg även i att hans fru, Stephanie Brito funderade på att lämna honom då hon själv angav att hans festande blivit ett problem. För att göra saken värre hade även Ancelotti försvunnit och två oprövade tränare fick ansvaret att förvalta hans talang. Det gick mindre bra. Leonardo fick dock Pato att ta fram den elegansen han en gång i tiden haft men skador och en klubb i obalans var inte den ideala platsen för Patos påtagligt bräckliga psyke. Han kom ändå till Europa och Milan som en tonåring och hade troligtvis ingen större aning om vem han var. Än mer troligt är att han såg upp till många av spelarna, de flesta rutinerade brassar som Cafu, Serginho, Emerson, Kaká och Ronaldo. Dessa lämnade en efter en. Säkerligen fick det honom att fundera över hans egen tillvaro, även om klubben alltid stöttat honom.

Men det fanns något som Pato ständigt kunde förlita sig på. Fansens kärlek. Den var outtröttlig, villkorslös och enorm. Han hade tidigt blivit en favorit på San Siro och fansen har stått vid hans sida sedan dag ett, genom skadorna, skilsmässan, den usla formen, ja, allt. Det har aldrig funnits någon tvekan. Precis som Kaká en gång i tiden var "vår" spelare sedan ankomsten till Europa skulle all vår kärlek och tålamod bära frukt förr eller senare, även om den delvis redan hade gjort det med några drömmål osv. Vi skulle vinna Serie A, Champions League, Coppa Italia, VM, EM, Gothia, St-Erikscupen, ja, allt och alla skulle erövras tack vare, och med vår Pato. Men det hände något. Visst, skadorna är en stor del av förklaringen, men långt ifrån hela svaret. Precis vad som försiggår i hans hjärna kan bara han svara på. Men det hindrar inte mig från att spekulera som en galning.

***

Barbara. Elaka rykten säger att de har gjort slut. Oavsett vad som stämmer, tappade jag enormt mycket respekt för Milan som klubb när paret sågs kramas och pussas på varandra. Kalla mig gammalmodig, konservativ och tråkig men Vi är MILAN. En klubb som skriker, andas, svettas och blöder PROFESSIONALISM. Denna sträcker sig från råttorna på Milanello till tränarna på planen. Den som har någorlunda koll på internationell fotboll känner till detta ostridiga faktum. Vad gäller Berlusconis förehavanden väljer jag att lämna över till var och en av er att bedöma. Men att kila stadigt med klubbens nästa president OCH en viktig röst i styrelserummet gällande klubbens ekonomi och transfers skulle få vilken klubb som helst att agera. Vad Milan borde ha gjort i det läget kan jag inte uttala mig om, men det kan konstateras att en romans mellan en blivande president och en på golvet inte är något ett normalt företag eftersträvar då det kan uppstå enorma komplikationer och intressekonflikter. Det rimmar definitivt inte väl med någon företagspolicy jag känner till för den delen heller. Nåväl, låt vara att dem blev ett par. Supportrarnas kärlek fanns kvar i massor. Däribland min egen.

Zlatans ankomst innebar problem för honom. En klar fingervisning från klubbens sida att Milan inte riktigt litade på Pato i dagsläget. Talangen fanns där någonstans, men klubben hade inte tid eller råd att vänta. Skadorna hade behandlats på toppkliniker och av toppkirurger världen över, utan resultat. MilanLab stod handfallna och ingen kunde riktigt svara på vad det var för fel på Pato. Att ha en 21-årig anfallare som får oförklarliga skador efter varandra kan innebära många saker. Men Milan sade att de hade full förståelse och tålamod med Pato och hans situation. Man hade tid att vänta på honom, men inte på framgångarna. Därför köptes Ibrahimvic in. Mr. Tituli. Pato nämnde också att han gärna ville komma tillbaka till fotbollen på San Siro så snabbt som möjligt. Det ville vi andra med.

Ibra tog en omedelbar startplats och Allegri, Milans nya tränare förlitade sig enormt på sin Ibra. Han fick aldrig vila utan skulle spela hela tiden. Pato, som gått skadad en tid fick se sig själv bänkad när han väl var frisk. Inte alls i den mån att han borde fundera över sin framtid. Tvärtom, han borde förstått att han måste prestera bättre, men skynda långsamt. Det gjorde han inte riktigt. Han ville komma tillbaka fort och sätta Ibra på plats. Det gjorde honom orolig när detta till synes omöjliga scenario inte inträffade. Allegri visade inte särskilt mycket förtroende för honom och kunde även kasta ur sig gliringar på presskonferenser och dylikt. Pato sade att han inte var nöjd med situationen men att han inte skulle lämna för det. Han hade mycket kvar att bevisa. Men hans problem med låren och knäsenan återkom med jämna mellanrum och han gick skadad stora delar av säsongerna. Då och då, mellan skadorna fick han komma in och spela. Formen under våren 2011 bådade gott under en tid med mål som han dedikerade oss, sina fans. Vi tackade och tog emot med öppna armar. Vi satt och hoppades, väntade och försvarade honom i vått och torrt. Han skulle bli bäst i världen, vänta bara, alla hatare.

***

Carlo Ancelotti, då i Chelsea, började prata fint om Pato. Han läste av situationen. Relationen mellan Pato och Ancelotti har alltid varit en fin sådan. De började flörta med varandra. Pato gick dock efter någon vecka ut och sade att han trivdes i Milan, att klubben var som hans familj och att han skulle respektera sitt kontrakt och ge tillbaka till supportrarna för deras förtroende och kärlek. Ingen övergång den gången.

Ancelotti blev så småningom tränare för P.S.G. och ville ha Pato i sitt lag i början på 2012. Han kände till Patos problem och visste att retoriken skulle komma att förändras från båda håll, Patos och klubbens, om rätt bud presenterades. Några dagar senare var övergången i stort sett klar men av någon anledning stoppades den. Det sägs att Silvio Berlusconi lade in ett veto. Rykten menar att det egentligen var flickvännen Barbara som vägrat låta sin Pato lämna. Vad som stämmer låter jag vara osagt, däremot fanns en intressekonflikt som hette duga. En intressekonflikt som tydligen spelade en stor roll i förhandlingarna, i alla fall bakom kulisserna. Pato klagade dock inte utan fann sig i att fortsätta spela i Milan. Jag blev glad. Men framförallt; Barbara blev glad.

***

Sommaren 2012, ett halvår senare lämnade då Ibra och Silva klubben. Pato bytte till tröjnummer nio sedan ett stort antal trotjänare lämnat klubben. Milan var under en enorm förändring som nådde sin kulm i somras. Det var då meningen att Pato skulle leda laget till framgång och lämna allt det gamla bakom sig. Men det blev inte riktigt så. Ännu en skada precis före säsongsstart gjorde att han inte kunde spela. Han blev så småningom frisk och fick spela mot Malaga i CL. Han gjorde ett nickmål. I matchen efter brände han en straff mot Fiorentina. En match laget förlorade. Fansen led med honom. När skulle det vända? Istället för att ge det lite tid, blev han så något underligt petad av Allegri som aldrig riktigt varit ett fan av Pato. Då valde Pato att göra något dumt.

- "Jag ska prata med min agent om den rådande situationen.".

Detta var inte riktigt vad vi ville höra från en Pato som ändå var på väg tillbaka. En Pato som stött på EN motgång i och med petningen. En petning som är helt i linje med Allegris bisarra laguttagningar och rotation. Pato måste ha känt till detta, men det brydde han sig inte om. Alternativet skulle kunna vara att Allegri sagt åt Pato att han är sämst och att han aldrig kommer att få spela så länge han är tränare. Hur som helst, bollen var i rullning. Han drabbades efter detta ännu en gång av en mystisk skada och har sedan drygt sex veckor tillbaka varit borta från spel. Det fick räcka.

***

I dagarna gick han till Galliani och bad om att få bli såld.
Han har tröttnat på situationen och vill bort. Han vill lämna "det nya Milan" som blint förlitade sig på hans kunnande. Ett kunnande fansen trott stenhårt på.

Vi hade fel.

Pato har tappat tron på sig själv, sin förmåga men framförallt: Han har tappat sin karaktär. Fotbollspelare tror att den enda lösningen för att rädda en dalande karriär stavas klubbyte. Vi har sett många exempel på det, exempel på där det fungerat. Det har även Pato gjort och känner att det är det enda rätta för honom med. Men det finns variabler som Pato tydligen inte tagit med i sin beräkning. Han kom till oss som 17-åring. Klubben och fansen har investerat enorma summor pengar och kärlek, något han känner väl till. Vi har visat tålamod av den stora anledningen att han ännu inte ens fått chansen att gå skadefri i mer än två månader sedan fyra-fem år tillbaka. Men Pato, han har inte detta tålamod. Han väljer att ta den fega, enkla vägen ut. Påverkad av Robinho och tron om att han kan gömma sig bakom dennes transfer är både naiv och dum. Men det rimmar väl med Patos agerande sedan många år. En bortskämd pojke som alltid har trott att han är bättre än vad han egentligen är. Han njöt av stjärnstatusen som sedan långt tillbaka är försvunnen, men som i hans eget huvud finns kvar. Han har inte vunnit någonting än men beter sig som om han redan uppnått allt. Han har haft snabbhet, ett bra skott och en näsa för mål. Det kommer man långt med i toppfotbollen men det förutsätter att man faktiskt också spelar. Milan förstod det men valde ändå att något naivt tro på att Pato kommer att visa lojalitet mot klubben och fansen. Pato själv klagade över bristen på speltid alldeles för tidigt för att någon i klubben skulle se det med blida ögon. Samtliga på Milanello har väntat på att han ska betala tillbaka för all den kärlek, tid och pengar man lagt ner på honom. Alla vi fans har tålmodigt väntat, väntat och väntat. Och vad har vi fått för det? Ingenting.

INGENTING.

***

Ibland måste man erkänna nederlag. Detta är en sådan stund. Jag blev lurad. Jag trodde att han var annorlunda. Det var han inte. Han kan skylla ifrån sig hur mycket han vill, men detta är bland det värsta en spelare någonsin gjort mot Milan. Att bete sig på det här viset är lågt, patetiskt, pinsamt och skandalöst. Milans välkända policy om att aldrig tvinga kvar en spelare mot dennes vilja kände även Pato och hans agent till. Man valde att gå den vägen. Hem till Brasilien för att bli bra igen.

Jag känner väl till att han har all rätt i världen att flytta. Många kommer säkert förstå hans val. Bland de även Milanfans. Men jag finns inte bland dessa. Jag menar istället på att han har all anledning att stanna kvar.
Varför?
För att bevisa att han faktiskt känner något för klubben, för emblemet och för den kultur och tradition som Milan en gång i tiden stod för. Han har varit med och spelat med senatorerna som respekterade klubben innan den förändrades och Pato borde veta bättre, mycket bättre. Att Robinho vill lämna förvånar ingen, men Pato borde vid detta laget känna något för klubben. Det tvivlar jag på att han gör. Han kände med spelarna. Han kände något för Ancelotti. Han kände något för Kaká. Men inte för klubben. Definitivt inte något för traditionen och "Familjen Milan". Då hade hans val sett annorlunda ut och han hade inte gått ut och klagat över speltid efter att ha varit "frisk" i en månad. Lite respekt ska man ändå ha lärt sig när man fyllt 23 år.

***

Pato har aldrig varit särskilt smart. Han har ingen fotbollshjärna och kommer aldrig att få någon. En dag kanske han blir den alla trodde att han skulle bli. Han kanske lånas ut och kommer tillbaka som en frälsare. Det tvivlar jag på. Och jag bryr mig inte heller. Milan har förmodligen förstått att lojalitet och god tro är något som inte hör hemma inom toppfotbollen. Milan valde att tänka med hjärtat och det var inte särskilt smart gjort. Nu får klubben betala för det. Vi står utan en enda riktigt bra anfallare (Pazzini får ursäkta) och klubben måste nu ut och panikshoppa under transferfönstret. Klubben och alla supportrar får betala för att en man som vuxit upp med de rödsvarta färgerna inte betalat tillbaka den enorma skuld han är och har varit skyldig oss. Den mannen visar en brist på karaktär och en ännu större otacksamhet. Detta beteende är fegt och pinsamt, men än värre; illojalt. Och en man utan lojalitet är en ingen man.

Det är en mus.