Voce dei Rossoneri: ” En anka med huvudet under vattenytan, gömd i vassen”
I Voce dei Rossoneri diskuteras Barcelona, Pato, Robinho och hur starkt Milan bör agera under transfermarknaden.
Panelen i VdR utgörs av Milanredaktionens skribenter Kaveh Golestani, Nawras Naji och Henrik Edman.
(VdR är en artikelserie där skribenter från Milanredaktionen samt oftast en gästskribent bildar panel varje gång. Artiklarna i serien publiceras tre gånger per månad – den 3:e, den 13:e och den 23:e.)
Barcelona föll på Milans lott igen i lottningen till Champions League. Kommentar?
Kaveh Golestani: Ja, det var ju lite synd att vi fick det svåraste motståndet direkt. Sjukt tråkigt att möta dem i dubbelmöte tre gånger på två säsonger... Bortser man från intäkterna som ett eventuellt avancemang hade bidragit till är det kanske lika bra att man får möta Barca direkt. Det är ju ingen skam att åka ut mot katalanerna och man får koncentrera sig på viktigare saker som man faktiskt har en chans att vinna. I dagsläget är det väl Coppa Italia, men vi har också mycket kvar att uträtta i Serie A. Den tunna trupp vi har att tillgå mår nog bra av detta. Och som Galliani påpekade: Slår vi Barca kan vi gå hela vägen...
Nawras Naji: Vad säger man? Lika bra att ta tjuren vid hornen direkt, och varför inte? Antingen håller vi jämna steg och förtjänar vår plats i slutspelet eller så blottas alla brister och vi kraschar ut ur turneringen. Jag har inga problem med detta, ser ingen mening i att åka ut mot ex Schalke eller Malaga, ge oss Barca eller United direkt istället! "Problemet" är olyckligtvis att hälften av de rödsvarta segrarna mot Barca kommit i finaler, dem enda två finalerna mellan dessa lag har alltså vunnits av Milan. Om vi bara hade mötts där istället...
Om spanjorernas lag och spel är relativt oförändrat jämfört med senaste dubbelmötet, kan detsamma absolut inte sägas om Milan. Mycket är sig olikt, I Rossoneri försökte då fälla marsianerna med senatorer och superstjärnor under en naivt orutinerad Allegri. Nu ger man sig på dem med ett yngre, hungrigare och mer prestigelöst lag, spelare som har mycket att bevisa och som drömt om sådana här kvällar sedan de slutade amma. Ynglingar som ännu inte smakat på känslan av att fälla giganter och inte är rädda för motståndaren: detta är deras kväll! Det är mitt optimistiska jag som talar, vi avslutar där.
Henrik Edman: Första tanken var: ”Nu jävlar ska du få Kuipers!” Jag brukar normalt sett vara allt annat än långsint men den våldtäkt som domare Kuipers utsatte oss för på Camp Nou (och även hans hån efteråt) kommer jag tyvärr inte att glömma förrän den dag hämndens timma är slagen. Jag minns vilken bedrövligt billig straff Barca fick strax efter att Milan hade kvitterat och hade en fot i semifinalen. Jag minns också hur Kuipers struntade i den straff Zlatan skulle haft en stund senare. Barcelona hade aldrig rest sig med en annan domare, ALDRIG!
Hela världen inklusive alla s.k. fotbollsexperter i media som inte vågar annat än att tycka lika kan skratta åt Milan och basunera ut att Barca redan är vidare, men som tur är går det inte att snacka och skratta till sig segrar, det ska spelas om det också och jag hoppas spelarna är lika revanschlystna som jag är. Att de känner samma krav på att orättvisor ska bekämpas så länge vi står upp och att de har inställningen att det ska bli ett krig därute. Vi ska ta tillbaka det som stals från oss, och någon däruppe får se till att Barca har två dåliga dagar.
Robinho ryktas vara på väg från Milan under januarifönstret för spel hemma i Brasilien. Hur hårt tycker du Milan ska hålla i Robinho?
Kaveh Golestani: Nu ska jag direkt inleda med att säga emot mig själv. Robinho är en klasspelare. Och Robinho är en överskattad strandlirare. Så, nu kan jag försöka förklara. I dagens Milan, där man gjort sig av med mycket kvalitet och skurit ned på de fasta lönekostnaderna är han viktig. Det saknas alternativ och kända namn i anfallet och där har Robinho definitivt en plats i Milan. Samtidigt har hans lön med våra nya mått mätt blivit en belastning och jag tyckte redan i somras att han skulle ha sålts för en god slant till de intressenter som då fanns tillgängliga. Långsiktigt kan han egentligen bara bli ännu mer av en belastning och kanske ska man casha in på honom om nu möjligheten finns.
Min personliga åsikt är att man av sportsliga skäl (såvida inte man redan har en duglig ersättare på ingång) hålla fast i Robinho säsongen ut. Samtidigt vet vi hur mycket pengar en klubb kan förlora när man sitter och trycker på en spelare som egentligen inte vill vara där.
Nawras Naji: Inte alls hårt faktiskt. Med den krassa verklighet Berlusconi bankat i oss är det dessutom det enda rätta! Han är ersättlig, på alla sätt utom hans strandlirar-personlighet. Robson är en skön lirare, en skojare som livar upp och gör oväntade saker på planen, han lättar upp stämningen helt enkelt. Det blir svårt att ersätta. Som fotbollsspelare tycker jag däremot att hans plats blir enkel att fylla, kan inte Bojan få försöka?
En humörspelare som sumpar för mycket med en omotiverat hög lön och som nu tydligt vill lämna klubben. Låt honom gå!
Henrik Edman: Vill han inte vara kvar så ska han heller inte vara det, bara för Milan att släppa honom. Men visst tillför Robinho Milan en hel del, förutom vid själva avsluten där det varit en parodi på sumpade målchanser. Tyvärr är det nog också så han kommer att bli ihågkommen. Målsumparen med stort M.
Men det blir inte lätt att hitta en ersättare med hans kvalitéer, i alla fall inte med den lilla budget som Berlusconi erbjuder Milan. Förhoppningsvis träder någon annan i truppen fram och växer med stigande ansvar, såsom El Shaarawy gjort efter Zlatan.
Pato ryktas också vara på väg bort. Vad är ditt förhållande till Pato? Fågel, fisk eller mittemellan?
Kaveh Golestani: Jag försvarade Pato länge när alla blev trötta på hans ständigt återkommande skador. Det är inget snack om att det finns mycket talang och potential i den kroppen och faktum är att han varit väldigt viktig och avgörande många gånger. Jag har varit beredd att acceptera att Milan skulle hålla kvar honom och hoppas på det bästa. Det är också något som klubben faktiskt officiellt gjort - frågan är bara hur mycket av det som beror på hans förhållande med chefens dotter... Det som gjort att jag fått nog är följande faktorer:
Först och främst ville man sänka lönekostnaderna och då fick Thiago Silva gå. Detta när Robinho och Pato satt på liknande lön. Det är en skandal. Det andra är att Pato, den oförskämda och otacksamma lilla snorankan, har mage att vilja gå från den klubb som gett honom allt. Jag kan inte se att någon annan klubb hade stått ut med alla skador, tackat nej till orimligt höga bud och fortsatt backat upp honom. Så nej, Pato får gärna gå till Brasilien om han nu tror att gräset är mycket grönare där. Jag ser gärna att vi investerar i någon som faktiskt kan spela fem matcher på raken istället.
Nawras Naji: Pato spelade sig rakt in mitt rödsvarta hjärta direkt. Sedan dess har vi glidit ifrån varandra, och det är honom det är fel på, inte mig. Ankungen levde upp till förväntningarna direkt, debut och mål mot Napoli (en känsloladdad match som jag såg hemma hos kollega Golestani, två mål av Ronaldo, vars ett av Clyde och Kaká) och Pato skulle för evigt vara Milans guldgosse.
Skador, rädsla för skador och taktisk omognad har plågat honom, karriären och klubben. Pato är ingen fågel, inte heller är han en fisk, Alexandre är en anka. Ett fjäderfä som ibland flyger imponerande högt men som tyvärr lika ofta simmar runt med huvudet under vattenytan och gömmer sig bland vassen.
Kanske är vår relation till Pato, vårt förhållande till honom bitterljuvt nostalgiskt, intimt kopplat till medspelarna från hans mest framgångsrika perioder? Eller är det så att vi vägrar släppa taget om vår speciella anka, den som skulle lägga guldägg, vi vill inte sluta hoppas att den talangfulle grabben från Pato Branco äntligen ska leverera?
En utlåning till Campeonato Brasileiro Série A, han trivs ju med landsmännen i landslaget, kanske skulle han komma tillbaka pånyttfödd - på riktigt denna gång?
Patos ord efter debutmatchen mot Napoli i januari 2008:
"I always dreamt of playing a game for AC Milan and that dream has come true. In the future I want to become a great player in the Milan shirt.''
Han sa ju faktiskt "a game", och den drömmen uppfylldes där och då. Det blir vemodigt, men det är dags att släppa taget om detta fjäderfä (gäller dig också Barbara)!
Henrik Edman: Med sorg i hjärtat ser jag en fantastisk fotbollstalang få sin karriär förstörd av alla skador. Pato har redan bidragit till mycket i Milans historia, men det kunde vara så mycket mer om det inte vore för dessa efterhängsna skador. Mitt förhållande till Pato är fågel, inte bara pga det han de facto gjort för Milan.
Jag lider även med honom för all skit som kastats på honom från en del håll. Det måste kännas oerhört frustrerande att ta denna skit och inte ha en chans att kunna visa alla att de har fel. Trots all skit han får förväntas det att han inte ska bli sur tillbaka. Hur då? Jag förstår att han blir bitter, det hade jag också blivit i samma situation. Om Pato försvinner så gör han det med min välsignelse och jag kommer att minnas honom för alla underbara ögonblick han gett mig.
Hur aggressiva/passiva tycker du Milan bör vara på kommande transfermarknad med tanke på omständigheterna?
Kaveh Golestani: Det är en oerhört bra fråga måste jag säga. Man ska vara försiktig när det gäller försäljningar, såvida inte man får bud som är väldigt fördelaktiga. Truppen är tunn och skör som den är, och vi ska inte glömma både försvars och mittfältskriser de senaste åren. Det krävs inte mycket för att vi än en gång ska rasa i tabellen. När det kommer till värvningar håller jag fast vid tidigare linje de senaste vintrarna. Värva billigt och fynda.
Det finns en hel del nyttiga spelare som lyckas bråka sig bort från klubbar (som t ex Cassano för något år sedan) och som kommer att finnas tillgängliga för i sammanhanget struntsummor. Säljer man någon (Pato/Robinho t ex) bör ersättare vara klara före. Annars är det unga talanger som gäller. Håll lönerna nere och värva billigt och för framtiden. Berlusconi har kanske rätt. Vi behöver 2-3 år, men det förutsätter att vi håller en tydlig linje på transfermarknaden också.
Nawras Naji: Säljer man både Pato och Robinho får man (enligt ryktena) in 25 miljoner Euro och sparar dessutom 8 milj i lön per år. Visst ska dessa spelare ersättas, men jag tycker det är viktigt att agera genomtänkt och långsiktigt.
Först ska man göra av med allt överflöd, sedan ska inte bara Allegris önskemål tillgodoses utan klubbens långsiktiga identitet ska också vägas in. Allegri sitter knappast kvar efter sommaren och det vore dumt om han fick skräddarsy en kostym som säkerligen inte passar hans ersättare.
Muntari ersätter De Jong med Strasser som reserv. Flamini, Mesbah, Traore lämnar. Låna ut Valoti, Gabriel, Didac och Carmona, eventuellt även Acerbi. Etcetera. Jag ser en fantasifull, spelintelligent och kvick offensiv mittfältare som en måste-värvning. En naturlig tia med Kakás egenskaper att ställa bakom anfallet istället för bristfällige Boateng!
Ledningen (Don Silvio) har ju upprepat uttryckt en vilja om att värva ungt, prisvärt och talangfyllt. Så länge man gör det får man gärna vara aggressiv. Men handlar det om typer som Drogba eller Dossena kan vi lika gärna lägga ner och ringa duon Emerson-Senderos!
Vi står vid ett vägskäl, klubbens identitet har gått från Dolce Gabbana till Copacabana!
Henrik Edman: Det enda jag begär och har begärt från Milan är att de ska ha en långsiktig plan och en kontinuitet i tänkandet. Det har saknats de senaste åren då plötsliga infall och helomvändningar dominerat med besvikelse hos såväl fans som hos spelare som resultat. Byggandet av ett nytt Grande Milan har skjutits upp gång på gång och i början av säsongen skulle det satsas på unga talanger och på de spelare som redan finns i truppen hette det. Ett nybygge från grunden. Jag hoppas att de håller vad de lovar den här gången och inte dyker upp med en sista-minuten-värvning som skapar oreda i truppen. Har man bestämt sig för att bygga nytt gör man det färdigt innan man möblerar om. Tror man inte på att bygga nytt ska man heller inte göra det, man kan inte både bygga nytt och renovera samtidigt.
Men självklart MÅSTE en eller två mittbackar in, det finns inget val. Mexes är alldeles för entonig, likaså Zapata. Yepes är ok men ingen att lägga ansvaret på. Resten behöver inte ens nämnas. Jag hade gärna sett att Nesta gör en Beckham och kommer under några månader för att ställa pjäserna i ordning. T.om Zambrotta hade varit välkommen tillbaka att spela som mittback, så illa är det.
Milanredaktionen önskar er alla en riktigt God Jul!
Forza Milan!
