Voce dei Rossoneri: ”del 1 (2), säsongssummering”

Med timmar kvar till Serie A:s sista match minns Milanredaktionen säsongen 2011/2012 i dagens första del av Voce dei Rossoneri .

(VdR är en artikelserie som publiceras tre gånger per månad – den 3:e, den 13:e och den 23:e.)

 

         



Milan räckte inte hela vägen i år trots att lagets viktigaste spelare (Zlatan) gjorde sin bästa säsong någonsin. Vad är din analys av att Milan inte nådde fram?
 
David Faxå: Truppen som Milan förfogade över den gångna säsongen borde definitivt vunnit Scudetton. Men trots bredden (över 30 man!) satte skadorna stopp för guldet. Med Cassano, Boateng och Pato borta under stora delar av säsongen hade vi, mer eller mindre, endast Ibra som var ett hot framåt. Visserligen gjorde han det ohyggligt bra, men Milan skulle mått bra ifall han hade fått lite mer hjälp. Parallellt med skador i offensiven lyckades inte försvaret stänga butiken på samma sätt som förra säsongen. Silva var bra, men saknades när han behövdes som mest. Abate blev sig aldrig lik efter tavlan mot Milito i första derbyt. Vänsterbacksproblemet fortsatte (även om Antonini gjorde en bättre säsong i år) och Abbiati blandade och gav rejält. Men den största förklaringen till att Milan inte vann Scudetton hittar vi inte i Milano, utan i Turin. Juventus var för starka i år helt enkelt. Tittar man på förlustkolumnen i tabellen förstår man varför. 
I Champions League tyckte jag Milan gjorde det bra. Man nådde kvartsfinal, som sas vara målet, men stötte tyvärr på Barcelona som var övermäktiga. Inte mycket att göra åt saken, i min mening. 
 
Henrik Edman: Det brukar ju heta att det lag vinner ligan som tappar minst poäng i måstematcherna, alltså matcherna mot mindre lag där man förväntas vinna komfortabelt. I år har det emellertid varit precis tvärtom. Mot de fem bästa motståndarna har Milan endast vunnit en av tio matcher. Det är för dåligt och definitivt inget som är synonymt för mästarlag. Varför Milan var så svagt i dessa matcher beror på att skador gör sig mycket mer påminda mot svårt motstånd än annars. Det är mycket viktigt att de bästa spelarna är med och att de dessutom är samspelta. Inget av dessa kriterier gick att uppfylla.
Men redan efter januarifönstret anade jag att det inte skulle gå vägen. Först gick affären med Tevez i stöpet och när listan över förvärv visades upp höll jag på att svimma. Det kändes som en pungspark från Milanbossarna riktad mot alla rödsvarta själar.
 
Men visst, den största anledningen är helt enkelt att Juventus är ett fruktansvärt bra lag, som oroväckande nog inte är färdigutvecklat än. Med viss skräck i rösten kan jag bara säga – Grattis Juve!   
 
Andreas Wingren: Det är svårt att inte peka på det helt galna skadeläget som Milan haft den här säsongen. Min känsla är att vi under hela säsongen haft i alla fall tio spelare som prenumererat på en plats i sjukstugan. Det har funnits skador i alla lagdelar genom hela säsongen vilket lett till att vi aldrig kunnat ställa upp med bästa möjliga lag, men det har också inneburit en ojämn och skev arbetsbelastning. Något som blev väldigt tydligt mot slutet av säsongen när orken inte riktigt fanns kvar hos de spelare som varit förskonade från skador. Man ska även ha i åtanke att spelare som är, eller i alla fall ska vara, nyckelspelare i truppen missat stora delar av säsongen. Pato har knappt hunnit beträda gräsmattan innan han tvingats återvända till sjukstugan. Cassano missade mer än halva säsongen efter sin otäcka kollaps. Silva åkte på en allvarlig skada inför slutspurten av säsongen och har inte kunnat hjälpa Milan i säsongens mest kritiska läge.
 
Sen finns det självklart flera andra faktorer som också spelat in, Allegris ibland bristande matchcoachning, ett ålderstiget och långsamt mittfält som utan Pirlo saknat kreativitet, en backlinje som fortfarande, efter flera säsongers jakt, står utan vettiga ytterbackar samt en trupp som andas lite för mycket kvantitet och lite för lite kvalité.
 
 
Henrik Brandel: Det är viktigt att inte dra för stora växlar på Milans “misslyckande” i år. Att sluta tvåa 16 poäng före trean är inte fy skam. Slår Milan jumbon Novara hemma i sista omgången slutar laget på 80 poäng, endast två färre än förra året. Konklusionen från den jämförelsen indikerar att Milan har spelat ungefär lika bra som förra året, medan Juventus förbättrat sig oerhört mycket.
Tittar man lite närmare på denna säsongen är det lätt att haka upp sig på individuella händelser som derby-förlusterna, spökmålet mot Juventus, Thiago Silvas skada i Roma-matchen och förlusten mot Fiorentina. Lite mer generellt tycker jag dock att följande faktorer varit avgörande; 1) oförmågan att slå huvudkonkurrenterna , 2) alla skador (6-7 per match i genomsnitt är inte hållbart för något lag), 3) Patos och Robinhos impotens framför mål jämfört med förra året och 4) att Allegri satsade all energi mot Barcelona och inte hade orken mot de lag vi spelade mot runt dessa matcher.
 
 
Under säsongen har vi som vanligt fått uppleva det vackra och det fula, det onda och det goda, glädje, skratt, ilska, sorg osv. Vilken händelse kommer du att minnas främst från säsongen 2011/2012?
 
David Faxå: I brist på Scudettofiranden och sköna vinster i stormatcherna kommer mina tankar nog minnas två stunder. Dels Lecce-matchen där Kevin Prince Boateng, på egen hand, vände ett 3-0 underläge. Den insatsen var grym. 
Det andra jag kommer komma ihåg blir förmodligen avskeden. Detta skrivs innan Novara-mötena, men jag kan bara föreställa mig vilka avsked det kommer bli. Presskonferensen med Nesta var jobbig, och brevet från Inzaghi gjorde mig emotionell. Att förlora fyra av grundorsakerna till att jag är rödsvart samtidigt kommer bli känslosamt. Tack Alessandro, Filippo, Gennaro och Clarence. Tack. 
 
Henrik Edman: Tråkigt nog domare Kuipers borta mot Barcelona. Visst var Barca det bättre laget men om Zlatan fått den straff han hade fått av alla neutrala domare så tror jag inte att Barca hade orkat resa sig en gång till. Och det var ju som bekant bara ett av flera helt sanslösa domslut.
Jag var chockad av att läsa Kuipers uttalanden efter matchen -"Vi gjorde en fantastisk laginsats. Matchen gick precis som vi hade trott. Vi är väldigt nöjda, det är det jag kan säga. Telefonen ringer hela tiden och alla ger oss beröm. Atmosfären, planen, vägen till Camp Nou, allt var fantastiskt. Sanningen är att jag njöt av allting."  
En uppvisning i smaklöshet, han försökte inte ens dölja sina sympatier eller försvara sina märkliga domslut.

Om man sedan ser vilket motstånd vi hade fått efteråt – Chelsea och Bayern München – så hade alla möjligheter att gå hela vägen funnits, med all respekt för Bayern och Chelsea. Så ja, jag är fruktansvärt bitter och för första gången på väldigt länge höll jag på ett engelskt lag i Champions League då Chelsea vackert och värdigt straffade Barca -  med sina vapendragare Övrebo och Kuipers - i semifinalen. Chelsea såg till att rättvisa skipades till slut. Övrebo och Kuipers fick byta Barca mot Prozac.
 
Ett annat och betydligt roligare minne är Patos mål mot Barca i den första av fyra möten. Dagar och nätter av analyser från experter i tidningar och i tv om taktik, formationer, laguppställningar, utfall och bla bla bla. Alla dessa timmar av snack och ältande blåste bort likt en pappershög då Pato stormade fram som en virvelvind och gjorde mål efter 24 sekunder. Ingen fattade något, vad hände? Milan visade upp ett vapen som inga formationer, ingen taktik och inga förberedelser kunde freda sig från. Jag har sett klippet minst hundra gånger och får gåshud vid varenda.
 
Andreas Wingren: Jag tror att gruppspelsmatchen borta mot Barcelona kommer vara en match som jag kommer att komma ihåg i flera säsonger framöver. Att ställas mot ett av de mest upphaussade lagen i fotbollshistorien samtidigt som man kritiseras för att vara för åldersstiget och sakna kvalité skapade ett härligt underdog läge där man mer eller mindre kände sig uträknad redan på förhand. Och när då Pato öppnar matchen med sitt underbara genombrott och ger Milan ledningen med 0-1 fylldes jag av glädje och hopp. När sen Barcelona sakta dödat både glädjen och hoppet genom att vända matchen kom Silvas kvittering i slutminuten som en skänk från klar himmel och återförde både glädje och hopp. Det är inte ofta ett oavgjort resultat gjort mig så glad och känts som en seger. Men min känsla var att den matchen ingöt självförtroende i laget som man tog med sig i ligaspelet, men framförallt kändes det som en liten upprättelse för ett uträknat Milan och den uträknade italienska fotbollen.
 
Sen finns det ju en hel del annat trevligt att komma ihåg, som till exempel att en Milanspelare åter vinner Serie As skytteliga. Men vad man troligen kommer att komma ihåg säsongen för är inget glädjande. När man blickar tillbaka på säsongen 2011/2012 lär man främst tänka på att det var säsongen när Nesta, Gattuso, Inzaghi och Seedorf tackade för sig och därmed avslutade en otrolig era i Milans historia.
 
Henrik Brandel: Patos 1-0-mål mot Barcelona på Nou Camp är ett fantastiskt minne och är givet motståndet kanske årets mål. Boatengs hattrick mot Lecce är också en höjdpunkt. Muntaris bortdömda mål mot Juventus svider fortfarande i hjärtat. Nestas farväl var väntat, men det är med stor sorg man tackar av en legend.

         

2 kommentarer

Henrik Edman1968maldini@gmail.com2012-05-13 11:45:00