Broar som bränns
Från att vägra sparka tränare och samtidigt hänvisa till stolt tradition har Milan blivit en klubb som avverkar tränare på löpande band.
Ni minns säkert att Massimiliano Allegri fick sitta kvar på sin tränarbänk trots att majoriteten av alla Milan-supportrar ropade efter hans avgång. Jag stod själv med megafonen i hand och skrek mig hes om livornesens usla tränargärning, men någonstans innerst inne kändes det ändå bra att Milan var en klubb som stod fast vid sina val trots att det stormade.
Till slut, efter en beklaglig föreställning mot Sassuolo, tog dock tålamodet slut även för Adriano Galliani och Silvio Berlusconi. Allegri fick lämna Milanello med svansen mellan benen, och plötsligt skulle en ny storhetstid inledas. Vem skulle väl passa bättre för det ändamålet än en plötsligt pensionerad före detta storspelare i form av Clarence Seedorf?
Svaret på den frågan är: ganska många hade passat bättre. Trots en helt okej vår kunde inte ens den bredhöftade holländaren få fart på den gamla och rostiga rödsvarta skutan. Om det berodde på okunnighet och oerfarenhet från Seedorfs sida eller obekväma skärmytslingar mellan spelare och nytillträdd tränare låter jag vara osagt, men när sommaren kom valde Galliani och Co. att offra en gammal vän och trotjänare bara för att vinden råkade blåsa åt det hållet just då. På detta sätt valde man också att hugga huvudet av Seedorfs framtida tränarkarriär. Han fick några månader och sedan slängdes han bland soporna likt vilken gammal förslitningsvara som helst. Vägen från sopberget tillbaka till rampljuset är alldeles för lång för att ”Clyde” någonsin ska lyckas.
Om man i somras trodde att Galliani och Berlusconi trots detta bryr sig om sina gamla adepter så kan man åtminstone idag konstatera att dessa två herrar bara tänker på sig själva. Kanske måste man göra det för att nå de positionerna?
Hur som helst har Milans två överhuvuden redan nu, innerst inne, bestämt sig för att det är dags att offra ytterligare en gammal livskamrat. Helt enkelt av den enkla anledningen att de i sin enfaldiga lilla värld tror att det kommer rädda deras egna skinn.
Ni har alla hört och läst om ryktena att Filippo Inzaghi snart är en före detta Milan-tränare. Nu ska Milan hitta en tränare som på allvar kan ta dem ur den här så kallade krisen som de rödsvarta för tillfället genomgår.
För all del. Inzaghi har utan tvivel bevisat att han inte på långa vägar är redo för ett sådant här jobb. Den gode ”Pippo” fyller ut tränarkostymen i Milan ungefär lika väl som en nykorad Biggest Loser-vinnare fyller ut sina gamla kläder. Det tråkiga med hela historien är dock att det hade kunnat bli något bra av både honom och Seedorf om de hade sluppit slängas i den djupa änden av poolen först.
Som det är nu är de bara två broar som bränts ner av maktens oförsiktiga och egoistiska män , och som aldrig kommer byggas upp igen.
