Decade of Decadence
Milan har under de senaste 10 åren netto inte spenderat några pengar på transfermarknaden. I denna krönika tittar vi närmare på vad som hänt och hur det kan tolkas.
Milans spelarköp och försäljningar de senast 10 åren
(alla belopp i miljoner euro)
2003/2004 – Cafu ansluter från Roma på en free transfer och Kaka köps in för billiga 8 miljoner euro från Sao Paulo för att konkurrera med Rivaldo och Rui Costa. Detta är en konkurrens som Rivaldo inte klarar av och han lämnar för Brasilien under säsongens vinter-mercato. Milan lyckas få ut mer för misslyckade Jose Mari än vad man betalar för Kaka. Allt som allt ett lysande transferår, där Milan går plus med 3 miljoner euro.
2004/2005 – Backbjässen Jaap Stam köps in från Lazio för dryga 10 miljoner och Crespo ansluter på lån från Chelsea. Redondo lägger skorna på hyllan efter ständiga skadebekymmer i den rödsvarta tröjan och Milan säljer av misslyckade backarna Laursen och Coloccini. Milan får för dessa två in vad man betalar för Stam, vilket få ses som bra affärer. Milan gör igen i stort sett ett nollresultat på transfermarknaden.
2005/2006 – Parmastjärnan Alberto Gilardino köps in för 25 miljoner efter två säsonger med 20+ mål. Jankulovski plockas in för 8.5 miljoner, ungefär lika mycket som Milan får av Stuttgart för Jon Dal Tomasson.
2006/2007 - Roman Abramovic tjatar till sig Shevchenko för 46 miljoner och vår ukrainske målspruta avslutar sin produktiva karriär. Stam lämnar för Ajax efter två fina år i klubben. Milan ”ersätter” Sheva med Ricardo Oliveira från Betis för 15 miljoner och snappar upp Oddo och unge franske talangen Gourcuff. När det fram mot vintern är uppenbart att Oliveira inte är någon Sheva, köps en lagom rund Ronaldo in från Real Madrid. Storstjärnan kommer under våren så nära en Champions League-titel han kom under karriären, när han cup-bunden får fira CL-titeln med resten av laget. Trots pengarna för Shevchenko går Milan ”bara” 15 miljoner plus under årets två mercaton.
2007/2008 – I ett bättre försök att ersätta Shevchenko, köps Pato in från Internacional för 22 miljoner under sommaren 2007. Emerson ansluter från Real Madrid och med dålig fingertoppskänsla säljs både Matri och Boriello för småsummor till Cagliari respektive Genoa. Överskottet från tidigare säsong används upp och transfernettot slutar på minus 15 miljoner.
2008/2009 – Berlusconis man-crush på Ronaldinho får honom att öppna plånboken och spendera 25 miljoner på brassen och lämnar även över ytterligare 10 miljoner till Barcelona för Zambrotta. Boriello köps tillbaka från Genoa för 4.5 gånger pengarna man ett år tidigare fått för honom, men mercaton räddas av köpet av Thiago Silva från Fluminese för 10 miljoner (alltså samma belopp som klubben betalade för Zambrotta). På intäktssidan ger Milan till slut upp hoppet om att Gilardino skall växa ut till en storstjärna och säljer honom till Fiorentina för respektabla 14 miljoner. Mer imponerande är nog att Galliani får hela 10 miljoner av Zaragoza för Oliveira, även om man i efterhand kan tycka att försäljningen av Astori till Cagliari för 5 miljoner var kortsiktigt och för billigt.
*Zlatan lånades in 10/11 och köptes officiellt 11/12. Crespo lånades in 04/05
2009/2010 – Bordeaux använder sin köpoption om 13,5 miljoner på Gourcuff, vilket då kändes för billigt, men som nu i efterhand får ses som en god affär. Den stora affären sommaren 2009 är dock givetvis att Real Madrid betalade hela 65 miljoner för Kaka. 15 av de 65 miljonerna ges tillbaka till Madrid för Klaas-Jan Huntelaar, som är Milans enda nämnvärda köp denna säsong.
2010/2011 – Huntelaar får, något förvånande, inte förlängt förtroende i Milan och säljs till Schalke för 14 miljoner. Dessa pengar plus 4 miljoner används för att köpa loss Robinho från Manchester City, i ett anfallsbyte som man kan ha stora synpunkter på. Zlatan ansluter från Barcelona på lån och Boateng kommer under sommaren in via Genoa. Under vintermercaton reas Ronaldinho bort till Brasilien och ersätts billigt med Cassano. Urby och Didac Vila köps också in.
2011/2012 – Milan använder sin köpoption på Zlatan och delfinansierar 24 miljonersköpet genom att sälja Boriello till Roma för 10 miljoner. De delägda spelarna El Shaarawy och Boateng köps loss från Genoa och som delbetalning får Preziosi Sokratis och Merkel. Både Mexes och Taiwo ansluter på free transfers och Nocerino köps in för nästan ingenting alls. Detta är Milans dyraste säsong på mercaton under tioårsperioden i fråga, med ett netto på minus 35 miljoner.
2012/2013 – Berlusconi och Galliani dekonstruerar under sommaren 2012 laget genom att sälja Zlatan och Thiago Silva till PSG för totalt 63 miljoner euro och tvingas byta bort en gnällande Cassano plus 7 miljoner för Pazzini. De Jong och Niang köps in för mindre summor och Zapata och Bojan lånas in för att stärka upp truppen. Bästa ”köpet” är istället Montolivo som anslöt gratis från Fiorentina. Under vinter-mercaton säljs den skadade ankan Pato till Corinthians för 15 miljoner och dessa pengar plus 5 miljoner används för att köpa loss Mario Balotelli från Manchester City. Samma 35 miljoner som klubben gick back på mercaton året innan, tjänas nu tillbaka.
De 7 systrarnas shoppingvanor
Milan har således de senast 10 säsongerna totalt spenderat netto 0.5 miljoner euro på transfermarknaden, i stort sett ingenting alls. För en stor klubb måste detta anses anmärkningsvärt och särskilt så om man jämför med övriga toppklubbar i Serie A.
Juventus har över tioårsperioden, trots en vända i Serie B, spenderat mest pengar på spelarövergångar i Serie A, hela 216 miljoner euro. Detta är mer än Milan, Inter, Roma och Lazio tillsammans! Något förvånande är att Napoli och Fiorentina ligger tvåa respektive trea i denna liga. Milan har som sagt inte tillfört några medel för transfers, vilket innebär 21 miljoner mindre per säsong än Juventus.
Värdens ”största” klubbar
Om man vidgar vyerna och tittar närmare på världens 10 största klubbar (räknat till intäkter 2011/2012), är det föga förvånande att Chelsea, Manchester City och Real Madrid ligger i toppen när det gäller spelarköp. Chelsea leder ligan med ett transfernetto på minus 73 miljoner euro per säsong. Värt att notera är att Juventus spenderar mer på spelarköp än Manchester United, en klubb med dubbelt så höga intäkter. Milan och Arsenal har spenderat 200 miljoner euro mindre än någon annan toppklubb över 10-årsperioden.
Spelarköp borde rimligtvis inte bara ligga med balansräkningen för en klubb utan även som en operativ kostnad i resultaträkningen. Spelare är inte bara investeringar utan krasst sett även förbrukningsvaror vars värdeminskning borde ingå i den årliga kostnadsbudgeten. Köper man det resonemanget borde det finnas ett samband mellan en klubbs totala intäkter och hur mycket klubben lägger netto på spelarköp. I en sådan jämförelse är det inte förvånande att oljeklubbarna Chelsea och Manchester City ligger i topp med cirka 20% av intäkterna spenderade på spelarköp. Att Barcelona och Manchester United med fina ungdomsakademier kan hålla sina relativa kostnader nere jämfört med Real Madrid och Juventus är också enligt förväntningarna.
I genomsnitt har världens tio största klubbar lagt 10% av sina intäkter på spelarköp, vilket för en lekman känns som en rimlig budgetpost. Bara Milan och Arsenal av toppklubbarna arbetar på ett annat sätt och avsätter ingen andel av budgeten till spelarköp, utan verkar se transfers endast som investeringar på balansräkningssidan. Hade Milan arbetat som övriga toppklubbar hade man spenderat ungefär 25 miljoner per säsong på transfermarknaden.
Slutsatser
Berlusconi är ingen sugar daddy: När det kommer till transfermarknaden har Silvio Berlusconi inte öppnat plånboken de senaste 10 åren. Zlatan köptes och såldes för ungefär samma pengar. Köpet av Balotelli finansierades genom försäljningen av Pato. Gilardino såldes för att köpa in Ronaldinho. Undantagen är möjligtvis Gilardino som köptes ”ofinansierad”. När man siar om framtiden bör man snegla mer på Wenger än på Agnelli.
Galliani är ett geni: Man kan aldrig lita på vad Galliani säger, men nästan alltid på vad han gör. Utan transferbudget har han byggt ett lag som vunnit Champions League två gånger under den senaste 10-årsperioden (givetvis med brasklappen för de viktiga spelare laget redan hade). Och det har han gjort genom att sälja stora namn dyrt. 3 spelare, Kaka, Shevchenko och Thiago Silva såldes för totalt hela 153 miljoner euro. Detta har finansierat stora delar av lagbygget under ett decennium.
Löner, inte transfers köper framgång: Sambandet mellan transfer spend och framgång på planen är mycket svagare är mellan lönebudget och pokaler. Detta har Milan uppenbarligen förstått. Napoli har hållit sina löner nere, men har istället bränt en massa pengar på att köpa in spelare som har hög framtida potential och låga löneanspråk. Milan håller istället kvar spelare genom att erbjuda höga löner och har plockat in spelare med höga löneanspråk billigt, då få andra klubbar kan konkurrera på denna front (och särskilt så i Italien). Lex Cafu, Montolivo, Mexes, De Jong, etc. Stabilitet vs dynamik. Om höga löner räcker långt inom calcion, ser landskapet annorlunda ut anno 2013 i Champions League. 3 av 4 semifinalister i årets upplaga var lag med höga lönebudgetar OCH minst 30 miljoner i transferbudget per år. Utan båda dessa ben kan Milan inte konkurrera i Europa framöver.
Varför i h***te går klubben back?: Lönerna till trots, skall en klubb som inte bränner pengar på spelarköp verkligen behöva gå back med 50 miljoner euro per år? Där Berlusconi inte spenderat på spelare så har han definitivt täckt upp förluster i verksamheten i stort sett varje år. Det känns inte rimligt att en klubb med de åttonde störta intäkterna i fotbollsvärlden och utan kostnader för spelarköp skall behöva vara en förlustaffär. Lönerna är en del som klubben verkar ha jobbat hårt med, men det måste finnas andra kostnadsposter som inte står i proportion med vad som är företagsekonomiskt sunt.
Är vi på väg mot en vågtopp?: De två åren efter att Shevchenko såldes köptes Pato och Ronaldinho in. Åren följande Kakas försäljning köptes Zlatan, El Shaarawy och Robinho. När nu Thiago Silva såldes dyrt förra året finns det kanske fog för förhoppningar om (relativt) stora investeringar både denna och nästa sommar. Den översta tabellen verkar visa på att ett dåligt år följs av två goda. Ja, halmstrån ni vet…
(källor: transfermarkt.com, forbes.com)
