Donnarumma: Ängel eller demon?
Donnarumma har ställts inför ett ultimatum, Milan har krävt svar om hans framtid, senast 15 juni. Svaret kommer att avgöra hans framtida status hos milanisti, och det står mellan två ytterligheter – ängel eller demon?
Milan har inlett mercaton på ett målmedvetet sätt och med flera bra förvärv. Hittills har Kessie, Musacchio och Ricardo Rodriguez blivit klara och snart lär även Conti och flera andra intressanta namn följa. Jakten på en anfallare av klass är inledd och det ser ut som att Milan är beredda att hosta upp en rejäl slant för en sådan, € 55m har nämnts, och stora namn finns bland ryktena.
Men trots alla namn som nämns i olika ryktesspridande medier riktas den största delen av uppmärksamheten mot superlöftet i mål, Donnarumma. Milan har erbjudit en riktigt hög lön men Donnarumma har avvaktat med besked, antagligen på grund av att hans agent, Raiola, försökt hitta en annan klubb till Donnarumma. En klubb som kan erbjuda ännu mer pengar till båda två.
Alternativet att vänta med att skriva kontrakt och bara låta det innevarande gå ut om ett år, hade inneburit att Donnarumma inte kommer att få spela under säsongen överhuvudtaget och med ett kommande VM känns det nog inte som ett alternativ för Donnarumma.
Donnarumma har varit på god väg att skapa sig en framtid som en legendar, en ikon inte bara i Milan utan även i Italien. Trots klubbrivaliteter och många gånger elaka ord mellan lagens fans, älskas och respekteras alltid spelare som varit sin klubb trogen genom åren. Maldinis status i Milan, Zanettis i Inter, Del Pieros i Juventus och Tottis i Roma är bara några exempel där motståndarfans högaktar legendarerna. Visst, idioter finns alltid som vittnar om motsatsen vilket vi själva såg prov på under Maldinis sista match men de är så få och framför allt så små, att de saknar relevans.
Det hjärta Donnarumma visat för klubben, de kyssar han gett klubbmärket, uttalanden om klubben i media och inte minst alla gånger han varit Milans räddande ängel under matcherna har fått våra hjärtan att smälta. Förhoppningen om ett nytt Milan har funnits länge nu och vi har väntat och väntat på att nystarten verkligen ska komma.
Den är här nu, framtiden. De nya ägarna har stakat vägen och den som ska leda Milans nystart mot framtiden var ju tänkt att vara Donnarumma. Han är ledstjärnan, ljuset, själva fundamentet för Milans framtid. En ängel att dansa med i alla framtida glädjeyttringar. Om han bara själv ville, om bara hans hjärta vore äkta rödsvart, om han bara förstod att välja den enda vägen.
Sorgligt nog verkar det som att Donnarumma genom Raiola flörtat hej vilt med andra klubbar den senaste tiden, främst Real Madrid. En flytt till en annan klubb skulle göra Donnarumma till den allra värsta sorten, den sort som med lätthet skulle sälja sin egen mamma, bara pengarna är de rätta. En sådan som Mino Raiola själv är - känslokylans svarta mörker personifierad, där allt i livet, precis allt, mäts i pengar. En demon. Man skulle ta varje tillfälle i akt att för all framtid håna och förlöjliga Donnarumma i den bitterhet som präglats av att en fantastisk relation avslutats med det ultimata sveket. Den värsta sortens otrohet.
Idag kom så rykten om att Donnarumma till slut valt Milan men om det stämmer är ändå frågan - varför? Han har självfallet känt till all förtvivlan hos milanisti som varit rådande under flera veckors tid och hade när som helst kunnat avsluta det hela med en enkel namnteckning. Dessa veckors väntande har naturligtvis skapat en stor skepsis gentemot Donnarumma och hans framtida avsikter.
Att det dröjde kommer säkerligen att bortförklaras med de klausuler Raiola försökt föra in i kontraktet. Det kommer säkerligen att påstås att valet hela tiden varit självklart, att inget annat varit aktuellt. Men mest troligt är att ingen annan klubb varit tillräckligt intresserad helt enkelt. De lag som haft tillräckligt med ekonomiska muskler att värva honom har hittat andra lösningar. Raiola har misslyckats med sitt uppdrag, och därför är det enda kvarstående alternativet att stanna kvar i Milan.
Men Milan är aldrig ett reservalternativ. Det är fortfarande en stolt klubb som är större än vilken individ som helst, och Donnarumma är så här långt knappt ens en parentes i Milans historia. Vill Donnarumma visa att han är värdig någon aktning efter detta, att han ska bära på någon form av heder och trovärdighet, finns bara en sak att göra – sparka Raiola åt fanders och förklara för oss som drömmer om stora tider igen, att Raiola och han själv inte delar samma värderingar och aldrig har gjort det. Förklara för oss att han aldrig mer kommer att lyssna på de själlösas locktoner, förklara för oss att han vill vara med och leda det nya Milan mot ljusa tider igen.
