Edman: Cyniker och snorungar
Känslorna har sannerligen gått på högvarv den här sommaren. Glädje har förvandlats till chock och ilska.
I stort sett varenda gång man blir sårad av att någon lämnar Milan får man höra av cynikerna att tiderna när spelare valde med hjärtat är svunna, att det är blåögt att tro att det finns något hjärta kvar i fotbollen, att tiderna är nya. Det är tomma ord som har sagts i decennier. Det är inget nytt fenomen att spelare utan själ och hjärta klampar omkring på de största arenorna och håller sig själva större än vilken klubb som helst. Det har varit så sedan Nordahls tid.
Pengarna blir större och större inom fotbollen, men det saknas inte spelare med stora hjärtan för sina klubbar, och det kommer inte att saknas i framtiden heller. De tillhör inte majoriteten men hyllas desto mer den dag de slutar, såsom Totti strax innan sommaren. Ett utsålt Olympiastadion och miljoner tittare som inte brydde sig om matchen ett dugg. Jag minns inte ens vilka Roma mötte, det var inte det viktiga. Det viktiga var att hylla och minnas Totti, liksom som för alla andra som var på plats och alla andra som tittade på TV.
Det märkliga var att även cynikerna hyllade Totti. Hur går det ihop? Cynikerna propagerar för att man är mer eller mindre dum i huvudet om man inte förstår att alla spelare byter klubb för att tjäna en extraslant och att man är mer eller mindre dum i huvudet om man som spelare inte går dit där de mesta pengarna finns. Slutsatsen måste bli att cynikerna tycker att Totti varit dum i huvudet, han hade ju kunnat byta klubb och tjänat mer pengar någon annanstans. De stod alltså och hyllade en människa som de i själva verket föraktade? Det är möjligt att det fungerar på en del planeter men inte där jag lever.
Samma cyniker tycker att Raiola endast gör sitt jobb och att han dessutom gör det jävligt bra. Måttstocken är densamma, ju mer pengar man drar in åt sin spelare desto duktigare är man. Totti m.fl måste således haft världens sämsta agenter, vilket förefaller lite märkligt med tanke på hur uppmärksammade de var under sina karriärer.
Jag förstår ärligt talat inte varför dessa cyniker överhuvudtaget är intresserade av fotbollen. Om man ser klubbar som renodlade företag och spelare som anställda som bara jobbar för att få ut sin lön, kan man minst lika gärna köpa en IKEA-flagga och springa runt och vifta med. Glädjas åt framgångarna varje gång IKEA öppnar en ny butik i en stad någonstans i världen. Sjunga en sång varje gång IKEA ökar sin vinst. Och den dag då Ingvar Kamprad verkligen slutar kan de alla träffas och dunka varandra i ryggen till tonerna av Money, Money, Money.
Det är skillnad på agenter och agenter, det finns agenter som faktiskt ser till sina klienters bästa utifrån en helhet, agenter som tänker långsiktigt för att deras klienter ska må så bra som möjligt. Mino Raiola är den värsta sorten som finns för oss icke-cyniker. Det har han alltid varit och han befäste naturligtvis sin tron när Snorungen genomförde det ultimata sveket mot vår klubb, den klubb vars märke han kysst i ett alldeles oäkta ömhetsbevis.
Raiola har inget hjärta och jag kan lova att han bryr sig inte ett smack om snorungen Donnarumma. Allt han gör är för sin egen vinning (ekonomisk givetvis, annat finns ju inte) och därför är han livrädd för att Milan tvingar Snorungen att sitta kontraktet ut, då Raiola i stort sett blir helt utan pengar. Raiola har redan hotat med domstol och all världens ondska om Milan inte ser till att han kan inkassera väldigt snart. Så kanske det blir, att Raiola inkasserar ännu mer pengar samtidigt som cynikerna applåderar honom i kör.
Nu är inte beslutet att begå det ultimata sveket Raiolas, det är naturligtvis Snorungen själv som valt. Men en agent ska tillse sin klients bästa, och det är sällan de snabba pengarna som är bäst på sikt. Jag är helt övertygad om att Raiolas råd i det här fallet har varit helt avgörande. Det hade självfallet inte fungerat om Raiolas klient hade haft ett hjärta, men Raiola känner sina klienter.
Att Donnarumma kunnat bli en framtida härförare, som både kunnat tjäna stora pengar och tituleras en framtida legendar samtidigt, är inget Raiola är intresserad av. Det ger ju inga snabba pengar och att Donnarumma skulle kunna bli helgonförklarad, det skiter Raiola fullständigt i. Och cynikerna. Donnarumma själv har inte förstånd nog att inse det.
Alla äkta milanisti är naturligtvis grymt besvikna nu, vi känner oss bedragna. För egen del jublade jag faktiskt när beskedet kom, 15 juni, men det beror inte på att jag inte ville bygga en ny framtid med Donnarumma om frågan kommit under våren. Det beror istället på att Donnarumma visade sitt sanna jag redan innan detta datum, genom att helt ignorera kontraktsförslaget och låta oss alla gå omkring och lida. Jag kände inte till den sidan hos Donnarumma under våren. Hjärtlöst och inget att satsa på för en stolt klubb.
Klubben gjorde helt rätt som satte ett sista datum och höll fast vid det, en stolt klubb följer inte vägen, en stolt klubb talar om var vägen finns, var den börjar och var den slutar. Raiola hade räknat med att kunna dra ut på tiden för att hitta mer pengar. När tiden rann ut hade han således inget förberett och var tvungen att vifta bort allt för att skyla sitt eget misslyckande.
Det är ord och inga visor som gäller i det nya Milan. Ledningen har sagt att man inte säljer Donnarumma utan kommer att låta honom sitta ett år på läktaren. De flesta räknar med att Milan ändå kommer att försöka få in så mycket pengar som möjligt på honom och därmed säljer honom senare i sommar, men jag är inte så säker. Räkna inte bort stoltheten den här gången.
