Edman: Kaká
Den förlorade sonen är hemkommen. Cirkeln är sluten. En dröm har gått i uppfyllelse.
Den dag Kaká försvann till Real Madrid var en oerhört svart dag för mig. Att Milan därmed bekräftade sin underkastelse mot andra ”större” klubbar störde mig inte nämnvärt. Att Milan därmed mer eller mindre banade den nya vägen som led bort från Europatoppen störde mig inte heller. För vad har det egentligen med saker och ting att göra?
Att sälja en storspelare modell plast är sådant som händer, och kan ibland till och med vara ett friskhetstecken utifrån ett perspektiv där inga oligarker eller oljeshejker finns inblandade. Men det smärtsamma var att en ikon, en förebild, en fantastisk människa såldes åt rovgirigheten.
Jag både trodde och önskade att han en dag skulle komma tillbaka till Milan. I alla fall trodde jag det då. Jag följde honom initialt i Real Madrid, men med tiden ebbade det engagemanget ut. Milan hade ju fler ikoner kvar att lägga energin på, var och en med sin egen storslagna livsberättelse.
Med tiden blev jag mer och mer övertygad om att sagan om Kaká inte skulle få det vackra slut jag drömt om. Men på frågor om jag så önskade, var svaret ett givet – JA! Jag sa till och med att jag skulle ställa mig utanför San Siro och ta emot honom med öppna armar om drömmen gick i uppfyllelse.
Tiden efter Kakás sorti präglades av förändringens vindar. Plötsligt tycktes det inte som att familjen Milan existerade längre. Legendar efter legendar slutade eller lämnade den ålderstigna truppen för andra klubbar, historielösheten svävade som ett mörkt moln över San Siro. Berlusconi babblade på om nya inriktningar, kort- och långsiktiga satsningar, trots att han själv inte hade en aning om vad han svamlade om, än mindre Galliani. Milan skulle i alla fall snart stå på Europas högsta topp igen. Men vad har det egentligen med saker och ting att göra? Om fanbärarna är skjutna, skändade och begravna?
Aftonbladet och annan skvallermedia rapporterade om att en hästintresserad shejk (Al Maktoum), ville satsa enorma pengar på Milan(?), låt vara att rapporteringarna var inspirerade av ett FM-spel under högt alkoholintag. San Siro och området runtomkring skulle byggas om för miljardbelopp och få Las Vegas och Dubai att se ut som fattighus. Listor publicerades på vilka spelare som ämnades inhandlas och det var minsann inte vilka spelare som helst, det var i stort sett världslaget. Shejken ifråga hade sååå mycket pengar att de andra shejkerna och oligarkerna som redan sitter i sandlådan med sina plastleksaker, bleknade i jämförelse. Det målades ut som att en ny dag var på väg att gry för Milan, fast det de i själva verket beskrev var ett typexempel på en klubbs Golgatavandring. Men vad har det egentligen med saker och ting att göra?
Det var inte detta jag önskade, att sälja ut själen för ett vackert yttre. Kaká diskuterades då och då och varenda gång satt jag och höll tummarna för att det fanns i alla fall en smula av sanning i spekulationerna och de påstådda uttalandena som vittnade om att Kaká inte släppt Milan i sina tankar, i sitt hjärta.
Ambrosini var den sista fanbäraren, även han avfärdades på ett fult och ovärdigt sätt. Själen hade tynat bort på Via Turati, San Siro och Milanello. Identiteten var borta. Visserligen fanns andra och yngre spelare som i en framtid kunde bära fanan vidare – Abate, De Sciglio, El Shaarawy, Balotelli – men vem skulle bära den fram till dess?
När Kakás namn ännu en gång nämndes i Milansammanhang var svaret för mig givet – den förlorade sonen är den enda rättmätiga arvtagaren och alldeles oavsett vilket skick han är i flyter det rödsvarta blodet i hans ådror. Vårt blod.
Kaká kom hem, med honom kom värme, identitet och förtröstan. I sin första match (träningsmatchen mot Chiasso) var han lagkapten efter att Amelia lämnat bindeln till honom. Hade Amelia gjort det om Milan värvat Messi? Cristiano Ronaldo? Neymar? Nej knappast, Amelia förstod att detta var mycket större än så. För vad har Messi, Cristiano Ronaldo och Neymar egentligen med saker och ting att göra?
Fotbollsexperter runtom i Europa funderar i banor över om Kaká verkligen är en vettig värvning. De överröstar varandra i ivern att framhävda att Kaká aldrig kommer bli lika bra igen som han var under förra sejouren i Milan. Jag vet inte vilka tankar de har om sin målgrupp om de tror det är nödvändigt att förklara att spelare blir sämre efter fyllda 30 och när de inte får matchträning, men jag antar att tankarna om målgruppen inte är särskilt höga. Samtidigt tycker de att det är en otäck utveckling i Europa där oligarker och oljeshejker köper klubbar som leksaker för att slå varandra i huvudet med. Helt utan känslor, helt utan historia och helt utan någon som helst stolthet.
För det är precis det värvningen av Kaká i första hand handlar om – känslor, historia och stolthet. Milan dukade bordet åt dessa experter, här kunde de få sitt exempel på hur det kan se ut i ett sunt fotbollssamhälle där ingen kärlek kan köpas för pengar. Men icke, istället pratas det om serietitlar, pokaler och rekord som det viktigaste av allt – helt enligt samma lära som hos oligarkerna och oljeshejkerna. Och, det ska tillstås, även hos en del av supportrarna.
Naturligtvis blir jag väldigt glad om Kaká gör succé i Milan. Men det är inget jag förväntar mig. Jag hoppas han kan ta plats i elvan och tillföra en del då och då. Men vad har det egentligen med saker och ting att göra?
Den förlorade sonen är hemkommen, värmen omsluter återigen Milano och cirkeln är sluten. Min dröm har gått i uppfyllelse. Inga pokaler i världen skulle kunna locka mig till att säga nej till den kärlek Kaká bär på och den kärlek han är värd tillbaka. Inga frestelser skulle kunna locka mig från den stolthet Milan byggt upp genom generationer. För just detta, är egentligen det enda som har med saker och ting att göra…
