Gästkrönika: ”Ett otroligt derbyminne”
Erik Terzi laddar upp inför söndagens Derby della Madonnina med sitt bästa derbyminne
Stankovic, Cristiano Zanetti, Tomasson, Kakà, Seedorf... 5 namn som framkallar en oförglömlig känsla för de flesta av oss. Februari, en kall lördagskväll i Milano, dimma och apelsiner, 78.000 själar väntar ivrigt på derby nummer 140 i Serie A. Milan toppar tabellen med 5 poängs försprång till tvåan Roma, Inter ligger däremot långt ner och försöker kriga till sig en plats i Champions League.
Ancelotti spelar som vanligt med laguppställningen ”Julgranen” 4-3-2-1 och kan lita på trollkarlarna Seedorf, Rui Costa och Pirlo samt en otroligt formstark Sjevtjenko där framme. Capitan Maldini är avstängd, så Nesta och Costacurta får den tuffa uppgiften att ta hand om tjurarna Vieri och Adriano, ett kraftfullt anfallspar som kusinerna neroazzurri satsar på.
Inter anfaller precis under Curva Sud i första halvleken och vi var säkert inte många där som anade att de första 45 minuterna skulle sluta med ett sånt katastrofalt resultat. Milan har bollinnehavet och de största chanserna, men turmål av Stankovic respektive Cristiano Zanetti förvandlar den härliga derbystämningen till ett mardrömslikt scenario för Rossoneri.
Andra halvleken börjar med ett byte, Ancelotti vill har mer tyngd i anfallet. Ut med Rui Costa och in med Jon Dahl Tomasson, eller “den vita Skorpionen” som han då kallades.
Spelarbytet ger en snabb effekt, efter tio minuter dunkar Seedorf ett hårt skott som Toldo inte kan kontrollera och mycket riktigt är skorpionen där och klipper till med gifttaggen. 1-2 och S.Siro börjar koka!
Efter bara 2 minuter händer något helt otroligt, Kakà får bollen i mittcirkeln, glider enkelt och mjukt förbi 5 interspelare och till slut Toldo med ett välplacerat skott i högra hörnet! Utjämnat 2-2 och nu är S.Siro verkligen ett svartrött Inferno. Curva Sud vill ha 3 poäng. Och 3 poäng ska det bli!
Med bara sex minuter kvar av matchen får Milan en frispark som Sjevtjenko skjuter rakt in i den svartblåa muren, bollen studsar tillbaka till Costacurta som lämnar över till Seedorf. Nu händer det osannolika, Clarence gömmer undan bollen så att Karagounis och Cristiano Zanetti börjar backa mot straffområdet, Kakà och Tomasson skapar yta framför Toldo och då vet alla att det är dags för en ”Seedorfspecialare”.
Milans nummer 20 dundrar in ett kanonskott som skär igenom det vita molnet som bengalerna och fukten har bildat på inters planhalva... Återigen i högra hörnet och återigen står Toldo chanslös.
Curva Sud exploderar i ett stort jubel, jag slungas ner med minst två-tre rader på läktaren och kan inte tro att det verkligen har hänt. Det tog inte lång tid innan hela publiken började skrika vilt: ”Clarence-Clarence Seedorf-Seedorf!!!” Milan hade heroiskt hämtat upp underläge 0-2 och vänt till 3-2 i ett av de sjukaste ”Madonnina-Derby” jag någonsin sett.
Vi stannar kvar långt efter slutsignalen och hyllar våra hjältar, till och med den blyge Dida kommer fram och hoppar till sången ”den som inte hoppar, han är svartblå” (Chi non salta, neroazzurro è). Gattuso kutar runt, gestikulerar och lyfter stämningen, Cafù skrattar glatt och tuggar tuggummi som vanligt, Kakà riktar pekfingren mot himlen och tackar fansen. Lördag, 21 februari 2004, mitt absolut bästa Derbyminne.
Gästskribent: Erik Terzi
