Gästkrönika: Konsten att älska Milan
Gästkrönikören Milad Kazeroni skriver om sin kärlek till AC Milan.
I min tro ser jag honom lyfta den där Champions-League-bucklan. I min tro ser jag honom och 80.000 supportrar,
där alla rödsvarta fans på Stadio San Siro ropar ut hans namn så att det hörs över hela Milano.
Men kanske är min tro egentligen inte mer än en tanke som jag har i mitt huvud. Kanske är min tro på honom inte mer än en omedveten längtan till någonting bra. En längtan tillbaka till åren som gjorde mig kär. Maldinis brytningar och Inzaghis förmåga att vara eller att inte vara, på rätt plats vid rätt tillfälle.
Kanske är min tro egentligen inte mer än en dröm som jag har i mitt huvud. Men vem drömmer jag om egentligen? Jag ska vara helt ärlig, som jag brukar. Samtidigt som jag ska vara optimistisk, som jag brukar. Jag drömmer inte om någon person, jag drömmer om en tid. En tid där Milan var på toppen, för toppen är en plats där Milan hör hemma.
Men jag ska försöka få ner mitt tunga tankemoln på papper.
Du kanske har hunnit läsa allt under 45 eller 30 sekunder. Faktum är att jag redan har hunnit drömma mig tillbaka tio år i tiden.
Jag tänker på tiden när Nesta rättar till håret och behåller sitt lugn efter den perfekta glidtacklingen eller när Gattuso väcker sina tio medspelare genom att ryta till på ett sätt som bara han kan. När självaste Paolo Maldini bryter ett farlig anfall och sätter igång ett annat anfall åt motsatt håll.
Mina tankar kan inte undgå att tänka på Ambrosinis icke-vilja att släppa förbi någon. Pirlo som kunde prickskjuta en fluga i luften på distans. Seedorf med sin mångsidiga teknik kunde avsluta och spela den avgörande passningen som ingen såg, som egentligen inte ens fanns.
Men i fotboll drömmer du inte när du tittar tillbaka. Meriter är ristade i sten, inte i drömmoln. Milan är ett stort lag, har alltid varit, kommer alltid att vara.
Efter senaste derbysegern så kände jag en gjädje som jag inte känt sedan säsongen 2006/2007. Säsongen där Kaka joggade förbi alla och gjorde flest mål i truppen. Säsongen som blev Costacurtas sista. Säsongen där Milan slog ut Celtic, Bayern München och Manchester United för att sedan ro hem Champions League titel nummer sju efter en hämnd-match mot Liverpool.
Historia är inte mer än historia, brukar man säga, men titlar är ristade i sten, inte i drömmoln.
Vi har haft det tufft på senare år. Man brukar med jämna mellanrum få höra det brutalt tråkiga ordspråket, ’’efter regn kommer solsken’’. Jag tror det är där vi befinner oss idag. Jag vill inte höra att det kommer att bli bättre, för jag vill inte veta att det just nu går sämre. Men det är dags att vara insiktsfull, det kommer ta ett tag tills vi är där igen.
Jag glömmer inte varför jag älskar Milan, precis som Inter-supportrarna inte glömmer varför de hatar oss. Lillebror vill vara som storebror, det är ingen fråga om David och Goliat, det är en fråga om A.C. Milan och Inter.
Men någonstans i all denna röra så har allt som är abstrakt mer betydelse än det objektiva.
Jag älskar Milan villkorslöst och vill inte sluta att göra det, därför skriver jag denna krönika. Jag skriver detta för mig själv och för dig som känner likadant. Jag vill påminna mig själv om att toppen är en plats där Milan hör hemma.
Precis som det romerska riket har vi fallit, men vi kommer att resa oss. Jag väntar bara på dagen där Milan, såsom Inzaghi, kommer att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. För när vi är där så kommer en gammal stormakt vid namn A.C. Milan att återuppstå. Jag väntar på dagen där min dröm blir verklighet och Associazione Calcio Milan kommer att vara sig själv likt igen.
– Milad Kazeroni
**************
Redaktionen vill tacka Milad för hans krönika och välkomnar alla läsare att skicka in egna bidrag (till henrik.brandel@gmail.com). Tillsammans stärker vi vår passion.
