Gazidis visar sitt rätta ansikte
Fotbollen går för tillfället sin största kamp på länge, kanske någonsin. Super League är ett begrepp som på bara ett par dygn rest jorden runt flertalet varv och uppmärksammats i de mest märkliga sammanhang. En klubb som nämns i dessa diskussioner är Associazione Calcio Milan.
"Kära partners, som en viktig del i Milan-familjen ville jag skriva till er med anledning av gårdagens tillkännagivande gällande den europeiska fotbollens framtid".
Meningen här ovan är det första AC Milan kommunicerade ut efter söndagens stora nyhet om att tolv europeiska storklubbar (till namnet, i alla fall) ska starta en egen liga, Super League. Avsändaren av denna kommuniké var Milans VD Ivan Gazidis. Det säger ganska mycket om mycket att sponsorerna enligt Gazidis är den viktigaste delen av Milan-familjen, den del som bör få ta del av informationen direkt från hästens mun.
Sydafrikanen är inne på sitt tredje år som VD i klubben och har hittills legat relativt lågt. Från början var många supportrar ytterst tveksamma till den tidigare Arsenal-direktören då man var rädda att Milan skulle förvandlas allt mer till en affärsverksamhet, speciellt med tanke på att riskkapitalisterna från USA, Elliott Management med miljardären Paul Singer i spetsen, i samma veva tog över som ägare. Oron och kritiken har mojnat med åren då framgångarna på fotbollsplanen plötsligt börjat göra sig påminda igen.
Att Milan nu, 122 år efter att Herbert Kilpin grundade klubben, är en av tolv klubbar som väljer att vända ryggen åt allt vad supportrar, historia och lojalitet mot fotbollen heter är ingenting annat än en enda stor skamfläck. Eller det är inte ens en fläck, hela jävla bordsduken är nersölad och förstörd. Det är många som slår på den stora trumman och menar att fotbollen nu i det närmaste är död. Gary Neville manar till kamp. Jürgen Klopp går emot sin egen klubbledning. James Corden sitter i sitt Late Night Show i staterna och kör en monolog på sex minuter där han mer eller mindre har gett upp. Själv sitter jag och brottas med tankarna om vad detta egentligen betyder. Är reaktionerna överdrivna? Kommer planerna verkligen realiseras? Är det inte bara en tupparnas kamp om makt och pengar?
Vad jag kommer fram till? Det spelar inte så stor roll vad jag kommer fram till, men jag undrar bannemej om inte den där nersölade bordsduken är bortom all räddning. Kanske är det så att 2020/2021 tog död på fotbollen som vi känner den. Vår farhåga var att coronaviruset och tomma läktare skulle dela ut dolkstöten som Commodus en gång på Maximus Decimus Meridius.
Sanningen är att det istället är tolv (eller hur många de nu är kvar efter att de hoppar av en efter en) pengakåta ynkryggar som likt en medeltida bödel kliver fram och hugger huvudet av det som är fotboll, världens största sport. En sport utan stängda ligor, lönetak och draftsystem. En sport med Leicester som vinner Premier League, Atalanta som charmar hela Europa, Porto som år efter år presterar som en riktig storklubb borde och ett Milan som genom åren staplat näst flest Champions League-pokaler på hög.
Om Gazidis och hans vänner runt runda bordet får som de vill kommer det aldrig bli någon åttonde CL-titel. Om den 56-årige sydafrikanen får sin dröm att bli sann har åtta års jakt på att äntligen få se i rossoneri i världens finaste klubblagsturnering igen varit meningslös, för nu när den drömmen för första gången är nära igen så spelar det plötsligt inte längre någon roll.
Det där självmålet av Gianluca Scamacca i söndagens lunchmatch är nu, två dagar senare, betydelselös. I morgon tar vi emot Sassuolo hemma på San Siro. Är det någon som bryr sig om utgången på den matchen längre? Vad spelare vi ens för? Vad engagerar vi oss ens för?
Det enda som kan rädda vår fotboll är att dessa tolv ynkryggar, råttor, ormar eller vad ni än vill kalla dem drar tillbaka sitt försenade aprilskämt och förklarar game over. Okej då, vi fortsätter väl som förut, bara vi får en lite större del av intäktskakan av UEFA. Ett UEFA som bara ska dra igen kakhålet när det gäller moral och lojalitet.
Kanske att det kan få fotbollen att återgå till det normala. Men jag har svårt att se att någon av parterna viker in. De har visat sina rätta ansikten. Andrea Agnelli har blåst sin polare Aleksander Ceferin. Ivan Gazidis har bevisat att Milan endast och enbart är business för honom. Att sponsorer och nya supportrar från världens alla hörn är viktigare än de som alltid funnits där, vid klubbens sida. I 122 år.
Skamfläcken går nog inte att tvätta bort.
