Golestani: Hönsgården Milan
?En hönsgård utan dess like.
Låt mig uppdatera er ifall ni nu mot förmodan sovit de senaste åren, månaderna, veckorna och dagarna.
Galliani har styrt Milan åt Berlusconi. När Silvio behöver något får han det. När han behöver titlar har Galliani sett till att rätt personer funnits på rätt plats i rätt tillfälle för att göra det möjligt. När Silvio behövt pengar har Galliani ordnat det.
Den gula slipsen har, på gott och ont, styrt vårt Milan. Många gånger har han räddat tre dåliga affärer och beslut med ett genialt. Marko redogjorde för det ekonomiska och sportsliga fint i sina artiklar (här).
I vanlig ordning var det ganska tyst när det gick bra. Det var aldrig många som berömde Galliani då. Då gick all cred till spelarna. När det gått dåligt riktades först svidande kritik mot tränaren. När hans avsaknad av inflytande och makt blev officiell riktades så ögon, spottloskor och hat mot Galliani. Nu är det hans fel. Galliani försökte och försökte men någonstans tröt även hans tålamod. Alla kort låg på bordet och Galliani gick ut i pressen och ventilerade sina tankar och intentioner.
Hans rykte hade skadats hette det. Han har säkert också känt att en förändring i ledningen varit oundviklig med tanke på hur den italienska fotbollens struktur förändrats samtidigt som han själv fyllt nästan 100. Troligtvis, och med all rätt, berodde dock utspelet på att hans ego fått sig en rejäl törn.
Barbara Berlusconi då. Denna unga dam som kärade ner sig i ankan. Därefter visade pappa Silvio in henne i styrelserummet och nu kan hon alltså mer och bättre än en av de största inom branschen. Kanske har hon rätt.
Jag kan dock garantera att det jobb som Galliani gör kräver en hel del mer än man tror. Det räcker inte att sitta bredvid Galliani på matcher och himla med ögonen för att lära sig. Det handlar om många år av slit, långa nätter och tuffa förhandlingar. Det är också ett kontaktnät som försvinner med Galliani. Jag kan nästan garantera att många av de större klubbarna gjort affärer med Galliani snarare än med Milan.
När Barbara och hennes nya vänner tar över kommer de att få börja om på noll.
Soppan som så många kockar kokat är helt förfärlig. Det har gått så pass långt att det är omöjligt att peka finger eller hitta den riktiga boven i dramat.
Jag sätter mig i soffan och konstaterar lugnt att detta är effekten av felbeslut, felprioriteringar och intressekonflikter över många år.
Och jag trodde fan aldrig att jag skulle skriva dessa ord, men Silvio Berlusconi har alltså hamnat i kläm mellan sin högerhand och sin dotter. Vem ska han välja? Galliani har ett trackrecord hos honom och inom fotbollsvärlden. Barbara är dock hans dotter. Det är kanske synd om gubben i detta fall.
Tillbaka till hönsgården.
Samtidigt som alla läcker allt möjligt till pressen och tvingar tränare att uttala sig är rykteskarusellen i full gång. Vem tar över? Ska Maldini äntligen in? Vem kommer att träna Milan nästa säsong?
När ni trodde att det inte kunde bli fjantigare och kladdigare, ja då kommer Berlusconi och säger att Galliani och Barbara ska styra tillsammans. De som inte kommer överens. Hur kan detta vara en bra lösning nu? Och hur kan det vara så att Galliani gick med på detta, om vi nu bortser från att en eventuell pung guldmynt väntar som avgångsvederlag i slutet på säsongen?
Vi har lärt oss ett par saker från det här. Först och främst, Milan är en hönsgård där en numera förnärmad och omotiverad Galliani sitter och väntar på att hans uppdrag äntligen ska komma till sitt slut. Samtidigt har vi en tränare som också han väntar på att få kicken så snart en duglig ersättare finns till hands.
För det andra kan vi helt enkelt konstatera att detta fortfarande är Silvio Berlusconis klubb. Och i Silvios klubb är det Silvio som bestämmer, även om hans dotter och hans gamla vapendragare inte trivs ihop.
Välkomna till cirkusen.
