Golestani: Hur orkar man?
Varför utsätter vi oss själva för tortyr i hopp om en kort period av eufori? Många milanisti står nu vid ett vägskäl. Blir man kvar? Orkar man?
Jag har varit med mitt lag i vått och torrt. Jag förstår gott att jag, precis som de flesta av er läsare, aktivt valde ett lag i mina yngre år. De flesta av oss antingen "ärvde" ett supporterskap eller fick upp ögonen för ett lag på grund av en eller ett par individer. Ungefär som de flesta fjortonåringar som idag håller på Barcelona.
Jag var med när Weah dominerade Serie A. Innan dess såg jag van Basten dominera Europa. Jag var med när Maldini blev en superstjärna och vann den eviga och svårvunna respekten hos alla fotbollsälskare.
Jag var också med när Milan slutade på en pinsam elfteplats året efter att man vunnit ligan. Jag stannade kvar. Och året efter skämdes vi återigen efter att denna gång slutat på en tioendeplats. Och jag stannade kvar.
Jag såg Shevchenko göra sig känd hos tv-tittarna och Milan återerövra Italien och Europa. Jag såg en tanig tonårig brasse bli världens bästa spelare och sedan bli såld till Real Madrid mot sin vilja. Jag hade då också sett lillebror plocka till sig min favoritspelare och dominera ligan i flera år. Jag såg Juventus återta tronen och nu ser jag mitt Milan ligga ner igen.
Ligga ner, med halva truppen skadad och stora bekymmer med både tränare och spel. Och jag blir väl kvar nu också.
För visst är det så, att vi som stått vid vårt lags sida under något som kan liknas vid en evighet, inte kan släppa taget. Även om vi skulle vilja det.
Dragkraften och engagemanget slocknar aldrig. Om något så blir det kanske starkare med tiden. Lågan brinner starkare och mot all logik bryr man sig mer och mer.
Efter ännu en tam prestation häromdagen frågade en nära vän mig: "Hur orkar du hålla på dem?"
Jag viftade bort det som om det vore nonsens, men i all ärlighet är det en högst relevant fråga. Jag ställer mig själv den frågan varje gång vi hamnar i en sån här ond spiral. Hur orkar jag?
Lagens dominans går i omgångar. Bra perioder kommer, och varvas med halvtaskiga år. Så har det alltid varit. Kanske är det vetskapen om att vi kommer att resa oss igen som driver supporterskapet vidare. Jag vet inte.
Ett par saker vet jag dock. Alla får glädjas i perioder. Och alla får vara trötta och besvikna i perioder. Jag har sett det mesta, men det bästa sitter jag fortfarande och väntar på. Och det där med att orka? Det är klart som fan att jag orkar. Min vän har aldrig fått uppleva Abbiatis monsterräddning i sista omgången som vann oss scudetton. Han har aldrig fått uppleva Inzaghis dopietta i en Champions League-final. Han har kanske sett det, men han har aldrig upplevt det som jag har.
Så logik har ingen plats i den här ekvationen.
Match mot Sampdoria morgon. Oavsett hur det går kan ni räkna med en sak: på söndag är jag kvar.
