Fredag: Farväl Andrea
Idag tog Andrea Pirlo farväl av sina lagkamrater i Milan. Ett farväl som innebär ett slut på ett stycke konsthistoria.
För knappt tio år sedan debuterade Andrea Pirlo för Milan då han bytte av Donati i UEFA-cupen borta mot Bate Borisov. I returen på hemmaplan gjorde han sin första match från start. Milan gick vidare men åkte senare i turneringen på en försmädlig förlust i semifinalen mot Borussia Dortmund där man förlorade borta med hela 4-0. Det var i Milan han skulle sätta sitt fotavtryck inom fotbollsvärlden, ett avtryck från en av de känsligaste fötter fotbollsvärlden skådat sedan dess. Milans dåvarande tränare – Carlo Ancelotti – skolade in Pirlo på den plats varifrån han skulle dirigera matcher i år framöver.
Året efter – 2003- fick Andrea sin revansch i Europa-sammanhang då Milan vann Champions League. Några veckor senare föddes hans första barn, Niccolo. Det lyckligaste året i hans liv enligt egen utsago i en intervju som hölls med honom hösten 2005. Just 2005 var ett år han helst ville glömma. Anledningen? Tyvärr minns vi nog alla alltför väl vad som hände i Istanbul, då Milan trots förkrossande överlägsenhet under matchen förlorade på straffar. Pirlo missade Milans andra straff och blev därmed en av tre syndabockar vilket tog Andrea hårt.
Då jag minns fotbolls-vm 2006 är det första jag tänker på Pirlos ansikte då han skulle lägga Italiens första straff i VM-finalen. Han hade utsetts till matchens spelare i två tidigare matcher under samma turnering. Han hade dessutom tidigare i finalen serverat Materazzi med en förstklassig hörna som innebar kvittering.
Ett Damoklessvärd hängde över Pirlo då han stegade fram till straffpunkten och bakom den nervösa blicken skönjdes tankarna från missen ett drygt år tidigare. Ytterligare en straffmiss i ännu en ofantligt viktig turnering hade fått svärdet att vinna kampen mot den tunna lina det hängde i för att obönhörligen falla ner på Andrea.
Hemma i TV-soffan satt jag med min Italientröja med nr 21 på ryggen och bad en stilla bön för Andrea. Andrea Pirlo stegade fram och gjorde Italiens första straffmål och resten är historia. Då Grosso avgjorde rusade italienarna fram mot Grosso, stinna av adrenalin, uppblåsta av glädjerus och fullkomligt galna av lycka. Långt efter alla andra släntrade Andrea fram mot Grosso, man såg hur adrenalinet inte mäktade med att fylla hans ådror. Han var helt slut efteråt av all nervpress han tvingats genomgå tillsammans med sina lagkamrater. Andrea utsågs till VM-finalens bästa spelare. Ett knappt halvår senare föddes andra barnet. Kanske blev 2006 Andreas lyckligaste år?
Olympiastadion den 23 maj 2007. Andrea Pirlo får frispark i önskeläge i första halvlekens sista minut. Motståndare är återigen Liverpool i en final i Champions League. En final som bara inte får förloras med tanke på vad som hänt två år tidigare. Andrea slår frisparken via Inzaghis rygg in i mål och revanschens timma är slagen. Pirlo är en av Milans bästa spelare i matchen och nomineras senare till FIFA:s pris som världens bästa spelare.
Under den senaste säsongen har Andrea varit skadedrabbad och endast spelat 25 matcher från start, att jämföra med föregående säsongs 53. Kanske börjar åldern ta ut sin rätt? Pirlo själv sade för en kort tid sedan att han är flera år yngre än det ”gamla” gardet i Milan och att det inte kändes rätt att dra honom över samma kam som de andra. Hans spelstil har aldrig byggt på någon snabbhet så kanske har han rätt i att han har flera år kvar i toppen? Bollkänslan, touchen och finessen försvinner inte med åldern.
De två sista målen Andrea gjorde i Milans tröja är liktydiga med minnet som kommer att leva kvar efter honom. 21 oktober 2009 besegrades Real Madrid på bortaplan med 3-2. Pirlo kvitterade till 1-1 med ett oväntat drömskott långt utifrån, otagbart för en överrumplad Casillas i Real Madrids mål.
2 oktober förra året kom så det allra sista målet i Andreas saga. Lika vacker som sagan var också målet som betydde matchens enda mål mot Parma. Ett stenhårt skott från 35 meter rakt upp i krysset, det vackraste målet i Serie A under säsongen och kanske det vackraste mål som signerats av Andrea genom tiderna.
Staden Milano med alla dess monument har förlorat sin största arkitekt. En arkitekt som stod för en konst som genom historien varit bemästrad av få men älskad av många. Det sägs att den moderna fotbollen ger mindre utrymme för denna konst, men jag tror och hoppas att Andrea Pirlo får fortsätta att visa upp den någon annanstans i en annan stad som kommer att låta sig förföras. En stad där konsten får fortleva ett tag till innan timmen är slagen. Farväl Andrea, jag glömmer dig aldrig.
