Fredag: Patos nej resulterade i ett nej till Tévez(?)
Vilken märklig dag torsdagen den 12 januari blev. Vad var det som hände egentligen?
Jag satt som vanligt i bilen på väg mellan punkt A och punkt B då telefonen pep till aviserandes ett SMS.
”Nu är det nog klart”, tänkte jag. Jag hade tidigare bett Mr X (nej, inte den) att skicka meddelande till mig om det hände något under dagen då Galliani åkte till London för att förhandla med City om Tévez.
Inte för att jag tillhör den skara som dreglar över blott Tévez namn. Serie A kan vi absolut vinna utan Tévez och i CL får han inte ens spela i Milans tröja. Således kommer inte ett förvärv av Tévez att göra skillnaden förrän tidigast nästa säsong om han då är kvar i Milan. Men ett spännande namn och en spelare som tidvis är en fröjd att följa är det under alla omständigheter.
Milan vill ha bort Pato?
”Pato är klar för PSG” stod det i displayen. Meddelandet var betydligt längre än så, det jiddrades något om att det var en förutsättning för Tévez-affären och att Pato själv tydligen lackat ur och bla bla bla.
”Vad f-n är det jag läser”, frustade jag för mig själv och svarade med att be om källan. Mest för att svara något, eller åtminstone för att köpa mig lite tid till en vettig reaktion. Jag kunde andas ut ett ögonblick då svaret var ”Aftonbladet”.
Det som spottas ut på nätet därifrån har ju knappast gått igenom de tätaste filterna av källkritik och inte heller är man främmande för egen-fabricerade nyheter om så krävs för att hålla antal klick uppe i strävan att lugna sina reklamkunder.
Men ett par sekunder senare kom så nästa meddelande: ”Ursprungskälla tycks vara AFP. Alla tidningar har det uppe på sina sportsidor”.
”Jaha”, tänkte jag i min tomhet som snart förbyttes till ilska och besvikelse. ”Så mycket var alltså allt snack värt om att satsa på ett nytt Grande Milan, att bygga för framtiden, att gå in i en ny era med ett lag som ska slåss om de största titlarna i flera år framöver och att redan i år satsa på att gå långt i CL. Att sälja Pato är detsamma som att kasta in årets CL-handduk i ringen och kommande års också förresten, eftersom Pato är klassad som Club-trained på UEFA:s A-lista med allt vad det innebär. Att låtsas som att ännu en scudetto skulle vara ett fullgott substitut till CL-titeln är dynga, nonsens. Varför inte bara hoppa av skiten och låta Viktoria Plzen ta över vår plats om vi nu ändå inte vill vinna längre? Jag har också varit besviken på Patos inställning och den frånvarande utvecklingskurvan, men att sälja honom, att överhuvudtaget låta honom gå?
Uppförstorade negativa tankar givetvis, men ändå berättigade. Pato har inte blommat ut fullt än, men han har varit med och skrivit rödsvart historia ändå, mot de stora lagen dessutom. Som i senaste derbyt mot Inter t.ex, där han gjorde de två första målen. Som mot Real Madrid för två år sedan då han gjorde två mål, såg till att Milan vann och höll på att ge kommenterande Mauro Suma hjärtinfarkt och alla hans lyssnare med för den delen. Som mot Barcelona i höstas då han precis i matchinledningen sprintade förbi Barcas försvar, gjorde mål och hade det inte varit för tillresta milanisti så hade man hört en knappnål falla på Camp Nou.
Klassiska mål allihop, av en spelare med enorm potential som visserligen varit i Milan ett tag men som många glömmer – blott är 22 år gammal. ”Giovinco fyller 25 om några dagar och ses som ett framtidslöfte. Paloschi är några månader yngre än Pato men anses ha all tid i världen att kunna utvecklas. Men Inte Pato själv tydligen, hans tid är förbi. Vem ska nu ta hand om en snabb kontring om läget dyker upp i en aldrig så viktig CL-match? Vindsnabba Zlatan? Sprinterlöftet van Bommel? Eller ska man lyfta upp Abate eller Thiago Silva längst upp?”
Djupt försjunken i dessa tankar kom jag på mig själv med att vara lite för tung med högerfoten på den lyckligtvis halkfria riksvägen, men jag ville ju fram till datorn för att själv kunna läsa vilken psykisk åkomma som drabbat Milans ledning. Dessutom skulle polisen självfallet ha full förståelse för varför jag hade så bråttom i det fall de hade uppmärksammat min tunga högerfot.
Jag funderade vidare på vilka andra anledningar – för det kan rimligen inte vara de sportsliga - som Milan kan ha för att göra sig av med Pato, min ilska hade ökat ytterligare:
”Ekonomi? Ja, kanske. Hur smart det nu är att byta till sig en cup-tied spelare som inte deltagit i spel på länge och med ett lynne som egentligen ingen kan lita på – inte ens han själv. Och vill man göra sig av med sin framtid och en del av sin historia samtidigt så varför inte sälja varumärket AC Milan och i samband med det låta högstbjudande företagsnamn bestämma det nya namnet. Det blir mer pengar.
Varför inte sälja rättigheten till arenanamnet då man spelar hemmamatcher? Det blir också mer pengar.
Eller varför inte klä ut Maldini eller någon annan ikon och låta dem som hatar Milan betala för att pissa på dem medan de kryper i rännstenen? Det blir ännu mer pengar.
Varför inte sälja allt som överhuvudtaget är av äkta vara, sälja all stolthet, tradition och ära och köpa vackra skal att skyla det oäkta med? Det blir maximal utdelning – i pengar.
Nja, nu hade nog tankarna spårat ur lite trots allt, men Galliani stod inte högt i kurs hos mig strax innan jag svängde av riksvägen, några kilometer från slutdestinationen.
”Kan det vara en påföljd av den blick som Pato gav Allegri då den senare tog Pato av plan i slutet av förra matchen? Det var en oroväckande blick som kanske utvecklades till något annat efteråt? ”
Det senare var ett riktigt dåligt tips naturligtvis. Om det handlade om blickar och tolkningar av dem hade hela fotbollsvärlden sett annorlunda ut, med mängder av transfers p.g.a suspekta blickar.
Jag började fundera över det där med att Milan bojkottar Berlusconis tv-kanal – Mediaset – inför derbyt i helgen. Det var efter en diskussion i kanalen om den straff Milan fick mot Atalanta i söndags, en straff som tilldömdes just Pato. Det blev hett och Milan vill inte ha mer med kanalen att göra under veckan.
”Finns det någon koppling där? Har Pato bett programchefen fara åt fanders eller självaste Silvio t.o.m.?”
Nja, knappast. Visst är det något märkligt i görningen när Silvios fotbollslag är i fejd med Silvios tv-kanal, men sen är det ju det där med källkritik igen.
Milan har nästan alltid agerat sunt i transferhistorien, Galliani har höjts till skyarna i sitt arbete och man har kunnat lita på att det finns en sorts grundtrygghet, en slags stomme i tankesättet som man aldrig ens försökt luckra upp inom Milans innersta kretsar. Att sälja Pato för att köpa Tévez stämmer inte någonstans med detta tankesätt, inte utifrån förutsättningarna. Inte såsom jag lärt känna mitt Milan under alla dessa år i alla fall.
Det har alltid funnits en sorts kontinuitet i tänkandet, men också en fallenhet att ta chanser som dyker upp längs vägen. Där passar Tévez in, som kompletterande spelare och som ersättare till Cassano – i Serie A. Att sälja Pato nu och gå in i CL-slutspelet med i stort sett endast Zlatan och Robinho som anfallare skulle kunna vara en satsning på nästa års CL istället för årets, då med en starkare trupp än idag och att man helt enkelt lämnar årets CL helt åt slumpen (vad händer om någon av Robinho eller Zlatan blir skadade eller avstängda?). Men det förutsätter för det första att både Tévez och Zlatan spelar i Milan nästa vår, vilket är långt ifrån säkert. För det andra förutsätter det att de spelar precis så bra som vi räknar med, och som Milan räknar med.
Pato vill lämna?
Det tankesättet har jag inte upplevt hos Milan tidigare och därför fick tankarna inrikta sig åt annat håll för att inte rubba min världsbild. ”Det kan inte vara Milan som vill sälja det måste vara Pato som vill bort.”
Så var det naturligtvis. Patos uttalande tidigare i vintras liknade det Zlatan höll på med när han ville bort från Barcelona. ”Han har gjort sig omöjlig i Milan, medvetet”, funderade jag samtidigt som jag stängde av bilen vid vägs ände. Men istället för att rusa in till den dator jag suktat efter den sista timmen ville jag sitta kvar och fundera en stund, utan att ledas in på strukturer, mönster och påstådda sanningar som väntade i det ögonblick jag satte mig vid datorn.
”Han har ingen given plats i startelvan och det blir inte lättare med Tévez i laget” resonerade jag men avfärdade med ”Sant, men bara i dagsläget. Tror han på sig själv så blir han istället inspirerad av konkurrensen. Samtidigt vet han att det alltid kommer att bli en hel del speltid med tanke på alla matcher som ska spelas samt de skador och avstängningar som ofrånkomligen dyker upp under varje säsong.”
Tanken att ”Han gillar inte Allegri, utan vill till Ancelotti och Leonardo i PSG. Dessutom tjänar han ju en slant ytterligare jämfört med i Milan” har jag hört och läst så många gånger tidigare att jag liksom många andra kanske borde tolka frekvensen som ett tecken på ett faktum.
Men att Pato vid 22 års ålder tar ett steg ner på karriärsstegen för att han tycker om ett par personer låter kort och gott – knäppt. Att han skulle lockas av att tjäna några extra miljoner idag för att om några år bli ikappsprungen av verkligheten med en (relativt sett) lägre lön än vad han skulle haft om han fortsatt klättrat uppåt istället – låter ännu knäppare. Hade han varit 32 istället för 22, ja då hade nog de snabba pengarna lockat mer än de dryga.
”Är det något i relationen med Barbara som inträffat? Är det slut eller på väg att ta slut?”
Pato har ett förhållande med Barbara Berlusconi (Silvios dotter), något som kan vara besvärande för såväl Pato och Barbara som för lagkamraterna. Om förhållandet tar slut blir det antagligen än mer knaggligt för Pato och en ny klubb vore nog fullt tänkbar för att lösa en prekär situation. ”Men om förhållandet hade knakat i fogarna, hade det väl på något sätt kommit till uttryck tidigare i ett lag med så många offentliga personer? ”
”Nja”, tänkte jag och tog nycklarna ur tändningslåset. ”Jag kan inte komma på en enda vettig anledning till att Pato går till PSG, hur länge jag än sitter här. Men jag hoppas den är bra för Patos skull om det är han som vill lämna. Och sannerligen, hoppas jag för Gallianis skull, att han har en j-vligt bra anledning till att låta detta ske. Att han har ett f-bannat bra skäl att sälja bort en hyfsad chans till en bra CL-placering, mot ett namn som varken kan ge Milan en bra CL-placering eller mer än den scudetto som Pato lika mycket skulle kunna medverka till. Och Gud nåde Tévez (nu hade det pyrande hatet mot Galliani övergått till honom) om han kommer till Milan och visar dålig inställning, eller om han flyr hem igen och struntar i sina åtaganden och löften. Må han förpackas i en kartong och skickas till Guantanamo i så fall.
Galliani förresten, hur ska han kunna titta en rödsvart själ i ögonen igen om han skeppat iväg Pato i utbyte mot en bortklemad diva med en klar och tydlig varningsflagga i hand? Bytt en framtid mot en nutid som inte finns? Och storklubb? Vem var det som pratade om en storklubb som ska vara med och slåss såsom i svunna tider? Vilken klubb med storklubbspretentioner tackar nej till ett högklassigt komplement för några hundringar och säger sig vara tvungen att sälja av lite först?
Jag minns inte vad jag tänkte under den tid som förflöt från det att jag klev ur bilen tills att jag satt framför datorn. Men jag minns nästa tanke:
”Vad f-n är det jag läser”, tänkte jag igen, men den här gången i ett helt annat sinnestillstånd, jämfört med första gången jag tänkte samma tanke. ”IO RESTO AL MILAN” stod det att läsa på Milans hemsida. Pato hade alltså uttalat sig om att han stannar i Milan och säger nej till PSG. Jag märkte först inte den lättnad som infann sig hos mig eftersom det kändes som att en del personer hade lite att förklara, och nyfikenheten övervann lättnadskänslan utmynnande i ett ihärdigt letande för att finna förklaringarna.
Förklaringar fanns det, och finns med för den delen, där är vi nämligen nu.
Ingen vill att Pato lämnar?
Galliani hade visst missat att kolla med Pato först innan han stack till England. Eftersom Pato vill spela kvar i Milan (vilket Galliani sade sig vara glad över, någon som förstår logiken??) så blir det inget med Tévez i Milan. Klart. Bokslut upprättat, underskrivet och inlämnat. Utan Tévez.
Visserligen lite underligt att Galliani i frågan om Tévez tyckte att det var en bättre strategi att knyta till sig spelaren först och sedan slutföra förhandlingar med klubben, för att sedan helt glömma denna strategi i frågan om Pato. Alltså den att kolla med spelaren först.
Visserligen har Galliani redan från början sagt att man väntar till sista dagen av transferfönstret om det krävs för att värva Tévez. Men detta var tydligen den sista dagen. Åtminstone för Milans del.
Men det är så här det fungerar med Galliani, att visa totalt ointresse efter att något planerat oförutsett inträffat, för att göra affären optimal för sin klubbs del. För så tolkar jag hela historien just nu. Det var aldrig tanken att Pato skulle lämna, snarare en dimridå och en kuliss som stadgar att – ”här finns inga pengar om vi inte kan sälja något. I så fall får vi låna nu och köpa senare. Om vi har pengar och intresset finns kvar då”. Precis som Galliani ville från början.
Men i så fall måste Pato vara involverad i detta skådespel? Ja, på ett eller annat sätt.
Troligen är han inte medveten om det själv. Han sitter förmodligen och grubblar på varför han fick frågan om vad han verkligen ville med Milan först igår? Hade det inte varit bättre att fråga mig innan, undrar han kanske? Nej Pato, det hade det inte. För i så fall hade Tévez varit klar för Milan redan idag, i mångt och mycket på villkor stipulerade av City.
Eller så är det ett spel helt över huvudet på Pato, att han har fått frågan ställd på sin spets redan tidigare, sagt samma sak som i första exemplet men med följd att Milan ändå sagt sig vara tvungen att sälja honom. Men Silvio Berlusconi – som så här långt naturligtvis inte hade en aaaning om vad som pågick – räddade kvar sin svärson i klubben i det sista ögonblicket.
Det förefaller oerhört korkat om den officiella versionen är den rätta av flera anledningar. De flesta är sannolikt övertygade om att Galliani inte har lämnat in något bokslut än. T.o.m folket i City torde tänka i samma banor, att Galliani kör med dem. Men man vet aldrig med Galliani, det är osäkerheten hos dem som sitter på andra sidan förhandlingsbordet som är hans vapendragare och hans nyckel till framgång. Osäkerheten om var man har honom sprider sig som ringar i vattnet till alla i omgivningen, inte minst till alla supportrar som hoppas på en ny, briljant och vägvinnande Galliani-strategi.
Pato blev alltså huvudpersonen i Tévez-affären. En märklig dag som man definitivt aldrig kommer att glömma. En dag som började med en förhoppning om att Tévez skulle skriva på för Milan slutade med en förhoppning om att han inte gör det. Såvitt den officiella versionen är sann…
