Krönika: Det vände igår

Det vände igår. Laget i mitt hjärta har i flera år överlevt bland topplagen i Italien. Överlevt utan att erövra. Överlevt utan att imponera. Det vände igår. Laget i mitt hjärta har agerat slagpåse för lillebror Inter i flera år. Vi har inte haft en profil av världsklass att leda oss sedan Kaká lämnade och vi har inte kunnat ha ett realistiskt hopp om framgång. Det vände igår.

Att förklara hur en derbyseger känns för den som inte varit med om det är svårt.
Det här med derby är alltid speciellt, vare sig det är i Göteborg, i Superettan, i Algeriet, Turkiet, Spanien eller Italien. Ett derby innebär en nervositet som kan ta över allt vad självsäkerhet gäller. I derby vet man aldrig vad som händer och det har bevisats många förr.
Att vinna är en styrkemätning som kan skänka arbetsro, självförtroende och en mental boost till det vinnande laget.

Igår gjorde Milan det som krävdes för att kunna ta tillbaka tronen från ärkerivalen. De vann derbyt.
Igår skrev Milan kanske om det avslutande kapitlet i ligan.
Oavsett om vi slutar som vinnare i vår så konstaterar jag än en gång att det vände igår.

Först och främst vill jag än en gång påpeka att dagens Inter inte är i närheten av vad laget var för sex månader sedan. De har samma spelarmaterial men en annan tränare. Styrkan, kraften och den där arrogansen som märktes under Mourinhos styre är som bortblåst. Cynism är viktigt i dagens toppfotboll, men den kombineras bäst ihop med effektivitet. Det är ingen tillfällighet att Mourinhos mannar kunde vända vilken som match som helst – även i numerärt underläge.
Benitez är en bra tränare, men kanske är han inte den som borde tagit över the special one…
Nog om Inter, denna krönika handlar om Milan.

Milans mittbacksproblem är icke-existerande när Nesta och Silva lirar. Försvarsuppsättningen behöver dock fortfarande förstärkas på grund av sin skörhet om ingenting annat. Ytterbackarna har ifrågasatts och man bör se igenom alternativen på båda kanter i januari.
Måvaktssidan är troligen Milans bästa på många år. Abbiati med Amelia bakom sig. Och så har vi Roma som faktiskt inte är fy skam han heller.

Milans metamorfos beror på den där uttjatade balansen.
Vad innebär balans då? Vad var problemet?

Milan har insisterat med att spela med tre riktigt offensiva spelare. Det innebär att det endast återstår tre spelare (vi räknar bort försvaret) som kan försvara mot kontringar, vanliga anfall och framför allt för att pressa motståndarna och på så sätt erövra boll tidigt.
Den mittfältskonstellation som på förhand verkat tråkigast (Ambrosini, Gattuso, Flamini) har visat sig vara den som varit effektivast på att erövra boll tidigt och på så sätt ge anfallarna den extra tid och yta som detta för med sig.
Seedorf har kritiserades hårt och mycket (mest av undertecknad) när han fick en roll som innebar att han skulle ha en lägre utgångsposition och mycket mer klara defensiva uppgifter. Pirlo har stundtals verkat vilsen när de två flankerande mittfältarna gått bort sig i hög press och lämnat honom ensam i mitten av ingenstans.
I en liga där matchtempot höjts över de senaste åren (bl a på grund av bättre domare och ett försök att nå upp till de andra stora ligorna) har det blivit ännu lättare att radera bort en defensiv bollfördelare som Pirlo. Han har inte givits tillräckligt mycket tid med bollen och Milan har blivit lite lättläst eftersom det nästan alltid varit Pirlo som slagit de längre och mer avgörande passningarna från mittfältet.
Med en hög och väldigt aggressiv press av tre mittfältsspelare som har en lägre utgångsposition och som mentalt såväl som taktiskt har en mer defensiv grundinställning har Milan lyckats göra två saker.
För det första så skär man av ytor som annars visat sig vara vidöppna (som mot Cesena t ex) samtidigt som man markant minskar den tid opponenterna har att besluta och göra något konstruktivt på. För det andra ger man yttrarna eller trequartistan ännu större frihet att antingen backa hem och hjälpa till (som i andra halvlek mot Inter) eller för att söka upp lediga ytor i kontringsspel när man återerövrar bollen.

Jag tror absolut att det finns en plats för Pirlo på mittfältet men det är förutsatt att två av de defensiva herrarna startar bredvid honom i fortsättningen. Seedorfs tid på mittfältet är över, det måste den vara. Det är även kul att se hur Seedorf utvecklats såfort han flyttats upp i banan.
Tänk även på att man har den flexibla och energiska Boateng att tillgå. Det skulle vara tråkigt om en framtidsspelare med så hög potential inte kunde slussas in i laget på allvar redan nu.

Allegri har tillåtits experimentera och försöka. Han har försökt hyperoffensiva uppställningar och misslyckats fatalt. Skador och avstängningar bäddade dock för renässansen jag anser att Milan nu gått igenom. Balansen som alla snackat om är nådd. Nu gäller det att formtoppa ytterbackarna och anfallarna samt att hålla dem friska. I januari kommer säkert mer än ett nyförvärv för att hjälpa Allegri bygga vidare. Presidentens jakt på ökad popularitet bland den italienska opinionen fortsätter…

Tills vidare tycker jag att vi begraver stridsyxan och inser fakta. Det vände trots allt igår.

Angående Zlatan:
*Femte guldbollen, denna gång på hemmaplan. Nåja, då kan han i varje fall kombinera det med att njuta av sin ena husvagn i Malmö en natt. Känns som att han kommer och borde få guldbollen så länge han spelar på toppnivå. Är det inte för hans prestationers skull så kan det lika gott vara den totala bristen på konkurrens. Monopol.
*Jag håller förvisso Zlatan som min favoritspelare, men kom igen nu alla ni som säger att han överskattad och rent av dålig. Skärp er. Känns uttjatat att kalla honom en överbetald och överskattad diva som inte kan spela bra i stormatcher. Särskilt när killen avgjort två av de hetaste derbyna i Europa under ett och samma år. I två olika lag i två olika länder. Och det med en grön laser i ögonen när han slår straffar.
*Förslagsvis lägger vi ner snacket om att han inte brinner för sin klubb. Han har gett 110% för alla klubbar han spelat i och springer och kämpar sig slutkörd i varje match. Han gjorde det i Inter, Barcelona och nu i Milan. Jag struntar fullständigt om han kysste Barcas klubbmärke förra året, eller om han spelat i Inter ett år innan dess. Igår stod han där med armarna i vädret mot Curva Nord efter att ha gett Milan tre poäng. Vi har tillräckligt med folk som är trogna klubben. Vi behövde en världsklassanfallare och nu har vi en.

Lite off topic:
* Förstår fortfarande inte hur en spelare med så mycket erfarenhet kan gå in så galet med ett gult kort färskt i minnet (läs: Gattuso)
* Ronaldinhos Milantröja? Se till att köpa en nu om du inte har en. Nästa säsong finns den inte längre till salu…
* Har jag satt att Gareth Bale är fullständigt makalöst grym?
* Fick nyss reda på av kollega Fältlöv att Galliani fick Abate att gråta i omklädningsrummet. Jag som trodde att han var en snäll farbror.

Forza Milan, Avanti Milan!

Kommentera gärna, men håll en god ton. Försök inte provocera eller snacka strunt. Bidra till en god diskussion, ge konstruktiv kritik eller låt bli att kommentera.