Milan - Napoli
Inför Milan-Napoli: Vägen mot CL-final ligger öppen
För första gången sedan Barcelona våren 2012 delade ut respass åt de rödsvarta från Milano ska Milan nu återigen spela kvartsfinal i den finaste av turneringar, vår alldeles egen Champions League.
Att det ändå ”bara” passerat elva år sedan Milans senaste kvartsfinal förvånar mig lite. I min värld har ökenvandringen varit så lång så jag knappt minns tiden innan vi tog första steget ut på savannen, som ledde vidare till stäppen och slutligen till rena Sahara-öknen. Det har så klart ändå hunnit rinna en del vatten under broarna i de bördigare delarna av världen, men huvudsaken är att vi nu är tillbaka där vi hör hemma. Vi inte bara medverkar i Champions League. Vi är med och utmanar i Champions League. Rentav om titeln.
När lotterna senast föll i Nyon (eller var fan lottningen nu än skedde) hade Milan, och resten av Italiens representanter, turen att hamna på den enklare sidan av slutspelsträdet. På den aningen tuffare sidan finns Real Madrid, Chelsea, Manchester City och Bayern München. På Milans sida finns även Napoli, Inter och Benfica. Om gemene man skulle rangordna dessa åtta lag utifrån vilka som har störst chans på Champions League-titeln så är jag helt övertygad om att placering ett till tre skulle innehas av Real Madrid, Manchester City och Bayern München, utan inbördes ordning. Med andra ord, en fördelaktig lottning för Milan.
Med det sagt så räcker motståndet till alldeles tillräckligt ändå. Att ställas mot Serie A:s suveräna ledare och snart scudetto-firande (eller har de redan börjat?) Napoli kommer bli väl så tufft motstånd. Trots att Milan för en dryg vecka sedan åkte ner till Stadio Diego Armando Maradona och körde över hemmalaget med 4-0 så bör man ha i åtanke att detta skedde i en ligamatch där motivationen i väldigt hög grad lutade åt Milans håll. Napoli leder nu ligan med 16 poäng ner till tvåan Lazio, med nio omgångar kvar. De hade alltså inte jättemycket att spela för, även om en utklassning inför hemmasupportrarna aldrig är att föredra. Men, Milan satte samtidigt en hel del griller i de syditalienska skallarna och visade att man på en bra dag kan fälla vilket motstånd som helst. Som tur är för Napoli, och synd för Milan, har de rödsvarta inte haft ett överflöd av sådana dagar den här säsongen.
I åttondelsfinalen slog Milan relativt klart ut Tottenham ur årets upplaga av Champions League och såg samtidigt till att Antonio Contes dagar i London blev noggrant räknade. Även om siffrorna enbart skrevs till sammanlagt 1-0 till fördel Milan så hade, och borde, siffrorna varit större. Efter de fina insatserna har Milan spelat fyra ligamatcher där man enbart vunnit en match, just 4-0-segern mot Napoli. I övrigt har man kryssat mot Salernitana och Empoli och förlorat klart mot Udinese. Formen är minst sagt svårgissad.
Napoli hade inga problem att i sin åttondelsfinal slå ut Eintracht Frankfurt (sammanlagt 5-0). Desto svettigare var det ute på stan när tyskarna tillsammans med kompisar från Bergamo förvandlade Neapels stadskärna till en regelrätt krigszon. Därefter har Napoli spelat tre ligamatcher där man förlorat en (återigen, 4-0 mot Milan) och vunnit två, mot Torino och nu senast under påskhelgen mot Lecce. På hela säsongen har Luciano Spallettis mannar endast kryssat två gånger (i augusti) i ligan och förlorat totalt fem gånger (en i CL, en i Coppa Italia och tre i Serie A). Resten av matcherna har slutat med vinst. 31 gånger.
Milans totala resultatrad lyder 19-9-11.
Det fina med Champions League är att ovanstående statistik inte spelar någon roll. Nu är det man mot man i bäst av två matcher. Alla möjligheter finns och allt finns att vinna. För vinnaren väntar ett enklare motstånd i semifinalen, med all respekt för Benfica. Vägen mot en final mot en av de riktigt stora drakarna ligger öppen och asfalterad. Frågan är vem som vågar trampa ner gaspedalen mest?
Napoli ser ut att komma till spel med ordinarie lag, även om det in i det sista mörkas kring målsprutan Victor Osimhens medverkan. Även förste reserv Giovanni Simeone dras med skada och han kommer definitivt missa onsdagens match, och om Osimhen inte kommer till spel är alternativen en småskadad Giacomo Raspadori eller jokern Eljif Elmas. Målvaktshandskarna kommer träs på Alex Merets händer, precis som i alla Napolis matcher, förutom en, den här säsongen. Backlinjen kommer vara intakt med lagkapten Giovanni Di Lorenzo, Amir Rrahmani, koreanske popstjärnan Kim Min-Jae samt uruguayanen Mathias Olivera. Mittfältet är otroligt starkt med André-Frank Zambo Anguissa, säsongens genombrottsman Stanislav Lobotka och snidaren Piotr Zielinski. Där framför sprinklar Spalletti sitt allra finaste stjärnstoft när tungvrickaren Khvicha Kvaratskhelia flankerar nämnde Osimhen. Det har väl inte gått någon förbi att detta är Napolis allra farligaste kombination som under säsongen har stått för totalt 30 poäng vardera. På andra sidan om Osimhen hittar vi troligtvis mexikanen Hirving Lozano.
Tränare Luciano Spalletti, som vid 64-års ålder är den tränare med flest trepoängare i Serie A någonsin, har en del att fundera på gällande såväl Osimhens medverkan och matchplan inför onsdag, med tanke på den storförlust man led mot Milan. Tränaren, som snarare gjort sig känd för att aldrig lyckas vinna någonting (han har faktiskt två Coppa Italia-titlar och lika många ligatitlar i Ryssland), står just nu på sin långa karriärs höjdpunkt och med tanke på att ligatiteln är mer eller mindre säkrad tror jag nog att mannen från den lilla byn Certaldo i Toscana även har sitt sikte inställt på ännu ädlare pokaler.
Någon som vill stoppa Spallettis och Napolis framfart är den något ifrågasatte Stefano Pioli, som efter fjolårets succésäsong när Milanos gator ekade av ”Pioli’s on fire” nu sprungit in i en gipsvägg av kritik, främst från egna supporterled. Minnet är kort, som bekant. Den enkla vägen är alltid att skylla på tränaren, det vet alla. Men sanningen är att många av spelarna inte kommit upp i samma nivå som förra säsongen, sen om det beror på spelsätt, träningsupplägg, mättnad eller någon annan av de tusentals faktorer som spelar in på formen hos oss som människor i allmänhet, men idrottsmän i synnerhet, vet ingen förutom möjligtvis tränarstaben.
Pioli har återgått till välbekanta 4-2-3-1 där lagkapten Davide Calabria efter månader på bänkplats nu kommer få bekänna färg mot främst Kvaratskhelia. Det som talar för Calabria är, återigen, vinsten i Neapel när georgiern egentligen inte lyckades med någonting. Ungefär resten talar emot honom. I mittlåset återfinns givetvis Fikayo Tomori som kommer bli fundamental om Osimhen med sin snabbhet kommer till spel. Ska någon i Milan matcha den snabbheten är det Tomori. Bredvid sig har han en lite sävligare, men ack så placeringssäker Simon Kjaer vars erfarenhet prioriteras framför Malick Thiaws ungdomliga iver. På vänsterbacken? Världens bästa dito, Theo Hernandez. Bakom detta försvar står en av världens bästa målvakter, Mike Maignan.
Mittfältet kommer bli extra intressant och kan de, likt senast, neutralisera Napolis fina trio så kommer Milan gå segrande ur det här. Det mest troliga är att Ismael Bennacer tar klivet upp i trequartista-rollen och att vår bosniske vän Rade Krunic tar platsen bredvid Sandro Tonali längre ner i banan. Nämn ett mittfält från Serie A jag hellre skulle ha? Ett sådant finns inte. På kanterna spelar självklart en något pånyttfödd Rafael Leao och matchens lirare nerifrån Neapel, Brahim Diaz. Om Diaz är hälften så bra i dessa Champions League-matcher så är mycket vunnet. Den där högerkanten har varit ett enda stort aber nu i flera säsonger. Kan det vara så att vi hela tiden haft lösningen i truppen? Att Leao är en nyckel behöver jag inte ens nämna. Vem spelar på topp då, undrar ni? Det gör Milans enda anfallare, Olivier Giroud. Eller Seksi-Olli som är hans smeknamn i Finland. Den kan ni fundera på.
Om det blir som ovan (och nedan) så ställer Milan upp med exakt samma lag och uppställning som tog den moralhöjande 4-0-viktorian nere på Maradonas arena. Ett omen, om något.
Troliga startelvor:
Milan (4-2-3-1): Maignan; Calabria, Kjaer, Tomori, Hernandez; Krunic, Tonali; Diaz, Bennacer, Leao; Giroud
Napoli (4-3-3): Meret; Di Lorenzo, Rrahmani, Min-Jae, Olivera; Anguissa, Lobotka, Zielinski; Lozano, Raspadori, Kvaratskhelia
Enligt sempremilan.com har Milan under säsongens gång spelat hem €71,4 miljoner i prispengar i Champions League och ytterligare ca €32 miljoner i biljettintäkter. Ett avancemang till semifinal skulle addera €12,5 miljoner i prispengar och ungefär €9 miljoner i biljettintäkter. Det är således ganska enkelt att förstå varför den där topp fyra-placeringen i ligan är oerhört värdefull.
Det är dock inte pengarna vi är här för. Champions League är som bekant Milans (och Real Madrids, visst) turnering. Det börjar bli hög tid att återvända till semifinalerna efter 16 långa år. Det var 2007 vi var där senast. Ni kanske minns hur det slutade den gången?
Jag är personligen ungefär lika osäker på utgången den här gången som Cousin Greg i Succession är i allt han tar sig för, men jag vete tusan om det ändå inte börjar lukta samma resa och recept igen. Milan är tillbaka i finrummet. Vägen mot Istanbul ligger som sagt öppen och asfalterad. Carlo Ancelotti ringde Paolo Maldini efter kvartsfinallottningen och hade bara ett meddelande till sin gamle adept, samma meddelande som alla vi supportrar har:
”Vi ses i Istanbul”.