Inför Sampdoria-Milan: Milans kris större än på planen

Ordet ”kris” har nämnts flertalet gånger i samband med Milan. Ibland har det varit överdrivet, ibland rättmätigt. Resultaten den sista tiden har varit allt annat än bra, men det är inte de som är det stora problemet.

              

  
Förra helgen var jag plats på ett fullsatt San Siro (inte 34000 åskådare som medierna rapporterade). Hyllningen till nyss bortgångne Cesare Maldini var värdig och vacker, precis på det sätt som varit beviset på varför Milan är värdigare och vackrare än alla andra klubbar i världen.

Så länge gick allt att känna igen, allt var som vanligt trots att resultaten varit under förväntan. Inte katastrofmässigt under förväntan, utan kort och gott under förväntan. Men bilden av ett annat sinnestillstånd än det nyss uppvisade trädde snart fram.
Upprepade bråk inom Curva Sud som var av större intresse för publiken än vad som hände på plan, i alla fall den delen av publiken som satt tillräckligt nära för att kunna göra valet. Milan spelade väldigt fin fotboll och tog inte helt ologiskt ledningen i matchen.

Strax därefter blossade bråken på Curva Sud upp igen. Jag vet inte varför, men struntar fullkomligt i anledningen eftersom det inte finns någon som helst anledning för Milanfans att bråka med varandra. Tvärtom, klubbkänslan måste vara så stor att den överbryggar alla andra motsatta känslor och åsikter, annars har man knappast i Curva Sud att göra. Då kan man sitta i sandlådan och skvätta sand på varandra, eller ställa upp som politiker och tjabba med varandra i meningslösa debatter (vad nu skillnaden är).

När Juventus tog ledningen förvandlades plötsligt det interna bråket till hat mot spelarna – i båda lagen! Fienderna på läktaren enades i en gemensam och större fiende. Juve var det klart bättre laget men ledningen var trots allt inte större än en kontring från Milan, eller något smärre misstag av Juve.

Men med tio minuter kvar av matchen började Curva Sud tömmas av i en sorts resignation jag aldrig sett tidigare. Det var som att resultatet inte spelade någon roll, som att en sen kvittering inte skulle hyllas på något sätt. Som att man verkligen hoppades att det skulle gå åt pipsvängen ännu en gång för Milan så att man kunde fortsätta att spy galla över ledningen.

Och visst, man ska spy galla över ledningen, Milan har nog aldrig varit mer misskött än nu. Ständiga tränarbyten som inte har någon funktion alls förutom att försöka ta bort fokus från det verkliga problemet – ledningen.

Silvio Berlusconi kommenterade det senaste tränarbytet som om han inte varit med i processen alls, som om han varit en åskådare på läktaren. Ännu ett sätt att ta bort fokus från det verkliga problemet. Men oavsett hur illa skött klubben är just nu finns inget hopp om något ljus i tunneln om klubben saknar äkta fans som håller klubbkänslorna högst. 

Kanske har Milan fått de fans man förtjänat? Kanske har fansen fått den klubb de förtjänat? Jag vet inte vilket, men till Milans glädje finns det riktiga fans runtom i världen, långt bort från San Siro. Fans som aldrig missar en tv-sänd sekund av matcherna, fans som betalar många tusentals kronor för att någon gång om året åka till en magisk arena för att se en magisk klubb långt, långt bort.

Ikväll sitter vi och ser när Sampdoria ska försöka befästa sin plats för spel i nästa års Serie A. Ikväll sitter vi och hoppas på att Milan tar fler poäng än EL-plats-konkurrerande Sassuolo. Ikväll sitter vi som vanligt och drömmer om en ny storhetstid för klubben i vårt hjärta. 
 
 
               
 

Sampdorias senaste fem matcher i Serie A:
 

0 kommentarer

Henrik Edman1968maldini@gmail.com2016-04-17 13:22:00