Hellas Verona - Milan
Inför Verona-Milan: Tredje gången gillt?
"Jag har min teori klar, fotbollsförbundet hade beslutat om att Napoli skulle vinna ligan" Marco Van Basten sammanfattar säsongen 1989-90 efter att Milan förlorat scudetton i näst sista matchen borta mot Hellas Verona.
Trots det ekar Fatal Verona över tidningar, TV och och fans. Myten ska hållas och låta den magin komma ut när nu Milan åter igen ska till Bentegodi för att lägga grund för sin nittonde ligatitel.
Många av er har säker hört uttrycket men få vet väl vad det kommer ifrån.
Allt började egentligen våren 1973. Milan jagade titeln med Juventus & Lazio och skulle möta Hellas Verona på Stadio Bentegodi i sista omgången.
En seger och titeln skulle vara säkrad och laget var såklart favoriter till det då Hellas Verona krigade om att klara nytt kontrakt (även om det i stort sett var klart).
En seger hade odiskutabelt gett seriesegern då Juventus och Lazio låg en poäng efter. Den gamla damen hade ett svagt Roma att möta på Stadio Olimpico i Rom och Lazio skulle försöka besegra Napoli på San Paolo. Milan hade alltså det klart bästa utgångsläget av dem alla sett på pappret, för formmässigt var det en helt annan sak.
Ligan var stark nu och både Juventus och Milan var i Europafinaler. Milan i cupvinnarcupen och Juventus i Europacupen.
Problemet var att Milan hade tunga resor då och deras final mot Leeds United skulle gå den 16 maj - alltså fyra dagar innan avslutningsomgången.
Juventus final mot Ajax skulle gå i slutet på maj - en vecka efter att säsongen checkat ut.
Vi hade alltså ett Milan med Cupvinnacupsvinnare som bl.a. Rivera, Benetti och Rosario som kom helt slutkörda till Bentegodi efter att de slagit britterna i Thessaloniki med matchen enda mål, gjort av Chiarugi tidigt i matchen.
Det syntes också under första halvlek när hemmalaget gick upp till en 3-1 ledning som sen Milan aldrig riktigt kunde hämta sig ifrån.
Men det kunde ändå kanske gå vägen. Både Juventus och Lazio hade problem i Rom respektive Neapel men Turinlaget lyckades vända mot Roma medans Lazio förlorade på San Paolo. Tung avslutning på en säsong som egentligen var rätt lyckad.
Självklart kom inte uttrycket Fatal Verona upp efter en enda match utan det tog sjutton år för det att se dagens ljus.
Milan var där igen och hade allt i egna händer, nu i strid med Maradonas Napoli.
Vi pratar alltså eran med Sacchi, Rijkard, van Basten, Gullit, Maldini, Baresi, Massaro...osv osv...
Återigen fick Hellas Verona stå som motståndare, fast den här gången inte i den sista, avgörande matchen utan den näst sista.
Ett Hellas Verona som - igen - är i en utsatt position. Den här gången är det betydligt allvarligare. Förlust hade i praktiken betytt degradering för Gialloblú.
Allt började också silky smooth för Rossoneri som tog ledningen efter en halvtimma genom Marco Simone - vilket också stod sig halvleken ut.
Men i andra började spåra... Hemmalaget började spela aggressivare och och hårdare och Milanspelarna började gnälla.
Alla 50/50 avblåsningar gick i hemmalagets favör och hemmalagets ruffande premierades. Tränare Arrigo Sacchi tappade det helt och börja skälla på domare Lo Bello som snabbt visade upp honom på läktaren.
Nu började också Hellas få vittring och efter en dryg timmes spel skickade argentinaren Sotomayor in kvitteringen från en hörna.
Det blev ordentligt nervöst och domare Lo Bello hade fullt sjå att hålla i ordning alla griniga gubbar.
Nu gick Milan för seger men mannen i svart vägrade resolut ge gästerna några som helst möjligheter att kvittera, det till trots att både Van Basten och Massaro kunde fått varsin straffspark.
En grinig Frank Rijkard började spotta och fräsa och efter att en loska landat på domarens sko var det inte annat än rött och ut. Strax efter det synade van Basten sitt röda efter att demonstrativt dragit av sig tröjan och slängt på backen efter en av alla nedsparkningar han drabbats av utan åtgärd.
Grand Final på eländet kom i den sista spelminuten då hemmalagets Pellegrini avgjorde efter att Milan avslutat matchen med bara nio man.
Trots att laget sen avslutade med att vinna Europacupfinalen mot Benfica har den här taggen alltid irriterat.
Som Marco van Basten sa indirekt. Det hela hade inget med Hellas Verona att göra. Fotbollsförbundet ville att Napoli skulle vinna så Serie A skulle få två lag i Europacupen igen - precis som året innan då Inter vann ligan och Milan Europacupen. Det hela känns dock väldigt spekulativt, då finalen ännu inte var spelad och visst, Milan var favoriter, men...
Men, om vi fortsätter med ett "men"..., om vi vänder på perspektiven. Måste väl finnas något för milanisti att luta sig åt att möta Hellas Verona i slutet på säsongen, även när vi vunnit en av våra arton scudetton?
Uppriktigt sagt - inte mycket alls.
Det beror i största delen att Verona har bara varit med i tre av de arton säsonger som Milan vunnit.
Även om det kan tyckas att det är ett lag som hör till Serie A så är det övervägande Serie B de spelat i.
Det finns egentligen bara en säsong som lagen berörs i slutet på en säsong. Det är 1977/78 när nykomlingarna Perugia vägrar förlora och hotar på allvar Milan. Milan vinner mot bottenlaget Verona med 2-1 på San Siro fyra omgångar från slutet. Verona blir nedflyttningsklara av förlusten men trots det så kryssar de hemma mot Perugia, där hemmalaget kvitterar nio minuter kvar av matchen. Där säkrar Milan sen seriesegern efter att slagit Catanzaro med 3-1 nere i Kalabrien med två omgångar kvar. Det var bara att bocka och tacka för fans och spelare i Rossoneri.
Visst, Milan har kanske gamla spöken i kulisserna på Bentegodi men de har framförallt ett taggat och formstarkt Verona framför sig inför kanske 20.000 milanisti.
Laget jag inte bara rekordpoäng sen trepoängssystemet infördes utan även en Europaplats. Vi har myten på Bentegodi att brottas med men , uppriktigt, den är inte starkare än dagens motståndare.
Full fokus nu.
Forza Milan!
