Juventus-Milan 1-0: Bra match av Milan men noll poäng
Milan stod upp fint mot Juventus och dominerade stora delar av matchen men kammade som väntat noll.
Noll poäng igen
Vi kör en rubrik istället. Det finns ingen anledning att dela upp texten ikväll. Milan dök upp i Turin och gjorde det på ett bra sätt. Hungrigt och med pondus och respektlöshet. Så pass så gott. Milan vann bollen högt och pressade Juventus stora delar av matchen, både före och efter målet faktiskt. Man skapade en drös halvchanser och den hetaste chansen brände skyttekungen såklart. Jag kom in till matchen med noll hopp. Noll.
Min önskan var att vi inte skulle bli förnedrade. Då jäklar ska hoppet tändas. Milan hade ju vittring på tre poäng!
Milan tände hoppet. Och länge såg det bra ut. Tills Milan släckte hoppet igen. Som Milan numera gör. Är man milanisti ska man inte drömma mer. Man ska bara dämpa allt och bara rida på den här långa vågen av besvikelse.
Jag ogillar Juventus på riktigt. Det är värre än med Inter, om jag nu ska vara ärlig. OK, kanske inte värre direkt, men annorlunda åtminstone. Idag var det inget kontroversiellt. Vi kan inte skylla något på någon. Juventus hade inte ens en bra dag. Och Milan hade potentiellt sin bästa match iår. Och ändå förlorar vi. Mot jäkla Juventus.
Duarte gjorde inte bort sig och ytterbackarna var formidabla. Romagnoli gick bort sig en gång (sedan en gång till nästan likadant) och då blev det mål. Mittfältarna, som på pappret skulle vara uppätna efter en minut, stod på sig bra och vann både första- och andrabollar. Anfallstridenten började röra på sig och Calhanoglu börjar närma sig den spelare han en gång lovades vara när vi värvade honom (och han fick tröjnummer tio). Till och med Piatek verkar bli hetare, eller åtminstone mindre iskall. Ändå förlorar vi.
Just ikväll, trots att vi faktiskt spelade bra, kan Milan i allra högsta grad dra åt helvete.
Vi förlorar och ingen jäkel är förvånad.
Vi förlorar och ingen jäkel är arg.
Vi förlorar och det verkar som att det är okej.
Vi förlorar och ligger fyra poäng från nedflyttningsstrecket. Och nästan ingen reagerar.
Nu lovar jag mig själv att inte tända hoppet förrän det faktiskt finns resultat som backar upp det.
Jag föreslår att alla inom klubben börjar tänka och prata samma sak nu. Resultat. Ingen bryr sig om planer, ambitioner, domarmisstag, bra spel, skador, utveckling, ung trupp eller ännu ett övergångsår. Vi behöver resultat.
Tills det finns är det hopplöshet som infinner sig från min sida.
Och för en supporter är steget efter hopplöshet likgiltighet.
