Kärleken vinner
Även i dystra tider bör människan anstränga sig för att hitta det positiva, för det finns alltid där. Det kan gälla livet i stort, liksom mer specifika saker. För egen del bubblade kärleken för Milano och AC Milan återigen upp till ytan under en helg i det, för oss rödsvarta, förlovade landet.
Under flera säsonger har supporterskapet till Milan tärt på oss rödsvarta. Vår kära klubb har misshandlats av våra egna, de som en gång var våra stora hjältar men som senare blivit fokalpunkten för vår ilska. Spelartruppen som förr i tiden bestod av mängder med campioni liknar idag mer ett provinslag, utan spelare och personligheter som är lätta att ta till sig.
Det är inte alls konstigt att många av oss ifrågasätter varför vi överhuvudtaget lägger 90 minuter varje helg på att genomlida något som med största sannolikhet slutar i uppgivelse och frustration. Det har inget att göra med att vara en så kallad ”medgångssupporter” eller ej. Det handlar om att vi alla är människor. En terapeut skulle förmodligen berätta för majoriteten av er som läser detta att ni bör lägga Milan åt sidan, eftersom det skapar frustration.
Även om många av oss ifrågasätter vårt engagemang är det ändå långt ifrån detsamma som att ge upp helt. Vi är rödsvarta av en anledning, och det kommer vi för alltid att vara,
Jag har personligen känt hur jag mattats av för varje motgång de senaste åren. Det är inte längre lika härligt när Milan gör mål, och gör heller inte lika ont när Milan släpper in mål. I det läget kan det vara nyttigt att påminna sig själv om varför man från första början föll för denna rödsvarta skönhet.
Därför tog jag mig till Skavsta på fredag kväll för att stiga på ett Ryanair-plan ner till Orio al Serio utanför Bergamo. På planet såg jag flera milanisti iförda rödsvart mundering, vilket alltid är lika trevligt. Efter en studsande landning tog vi raska steg ut mot Autostradale-bussen som på femtio minuter tog oss in till Milanos centralstation, varpå det var dags att bege sig till hotellet.
På lördagen klappades det på sköldpaddor i Parco Sempione innan metron tog sikte på Lotto, en välbekant tunnelbanestation för alla rödsvarta. Istället för att genast promenera ut mot San Siro valdes en avstickare till det nya bygget Casa Milan. Utanför Milans nya skrytbygge, som inte alls var speciellt skrytigt, visade de boende sitt missnöje med Milan-ledningens arenaplaner i området. Stora lakan hängde från balkonger med protesterande budskap. Efter en sväng på muséet och i den löjligt lilla Milan Store var det ändå dags att nosa sig mot paninistånden utanför San Siro.
Efter en god panini med mozzarella och prosciutto välkomnade vi Filippo Inzaghi och hans mannar när de anlände med bussen. Därefter var det raka spåret in till arenan och våra platser som för dagen skymdes av något sorts klubborganiserat tifo. Själv ställde jag mig nere vid staketet för att iaktta uppvärmningen, innan själva matchen började och ställde alla mina misströstande förväntningar på kant. Milan hade till min ära valt att, för en gångs skull, spela fotboll så som man kan. Milan var bättre än ligatvåan Roma. Milan till och med vann.
Under matchens gång på läktaren märkte jag hur min egen entusiasm växte för varje minut. Från att från början ha suckat i takt med gubbarna bredvid mig om van Ginkels uselhet till att senare påminna mer om en kalinkadansande ryss när jag hoppade upp och ner i hopp blandat med förtvivlan när tre poäng såg ut att kunna bli verklighet. Till slut utbytte jag och gubbarna bredvid mig nöjda blickar, även om vi innerst inne fortfarande visste att avgrunden Milan befinner sig i fortfarande är lika djup som innan matchen.
Promenaden tillbaka till Lotto gjordes ändå med lätta steg, med vetskapen om att kärleken till detta rödsvarta lag fortfarande är intakt. Hur tufft det än är och hur dåligt det än går ska vi alltid komma ihåg att kärleken övervinner allt, hur klyschigt det än låter.
Kärleken till Milan är inte bara fotbollen. Det är även kärlek till staden. Att vandra runt i högsommarvärme, sitta på trappen utanför il Duomo och skratta åt alla som blir lurade av duvmatarna, att äta en god tallrik på Obicà och blicka ut över piazzan, för att inte tala om pizzan på Milanos bästa restaurang, Maruzzella, att klappa sköldpaddor i Parco Sempione och att bunkra upp med billiga jeans från Bershka.
Allt detta förgyller kärleken, även om det som händer på planen och läktarna är den stora kärleksbomben.
