Krönika: Lösa tankar i slutet på en misslyckad säsong
Milans svackor har kanske kostat ännu en mellansäsong, detta med utgångspunkt i att man inte går och vinner Champions League (för det gör vi inte).
Att Pioli lyckades manövrera sig till en scudetto när flera andra lag faktiskt inte stod upp är en stor bedrift i sig. Många överpresterade, en del lät bli att underprestera och det föddes ett par nya stjärnor ur truppen.
Och så hamnade vi ändå där, i det där Berlusconi-Gallianiska ”vi är bra som vi är”. Ett misslyckat transferfönster, följt av ännu ett under vintermercaton.
Det är lätt att vara efterklok och visst hoppades vi alla på att Charles De Ketelaere skulle bli en ny någonting. Ricky. Rui. Clarence. Någonting. Bara inte det han varit hittills - men det får lov att vara. Han är en artikel i sig själv.
Visst trodde vi att Origi skulle ge truppen en bredd och flexibilitet som vi behövt. Inte trodde vi att det skulle vara en värvning lik Kalinic, inte trodde jag att det var bättre att spela med tio spelare än att ha Messias som startspelare. Inte trodde jag att Diaz skulle anses vara värdig tröja nummer tio. Inte trodde jag att Krunic skulle bli en av truppens stabilaste spelare. Att Leao skulle hamna fel i Piolis formation och försvinna en stor del av säsongen.
Milan har onekligen klantat bort den här säsongen och när vi sammanfattar den kommer den troligtvis att visa att man gått långt i Champions League, till stor del tack vare en extremt gynnsam lottning, samt placerat sig utanför nästa års Champions League. Ett gravt misslyckande i sin helhet.
Milans renässans har inte råd med felprioriteringar som vi sett i år.
Champions League är inte värd något såvida inte man vinner hela tjafset, eller år efter år figurerar slutfasen av turneringen. Nu misslyckas man med kontinuiteten. Att spelarna skaffat sig dyrbar erfarenhet är bara ursäkter och skitsnack. Nästa år får de kanske inte ens spela i Europa League.
Sen tänkte jag inte att vi skulle gå och vinna ligan fyra-fem år i rad. Men topp tre i en del år framöver hade varit ett absolut rimligt mål, eller varför inte ett krav?
Truppen är tunn och det har inte funnits utrymme för rotation. Ännu en gång, efterklok. Pioli har försökt rotera, vila och jag kan slå vad om att han, precis som många av oss här hemma, har hoppats att någon skulle få slå igenom till slut. CDK, Origi, någon. Något. Istället har vi tappat dyrbara poäng i matcher vi absolut inte borde tappat poäng. Vi har slängt bort ledningar, vi har hamnat i underläge när vi dominerat och vi har framför allt tänkt att man bara kan ställa ut skorna ibland. Jag gillar Pioli, men allt detta är Piolis ansvar. Och sett till resultaten, Piolis fel. Det är en kalkylerad risk att vila Giroud, Theo och Leao samtidigt. I år har det inte fungerat. Truppen är för tunn, vi har misslyckats med värvningar och vi har formerat laget fel vid fel tillfälle. Det är den klassiska diskussionen om hönan och ägget. Pioli eller Maldini. Taktiken eller truppen. Vems fel är det?
Vi lever i en värld och med ett Milan som i dagsläget försöker skaffa sig finansiella muskler för att slå sig tillbaka i världstoppen igen. Det är såklart ett försprång som nog är svårt att ta igen på grund av den finansiella doping som pågår i många klubbar. Det är något som inte många lag kan mäta sig med, och därmed kommer vi in de mjuka värdena. Tradition, know-how, erfarenhet och mindset. Det som hänt med Milan senaste åren är kanske det mest oroväckande. Man har visat att man kan, att man har den know how och erfarenhet som krävs, i alla fall från ledningen. Man har också visat att traditionen visat sig vara en form av leva-på-gamla-meriter-snack istället för något man framhäver med sportsliga insatser. Förra året hade vi åtminstone en inställning som jag saknat i många år. Arrogans, kaxighet, hunger. Den finns inte i år.
De sista fem åren under Berlusconi samt de som följt därefter raderade till dels klubbens själv. Med Maldini som direktör har man försökt att bygga upp en nygammal själ. Men den själ kräver sportslig framgång. Inga projekt, inga grafer, inga summeringar eller värderingar kommer att kunna snacka bort det. Allt börjar och slutar med det sportsliga, och i år har vi nästan glömt det. I år har Milan återigen hängt läpp i vissa matcher. Och accepterat förlust. Sålänge man gör det kommer man aldrig att vinna.
********
Nu hoppas jag att jag får äta upp dessa ord om några veckor. Tills dess kan jag gå här och vara efterklok i förskott.
