Krönika: Milans underlägsenhet
"0-1 mot de italienska mästarna är väl inte så farligt. Det är inte de matcherna vi ska vinna." Så har det låtit bland mina Milan-influerade vänner de senaste dagarna, vänner fulla av optimism/naivitet efter de två inledande triumferna. Dessa ord går hand i hand med tränare Inzaghis uttalanden efter matchen i lördags. Och visst, det är många fler matcher som ska spelas innan vi på riktigt kan fastställa Milans status. Men något säger mig att det finns skäl för oro redan nu.
"Att vinna mot Juventus hade varit att begära för mycket", var en av sakerna Pippo Inzaghi påstod efter matchen i lördags. Jag undrar: som tränare för ett lag med en av de rikaste historierna i världsfotbollen, med en fullt kompetent spelartrupp och en relativt tydlig målbild, vilka matcher är det du tänker att Milan ska vinna, coach?
Det skrämmer mig när jag ser mitt favoritlag, med all sin potential, underkasta sig ett Juventus som inte ens visar sig från sin bästa sida. Det skrämmer mig att Milan-lägret utstrålar en viss acceptens efter en förlust på ett fullsatt San Siro. Kalla mig galen, men jag tycker inte att stora matcher - likt den mot Juventus - bör klassas som transportsträckor till matcher vi anses kunna vinna. Snarare bör dessa representera en möjlighet att visa Italien och världen att man är tillbaka och att man återigen står för den bild man projicerar, en bild som bevisar att Milan kan hävda sig mot de allra bästa.
En snabb återblick på matchen visar tydligt vilket lag som trodde på seger och vilket lag som inte verkade tro på något alls. Milans konstruktiva spel blev lidande på grund av ytterbackarnas panikartade agerande med bollen. Spelare lämnade över ansvar över hela banan och återgick till de enklaste alternativ som fanns tillgängliga. Juventus, å andra sidan, spelade med stort tålamod förstärkt av en tro på det de hade bestämt sig för att göra. Väntade mönster, utifrån de senaste säsongernas olika resultat för de bägge klubbarna. Men för Juventus är detta ett positivt mönster. För Milan däremot, är det ett mönster som måste brytas.
Jag förstår varför Inzaghi påstod att att man inte riktigt kan hävda sig på den nivån ännu. Ett sorts politiskt spel, med syftet att skydda sig själv och sin klubb mot förväntningar. "Vi växer fortfarande", och så vidare. Samtidigt måste coach Inzaghi vara ytterst medveten om det psykologiska spelet som ständigt pågår hos en spelare, och kanske acceptera och förstå att en spelartrupp utan framgång de senaste säsongerna inte behöver omringas av fler tvivel i början av denna. Att man förlorar mot de italienska mästarna kan låta fullständigt överkomligt…om det inte är så att man själv försöker bli mästare.
Kanske är mina förväntningar orealistiska. Kanske bör jag hellre glädjas åt Milans (relativt) positiva start på ligaspelet. Det är dock svårt för mig att acceptera ett Milan som accepterar sin underlägsenhet, speciellt i en period då lagets identitet är mycket oviss.
