Krönika: När själen dör
Den moderna fotbollens hänsynslöshet gör sig alltmer påmind under sommaren 2023. Massflykt av spelare till Saudiarabien ger den breda allmänheten insyn i klubbfotbollens förfall. För oss rödsvarta är historien om il calcio moderno än dassigare när legendarer och fanbärare tvingas bort från klubben till förmån för ekonomiska intressen och strukturell makt.
Det har bara passerat dryga två veckor sedan Milan först tackade av en stolt bärare av de rödsvarta färgerna i form av Zlatan Ibrahimovic inför ögonen på tårfyllda medspelare och övrig lagledning, för att inte tala om supportrarna. Dagen efter började rykten sippra ut om att den störste som någonsin burit klubbfärgerna, tekniske direktören Paolo Maldini, var på väg att tvingas bort från sin roll och från klubben. Något som dagen efter sedan bekräftades på Milans officiella hemsida med några få och korta meningar. Trots att klubben nu gör stor sak av att synas i sociala medier, som en franchise bör enligt amerikansk kultur, så mäktade man inte ens med ett enda inlägg för att tacka av Maldini för det han gjort för klubben under hela sitt liv. Det är bottenlöst sorgligt och framför allt osympatiskt till tusen. En slags brist på sympati och förståelse för italiensk och europeisk fotbollskultur som härstammar från högsta ort i dagens Milan.
När den mest aggressiva och högljudda ilskan över beslutet att sparka ut Maldini och hans högra hand Frederic Massara börjat bedarra en aning lyckas Gerry Cardinale och hans utvalda lönesoldater ett steg ner i hierarkin med konststycket att hälla ännu mer bränsle på de djävulsfärgade lågorna. Den spelare med förmodat störst Milan-hjärta av dem alla och den som stod längst fram i ledet med tårar i ögonen när Ibra tackades av jagas nu ut ur klubben med huvudet före. Naturligtvis vet inte vi på utsidan alla detaljer, men mycket av snacket gör gällande att Sandro Tonali inte på något sätt önskade lämna klubben som han hållit på sedan barnsben. Han var enligt uppgifter inställd på att fortsätta i Milan under lång tid, men när han under sin U21-samling fick höra att Cardinale och Giorgio Furlani mer än gärna lyssnade på inkommande bud började han vackla i förtroendet för klubben. Ett vacklande som förmodligen haft sin början redan för två veckor sedan, precis som italiensk media rapporterade om spelartruppens chock och missnöje över Maldinis avsked, då med spelare som Rafael Leao, Theo Hernandez och Mike Maignan i spetsen.
Att Tonali väljer att acceptera Newcastles rejäla bud efter att ha fått kniven i ryggen av ledningen köper jag rakt av. Spelaren som av supportrar är älskad och ingen kunde föreställa sig skulle lämna blev sviken trots att han gått med på ett lömemässigt sämre kontrakt för att få spela i sin klubb, i sina färger. Det var bara en tidsfråga innan kaptensbindeln skulle landa på 23-åringens högerarm, trädd över den tröja som har köpts flest gånger av alla i Milans officiella tröjförsäljning. Det var alltså innan Cardinale fullbordade sin kupp och satte "sina" gubbar på de ledande positionerna.
Jag förstår att budet är bra, till och med väldigt bra. Ungefär €80 miljoner är väldigt mycket pengar som säkert kan investeras på bra spelare. Så rent affärsmässigt är det en bra affär som Milan som klubb och supportrar världen över ska vara nöjda med. Men det är precis här vi kommer till den lilla detaljen. Fotboll är inte bara affärer. Den moderna fotbollen viktar helt klart mer och mer över mot enbart affärstänk. Vi pratar om balansräkningar, nettoinkomster och gröna siffror på sista raden. Det är dock en fotboll som jag inte är särskilt intresserad av. För mig handlar det om känslor, kärlek och passion för färgerna, för klubben och för personerna som representerar dem. För tre veckor sedan fanns det ingen som bättre representerade det än Paolo Maldini. Idag finns det ingen som bättre representerar det än Sandro Tonali.
Imorgon finns förmodligen ingen av dessa två kvar, och kvar står vi med lönesoldater som när som helst kan försvinna om rätt bud inkommer. De nya spelarna som kommer in lär om några år säljas vidare, helst till en fin vinst om firma Cardinale/Furlani får välja. Att vi som klubb, som funnits med i 124 år, alltid värderat kultur och värderingar i klubben är nu som bortblåst. Nu handlar det om dollar, euro och pund framför allt. Det har hänt i många andra klubbar tidigare, nu är det vår tur.
Jag vet en person som vänder sig i sin grav om han ser vad som händer i Milan just nu.
Personligen vet jag inte vad jag ska ta mig till. Klubben och färgerna framför allt menar många. Visst, men om klubben kidnappats av resultatdrivna lycksökare, vad gör man då? Den själ som var Milan är bortrensad på två veckor.
Själen är död. Passionen är borta. Vad händer med kärleken då?
