Krönika: Vill vi gå vidare?
Med risk för överdrift var jag ändå tvungen att vädra några tankar jag haft kring Milans Champions League äventyr denna säsong. Detta är ingen rom-com så känsliga läsare får försöka väja för tragiken. Pun intended.
Jag vill tro att vi som följer Milan med intresse vecka ut och vecka in har lärt oss läsa vårt favoritlag ganska väl. Jag vill tro att man nu märker små detaljer och nyanser hos spelarna som skickar signaler genom tv-rutan och hjälper oss avgöra vilket humör de är på, vilka känslor de känner och om där finns tro, hopp eller något annat. Igår, kring minut 86 i matchen mot Barcelona slussades ett gäng oroväckande känslor genom skärmen på min 42-tums LG, förbi chips-skålen och rakt in i mitt rödsvarta hjärta.
Det märktes på Montolivo när han hopplöst vädjade till domaren efter varje tappad boll. Det märktes på Poli när han helt utan målmedvetenhet jagade bollen i ett triangel-mönster skapat av Barcas innermittfält. Och det märktes på Kaka när han missade sitt fina läge utan att märkbart reagera. Spelarna hade ingen tro. Man spelade matchen igår för att hålla nere siffrorna, inte för att vinna. Det fanns inget som ekade det motto vi ibland använder i mörka tider; Vi är Milan, spelar ingen roll vem vi spelar mot. Det fanns ingen identitet. Vilka är vi nu igen?
Jag kom på mig själv att tänka saker jag aldrig tänkt förut. Saker som varit absurda och självklart löjliga bara för det är Milan jag pratar om. Under eftersnacket i den hyperpolerade Viasat-studion tittade jag först på resultatet, sedan på grupp H och tänkte: "Ok, det ser inte så dåligt ut ändå", vilket snabbt och självklart följdes av, "men vad spelar det för roll?". För vad spelar det egentligen för roll att vi antagligen kommer gå vidare från gruppen när vi spelar utan tro? Det räcker att titta på de nuvarande gruppettorna för att förstå hur en sådan drabbning skulle sluta. Jag vill inte se en till hedersam men stor förlust hemma mot lag som Manchester City i slutspelet, varpå Milan åker hem till Milanello för en warm-down session i gymmet och försummande klappa varandra på axeln. Milan behöver andrum, något man aldrig kommer få i Champions League.
Jag är desperat, eftersom jag match för match märker hur Milan betyder mindre och mindre för fotbolls-europa. Jag oroar mig över respekten och rösten vi en gång hade. Även om vi vinner en match går det obemärkt förbi. Värdet av historia har sjunkit och i vårt snabba samhälle, med unga, blåögda Barca-följare och Zlatan-fantaster har det nästan inget värde alls. Det gamla talspråket "Milan har CL i sitt DNA" börjar tyna bort och för respektlösa lag som Arsenal och Borussia Dortmund betyder det absolut ingenting. How quickly we forget.
Men kan lösningen på vår identitets-kris verkligen vara att åka ur CL? Jag vet inte, men kanske ni förstår min tanke ändå. Jag tror inte vi kommer ta oss förbi en åttondelsfinal ändå och jag tror inte de miljoner vi får för avancemang till slutspel kommer kunna göra någon större skillnad. Tiden utanför skulle kunna vara värd så mycket mer. Kalla det en väckarklocka, eller en paus, eller vadhelst du vill. Jag hade sett det som en möjlighet att återkoppla till grundvärderingarna, ett ritiro från förväntningarna som går hand i hand med Milan i denna turnering och som nu bara är kontraproduktiva. Detta rör förstås också årets Serie A och indirekt dessutom Champions League nästa år. Vill vi gå vidare så kanske vi inte borde gå vidare.
Samtidigt som jag skriver detta närmar sig klockan 03:30. Det är hög tid att gå och lägga sig, något som Milan aldrig kommer att göra. Ironin i den meningen, i en krönika med detta ämnet, får mig att rysa. När Milan kliver in på Celtic Park den 26e novermber kommer jag förstås, som alltid, att hoppas på vinst. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Efter alla dessa skrivna ord, efter all pessimism och alla tvivel, så förefaller allt till slut ganska enkelt. Det är klart vi vill gå vidare.
