Krönika: Visionen av Milan
Så här i början av det nya året är det, åtminstone med rödsvarta-ögon sett, naturligt att fundera över vad det kommer innebära att vara Milan-supporter den närmsta tiden. Jag delar med mig av mina funderingar eftersom jag tror att många andra har funderat på samma sätt, här i denna tid av sportsliga svårigheter.
Milans 2014 är redan igång och relevansen i frågan "vad har vi att se fram emot?" blir bara tydligare och tydligare. Krasst sett är det just nu inte enkelt att finna lysande utsikter i Milans vårsäsong 2014. Våren, som, i vanlig ordning, hade varit full av utmanande möten och intressanta tabellutvecklingar är nu dold i 11e-platsens dimma, och klubbens nuvarande brist på syfte är oroväckande för någon som bryr sig om Milan så mycket som jag gör. Med en tränare som redan vet att han kommer lämna och en spelartrupp som inte är vana vid (och antagligen inte villiga) att kämpa in i det sista för en Europa League-plats, finns det all anledning att som åskådare oroa sig för en geist-lös vår. Vad sa du? Vi har ju fortfarande Champions League? Jo, men tyvärr blir inte det deltagandet långlivat. Vissa återknyter här till anekdoten om underdogs som vunnit den prestigefulla turneringen förut. Problemet är att Milan inte är underdogs, utan intoodeep-dogs. Alternativt Marianergraven-dogs, beroende på hur rolig man vill vara (not very). Ett lag ur balans vinner inte Champions League, det tar sig inte ens förbi ett Atletico Madrid som förstås hade varit en munsbit för oss back in the day. Men saker och ting har förändrats, och med den förändringen måste också vi anpassa oss.
Om nu inte Champions League är en realistisk gnista, och de respektabla Serie A-placeringarna inte är inom räckhåll, vad finns det då? Vad finns det då som placerar oss i soffan varje söndag klockan 15, varje galen lunchmatch, varje 20:45-avspark? Vad är lösningen för att vi ska orka vara så förutsättningslöst lojala under förutsättningar vi inte bör acceptera? Ska det verkligen räcka att återkoppla till mottot "Milan är Milan" och komma undan med det? Bör inte tankeprocessen vara mer aktiv än så?
Ni insiktsfulla därute lär redan ha listat ut att jag allra mest skriver detta för mig själv. Inte för att jag behöver påminnas om att jag älskar Milan förutsättningslöst, och inte heller för att jag vill ifrågasätta passionen vi har, utan för att jag har insett betydelsen av att utvärdera denna malande kärlek då och då. Nu, utifrån denna djupa svacka, är en bra tid att verkligen känna efter och till slut oundvikligen förstärka min lojalitet till laget i mitt hjärta. Medvetenheten, den som verkligen tillåter en själv att känna, försvinner över tid och då medföljer risken att kärleken blir inaktiv, att den blir till rutin. Om man fortsätter att älska utan att tänka så kan passionen förtyna, kanske till och med utan att man vet om det. Jag är rädd för att gå i mina bröders fotspår, de som först lade grunden till min kärlek för Milan och sedan lät sitt eget engagemang försvinna och naturligt sluta bry sig. Det blev oviktig, något som inte behövdes.
*****
Efter många om och många men, många raderade paragrafer och många ihop-skrynklade papper kom jag fram till något som varken är nyskapande eller överraskande. Jag märkte efter ett tag att det är visionen av Milan som är viktig för mig. Det är den som gör att jag avbokar med min flickvän, ljuger för min tränare och undviker min pappa. Jag gör allt det för att få en och en halv timma med ett halvdant Milan som ger mig mindre energi än pan-pizzan från Billys framför mig. Jag gör det för att jag vet att det vänder. Kanske inte imorgon, eller nästa dag eller ens nästa månad. Men det kommer att vända. Och när det vänder kommer allt vara värt det.
Insprängt i namnet Milan finns något som säger att vändningen kommer och att Milan så småningom blir det man ska vara. Jag lägger min tillit till ett löfte som ingen direkt har utlovat, men som ändock finns där. Det som skapats ur visionen och minnet av ett Milan på topp, med den status jag tror laget hör ihop med.
