Lecce - Milan2 - 2
Lecce - Milan 2-2: Två förlorade poäng
Det var dags för bortamatch i den lilla vackra staden nästan längst nere på den italienska klacken. Vädret var växlande men temperaturen visade på behagliga tjugo grader, perfekt för fotbollsmatch. Jag har själv aldrig varit på Ettore Giardiniero – Via del mare men skulle inte ha något emot ett besök. Det är en arena med häftig arkitektur. Just idag är jag däremot glad att jag satt ett par hundra mil därifrån när domaren blåste av matchen.
Milan ställde upp med den gamla beprövade och framgångsrika 4-2-3-1-uppställningen. Pobega och Krunic agerade i pivot-rollerna och Reijnders tog plats på den centrala offensiva mittfältsrollen.
Milan bjöd inte på något drömspel under den inledande delen av matchen men det kändes ändå kontrollerat.
Pobega startade bra och spelade aggressivt. Bröt fram och verkade inspirerad av RLC:s insats mot PSG senast. Lite småslarv ibland. Han bröt ett uppspel från Lecce riktigt snyggt och slog en bra djupledare mot Rafa i åttonde minuten men vår portugisiska stjärna skadade sig vid rushen och Milan fick addera ytterligare en spelare till sjukstugan. Okafor fick komma in istället för Rafa. I just den här matchen lät skada på Pulisic ge Chuckwueze välbehövlig speltid. Denne hade en hel del bollkontakt under de första tjugo minuterna men misslyckades med inlägg, inspel och avslut. Däremot rörde han sig bra och gjorde sig ofta spelbar.
Okafor som bytts in gjorde in mycket väsen av sig men i den 28:e minuten väggspelade han fint med Theo som tog sig igenom ända ner till Lecces kortsida och slog ett hårt inlägg mot mitten där Giroud mötte upp och med hjälp av sina magmuskler styrde in bollen i mål. Kul att se Papa få måla återigen och det i sin hundrade match för oss. Han är nu upp i 40 mål totalt i milantröjan och har på 73 ligamatcher gjort 31 mål. Det är ett bra facit. Det var också roligt att få se Adli bli så glad över Papas mål trots sin bänkplats.
I den 35:e minuten fick vi äntligen också se ett mål från Tijjani Reijnders. Målet kom efter en bra forcering från holländaren som fick massor med yta då lecceförsvaret hade fullt upp med att markera flera framåtlöpande milanspelare. Reijnders var kylig då han avvaktade passning tillräcklig länge för att själv ta sig till ett bra avslutsläge. Skottet var inte helt kliniskt med tillräckligt bra för att leta sig in i maskorna och slutligen fick vi notera honom i målprotokollet. Reijnders var sedan nära att göra mål igen i den 38:e minuten då han löpte sig fri och nådde en boll som skarvats fram fint till honom från Papa. Avslutet tog i stolpens utsida.
Bara minuten senare blev Mike tvungen att göra en riktigt fin räddning efter skott från nära håll från Lecces Lameck Banda.
Milan gick in till halvleksvilan med en tvåmålsledning (I ursprungstexten använde jag ordet ”trygg” före ordet tvåmålsledning. Det redigerades bort efter matchens slut.)
I halvlek byttes Calabria ut mot Musah som tog plats på högerbacken.
Andra halvlek började ungefär som den första slutade. Med ett stundtals bra spel från Milans sida och många spelare som ville göra avtryck framåt. Pobega rörde sig bra och krigade efter bästa förmåga. Reijnders löpte mycket och såg väldigt spelsugen ut. Giroud och Okafor var tämligen osynliga men Chuck spelade hyfsat och försökte hota framåt. Vid farlig kontringen i den 52:a minuten skulle Theo spelat in bollen tidigare i straffområdet för i andra änden var Chuck helt ren och hade bara haft att peta in bollen. Högerforwarden låg under stor del av kontringsruschen tyvärr i offsideposition och det kan ha påverkat Theos val att inte släppa bollen tidigare. I 58:e minuten tog även vår nigerianske landslagsman initiativ till att dra ner på tempot istället för att fortsätta lagets desperata jakt efter det tredje målet, i sin kollektiva tro om att segern redan var färdigpaketerad i en liten röd ask. Det skulle visa sig vara väldigt synd att ingen lyssnade ordentligt till Chuks uppslag.
För Milan kontrollerade förvisso tillställningen och trots att Lecce försökte ta sig framåt så kom de inte till några farliga lägen. Men detta kom att ändras drastiskt och plötsligt i den 65:e minuten då Nicola Sansone höll sig på påpassligt framme och reducerade till 1-2 efter en hörna.
Fyra minuter senare fick Banda revansch för sin frilägesmiss i första då han efter slarvigt spel från flera Milanspelare och en blunder från Musah fick bollen och avslutade snyggt bakom Mike. Musah straffades genom att inte få ytterligare förtroende på högerbacken utan flyttades upp på mittfältet och Florenzi byttes in på högerbackspositionen.
Jovic byttes in i 78:e minuten men känslan efter 2-2 var ridå ner. Luften gick ur många av oss. Milan hade här helt enkelt inte ett lag på planen med kapacitet att forcera in ett mål.
I efterhand kan man kanske anse att det hade varit bra att byta in Adli i halvlek och ge denne uppgiften att hålla i bollen, dra ner på tempot och tillsammans med lagkamraterna knyta ihop säcken. Något som laget visade att de klarade av mot PSG. Men alla ville framåt och tyvärr fanns ingen broms varken på planen eller vid sidan av. Vi har sett det förr. Bland annat mot Roma i början av det här året och mot Napoli för liten tid sedan. Vi har även sett prov på grav underskattning av motståndet i matchen mot Udinese. Det finns inga dåliga lag i den här ligan. Det går inte att underskatta motståndarna på den här nivån och framförallt; det är inte över förrän den feta damen sjunger. Det här är något som laget måste lära sig.
Vi hade behövt tre poäng i den här matchen och jag misstänker att det kommer att krävas idel segrar fram till jul för att vi ska kunna ha ett fortsatt häng i ligaspelet.
Lecce gjorde 3-2 genom Piccolo på övertid. Målet dömdes bort men det spelade ingen roll. Idag var vi ändå förlorare.
