Om och om igen
Ännu en gång värvade Milan ett namn. Ännu en gång gav klubben namnet en superlön. Ännu en gång slutade allt i ett enda stort fiasko. Syndabocken är ännu en gång densamme.
Jag börjar tappa räkningen på alla stora namn som värvats och ryktats till Milan. Gemensamt för dem alla är att de har varit bra en gång, jagade av alla klubbar. Men vid värvningstillfället är i stort sett Milan den enda intresserade klubben kvar.
Senast i raden är Fernando Torres. En gång älskad och avgudad i såväl Atletico Madrid som Liverpool. De senaste åren har den sympatiske och professionelle spanjoren däremot haft stora problem med det en gång så vassa målskyttet. Sedan sommaren 2011 har Torres gjort 20 mål på 110 matcher i Chelsea och ett mål på tio matcher i Milan. Under den blondes fyra år på Merseyside mäktade han med 65 mål på 102 matcher.
Har man då någorlunda koll på den europeiska fotbollen borde varningsklockorna börja ringa ganska tidigt. Åtminstone för en sportchef som är intresserad av att förstärka sitt lag. Men det finns också de som är mer intresserade av att glänsa i ljuset av ett stort fotbollsnamn. Torres smäller högt, än idag. Det vet Adriano Galliani.
Milan sägs vara en klubb i ekonomiska svårigheter. Vi kan alla historien om den italienska fotbollens stålbad. Ändå har Milan, med Galliani i spetsen, råd att slänga ut en lön på €4 miljoner om året i två år på en spelare vars formkurva dalar brantare nedåt än valfri svart pist i den svenska fjällvärlden.
Det tog fyra månader innan Galliani insåg att det inte gick den här gången heller. Nu sägs han redan ha affären klar för att skicka Torres hem till Madrid och Atletico i utbyte mot Alessio Cerci. En fin nödlösning, men varför sätta sig i den situationen från första början?
Milan befinner sig en lång bit bakom lag som Juventus och Roma. Det här är en av de stora anledningarna till det.
