Lazio - Milan
Prepartita: Lazio-Milan - Prepartita, schmepartita.
Måndagsmatch på Olimpico. Lazio mot Milan. 6:an mot 2:an. Champions League eller Europa League. Klockan 20:45 sparkas en match igång som betyder så oerhört mycket för båda lagen. Ska vi fortsätta vara ett lag som brukade vara bra eller har vi hjärna och hjärta nog för att ge oss chansen att skriva ny historia ute i Europa? Liv eller död..
***Spoiler-alert: Jag kommer gnälla och klaga ett tag.***
Ska jag vara hundraprocentigt ärlig så är jag ganska trött på att skriva dessa införrapporter. Det är samma visa varje gång. Zlatan är tillbaka. Zlatan gör mål. Milan tar tre poäng. Zlatan är skadad eller avstängd. Vi förlorar. Glöm Champions League. Leão är sämst. Pioli är tafatt. Kessié spelar. Bennacer gör det inte. Donnarumma har fortfarande inte kritat på. Inte Hakan heller. Round and round it goes.
Inför en stentuff bortamatch mot Simeone Inzaghis mannar så är Zlatan skadad. Bennacer osäker. Kessie startar. Donnarumma har inte kritat på. Inte Hakan heller. Nåja. Efter veckans Super League-kaos så har matchen kommit rejält i skymundan. Har vi lämnat? Är vi kvar? Blir vi bestraffade för att vi lämnade? Blir vi bestraffade för att vi är kvar? Frågorna är många och inte ens Paolo Maldini verkar vara speciellt insatt eller informerad. Pinsamt är det definitivt. Inte bara för att vi verkar tro att vi är bättre än andra utan också för att vi absolut inte ÄR bättre än någon annan. Rent sportsligt har vi inget där att göra. Vi har varit skit hela 2021. Att vi fortfarande ligger två i ligan har vi endast den dåliga konkurrensen att tacka.
Som ni märker så har jag tappat tron fullständigt på en trupp som såg så fin ut för bara ett halvår sedan. Då flög vi. Nyförvärv såg klockrena ut. Alla tog märkbara kliv framåt. Theo Hernández var världens bästa vänsterback. Saelemaekers! Vi lurade Frankfurt på Rebic med att bara ge dom André Silva i utbyte. Zlatan var bäst i ligan, varje omgång. Topp 4? Vi ska ha Scudetton!
Sedan hände något. Hunger blev till högmod. Vilja blev till gnäll. Vinster blev till kryss och förluster. Läkarjournaler staplades på hög. Röda kort likaså. Theo gav bort mål efter mål. Pappa-Zlatan drog på Melodifestival. Pappa-Zlatan började bråka med halva ligan. Pappa-Zlatan spelade typ aldrig. Leão blev hans ersättare och sätter något slags världsrekord i uselhet, match efter match. Lagets absoluta stjärna och stolthet vägrar förlänga. Dennes agent får 99% av kritiken men klientens hjärtlösa tystnad har, ännu en gång, dödat fansen inombords. Castillejo spelar Serie-A-fotboll. Saelemaekers leker numera Drake på heltid. Det är privatjets, usla outfits och Rolls Royce var och varannan dag.
Jag skäms över vissa delar av laget, men jag skäms mer för vilken sorts supporter jag blivit. Jag har blivit Liverpool-supporter på ett år. Med det menar jag att jag glömde så fort *knäpper med fingrarna* vart vi varit. Vi vann fasen varje match i ett års tid. Vi är egentligen inte så usla som jag får det att låta. Hade vi befunnit oss i 2019 så hade vår nuvarande form varit grym, men förväntningarna sprang ifrån verkligheten. Vi har inte Italiens näst bästa trupp men vi ligger ändå tvåa. Vi har top5 ligornas femte yngsta trupp men man förväntar sig jämnhet och kvalitet, varje match. Totalt orealistiskt. Även om jag insett detta så är jag inte kapabel att nyansera saker som gäller Milan 2021. Skalor finns inte. Ytterst lite är vitt, allt annat är vantasvart.
Hade jag haft Alexis-pengar så hade förmodligen även jag åkt privatplan och Rolls Royce. Varför stör en sådan liten grej mig så mycket? Varför lägger jag ens min energi på det?
Jag är bortskämd.
Lyfter man blicken ytterligare några steg så sitter jag i ett av världens bästa länder, mätt och belåten (och frisk!), i min bostadsrätt, med jobb och har klickat hem skor för över 5000 spänn bara denna veckan. Jag känner folk som varit väldigt sjuka i COVID, men, tack och lov, ingen som har dött. Ändå sitter jag och är irriterad för att Saelemaekers har fula kläder och förbannad att ett fotbollslag inte spelar lika bra som de gjorde förra året. Är detta vad som får mig att må illa och bli irriterad så har jag det oförskämt jävla bra. Alla kan säkert inte känna igen sig i detta, men många av oss har nog ramlat ner i samma fälla. Om inte i det stora, så nog fan i det lilla.
Vad vill jag komma fram till? AC Milan kommer alltid att finnas kvar, även om denna veckan har skrämt upp en rejält. Spelare kommer komma, och spelare kommer gå. Matcher kommer att vinnas och förloras, men var vi här när Constant och Mexès spelade i rödsvart så lär vi även vara här när Donnarumma flyr till Juve och Zlatan lägger av.
Livet fortgår. Maratonet fortsätter. Kärleken består.
Låt oss se fram emot en toppmatch där vi har chansen att haka av en rival från CL-racet. Vi har varit vunnit det två senaste bataljerna mot Lazio. Vi sägs ha en ordinarie elva till 10/11-delar. Juventus och Roma tappade poäng.
Förmodad elva:
Milan: 4-2-3-1: Donnarumma; Calabria, Kjaer, Tomori, Hernandez; Kessié, Bennacer; Saelemaekers, Calhanoglu, Rebic; Mandzukic.
Nu åker vi, med så mycket stolthet, kärlek, och hopp i bröstet att min alldeles för dyra skjorta spricker i sömmarna. Forza Milan!
