Sotto la panchina: Mannen med den gyllene slipsen del 1/4
De mörka november-molnen hopar sig både bildligt och bokstavligt talat över allt som är rödsvart just nu. Resultaten sitter som voodoo-nålar i kroppen varje vecka och rapporter om osämja på ledningsnivå börjar bli vardagsmat. Resultatet av denna maktkamp i de högsta topparna i Milan ser ut att ta en era till sin slutstation. Snart är inte de gyllene slipsarna längre i fokus på San Siro.
Adriano Gallianis affärsmässiga äktenskap med Silvio Berlusconi startade redan 1979 när de gemensamt utformade den första landsomfattande TV-kanalen Canale 5 som hade premiär ett år senare.
När Silvio sedan tog över ägandeskapet av Milan var Galliani det självklara valet att leda det dagliga arbetet i klubben som sportchef. En position som han sedan haft i sin ägo fram tills dags dato, men kanske inte så mycket längre än till sommaren.
Galliani har mer eller mindre unisont hyllats som en av de största i sin position, inte bara i Italien utan bland alla de stora europeiska klubbarna, och visst finns det en hel del meriter som kan vidimera detta. Fem Champions League, åtta ligatitlar och flera andra pokaler har han varit med och fyllt på i troférummet på Via Turati.
Han har ansetts vara en av de skickligaste förhandlarna när det kommer till spelarköp och har vid flertalet tillfällen fått igenom transfers som höjt ögonbrynen på utomstående.
Det är sällan det uttalats några kritiska röster vad gäller Gallianis arbete även om ett visst missnöje uppstått på senare år. Därför följer här nu en sammanställning över Gallianis arbete under olika epoker under sin tid i Milan för att om möjligt utröna om glorian som sitter där verkligen är befogad.
Det första decenniet (1986-1996)
Att i mitten på 80-talet vara sportchef i en italiensk klubb var utan att överdriva en helt annan typ av verksamhet än den som man bedriver idag. På den tiden var antalet utlänningar begränsat i klubben vilket gjorde att man till större grad behövde leta spelare inom landets gränser och använda sig av material från ungdomsleden. Dessutom var det färre spelare som fick sitta på bänken och trupperna var tvungna att begränsas.
När Milan till säsongen 1987/88 skulle ersätta engelsmännen Hateley och Wilkins så föll valet på holländarna Gullit och van Basten. Kanske hade Adriano Galliani sin finaste stund i Milan när han rodde dessa affärer, samt inköpet av deras landsman Frank Rijkaard ett år senare, i hamn. Grundbultarna i den finaste upplagan av det moderna Milan.
Visserligen var det kärlek i första ögonkastet mellan Silvio och Marco, men holländarens fantastiska målfacit i den holländska ligan gjorde honom högintressant för många klubbar. Bland annat fanns ett underskrivet förkontrakt med Inter, men van Bastens fysiska status vid den tidpunkten satte stopp för en transfer just då. Senare skall även Fiorentina ha varit överens med holländaren men utan att klubben genomförde affären. Att i denna tid när man endast kunde ta in tre utlänningar pricka in denna magnifika holländska trio var inget annat än en jackpot.
Det sägs att Galliani efter att ha signat Rijkaard gömde kontraktet i sina kalsonger och smet ut bakvägen för att slippa möta ilskan hos Sportings fans.
De närmaste åren var lugna vad gäller spelarköp. Det var mestadels komplementspelare som kom och gick, undantaget Zvone Boban som anslöt 1991. Dock fortfarande som en oslipad diamant.
Efter att laget gått obesegrat i Serie A säsongen 1991/92 så fick Galliani mer eller mindre fri tillgång till Silvio Berlusconis plånbok, och det är nu det börjar bli intressant att se vad Galliani åstadkommit egentligen. Under sommaren anslöt Jean-Pierre Papin (Europacupfinalist med Marseille 1991), Dejan Savicevic (Europacupvinnare med Röda Stjärnan 1991) och så Gianluigi Lentini som den sommaren blev världens dyraste spelare genom tiderna.
De två första övergångarna blev de första i en lång rad som Milan gjorde enligt en icke uttalad men likväl tydlig paroll, gör Milan bättre och gör konkurrenterna sämre. Lentinis övergång blev däremot kontroversiell av andra orsaker. Lentini själv ville helst till Juventus, men Berlusconi ville inte se dåtidens hetaste villebråd på den italienska marknaden hamna hos en direkt konkurrent och dessutom var tränare Fabio Capello en hängiven beundrare.
Galliani ska då ha ordnat med en förskottsbetalning på 25 miljoner kronor för att säkra att Milan kunde värva spelaren till sommaren, allt enligt Torinos före detta president Borsano. Naturligtvis emot alla dåvarande regler, men skött diskret och med pengar svarta som natten. Affären slutfördes till sommaren som överenskommet till en kostnad på 130-140 miljoner kronor. Lentinis lovande karriär tog aldrig fart i Milan, mycket pga. den bilolycka han var med ett år efter sin ankomst till Milan.
Papin blev aldrig den skyttekung han varit i Frankrike och såldes två säsonger senare för 22% av sitt inköpsvärde. Han fick återigen se sig hamna på den förlorande sidan när Marseille slog Milan med 1-0 i CL-finalen i München.
Till nästa sommar hämtade Milan en pusselbit från Marseilles europacupvinnarlag 1993, Marcel Desailly. Desailly blev en viktig kugge under säsongen som avslutades med krossen av Barcelona i Aten. Gullit släpptes gratis till Sampdoria efter inte längre ha presterat på den nivå man tidigare sett honom på. Parmas skyttekung Alessandro Melli var tänkt att ta vid vad gäller målskyttet, men San Siro-scenen blev för stor för honom.
Gullit hann dock under nästkommande säsong avgöra ena mötet med Milan, varpå Galliani beslutade sig för att göra sin första nostalgivärvning och köpte således tillbaka holländaren sommaren 1994, men det ville sig inte alls och Gullit gick efter halva den säsongen tillbaka till Sampdoria igen. Noterbart är att denna sommar försvann en ung brasse vid namn Giovane Elber till Stuttgart där han på tre säsonger fyrdubblade sitt värde, såldes till Bayern München och blev skyttekung och Champions League-mästare.
Sommaren 1995 var det dags för nya stjärnor. Roberto Baggio och George Weah skulle säkra att Milan skulle fortsätta dominera i Italien och Europa. Scudetton kom planenligt, men det tog stopp i UEFA-cupens kvartsfinal mot Bordeaux efter den första genomklappningen under Berlusconis ledning (utslagna trots ledning 2-0 efter hemmamatchen).
Gallianis första decennium kan sammanfattas som mycket framgångsrikt. Dock är det viktigt att komma ihåg att Serie A var Europas dominerande liga vid den här tidpunkten och att Silvio Berlusconis ohämmade spenderande var startskottet till dagens moderna kapprustning i toppklubbarna där pengasituationen har eskalerat helt.
Så även om Galliani lyckades med de flesta värvningar så var han i princip herre på täppan i Europa och hade inga problem att ro hem spelare som Silvio och tränarna pekade på. Konkurrensen var fortfarande låg.
Andra delen kommer imorgon