Sotto la panchina: Mannen med den gyllene slipsen del 3/4
De mörka november-molnen hopar sig både bildligt och bokstavligt talat över allt som är rödsvart just nu. Resultaten sitter som voodoo-nålar i kroppen varje vecka och rapporter om osämja på ledningsnivå börjar bli vardagsmat. Resultatet av denna maktkamp i de högsta topparna i Milan ser ut att ta en era till sin slutstation. Snart är inte de gyllene slipsarna längre i fokus på San Siro.
Återuppståndelsen (2002-2009)
Milans spenderande tog inte slut i och med köpfesten 2001, utan även kommande sommar skulle ge två ytterst viktiga pusselbitar till det lag som slutade som CL segrare samma säsong.
På transferfönstrets sista dag anslöt Alessandro Nesta från Lazio och gav efterlängtad stabilitet till backlinjen. Ett ekonomiskt krisande Lazio gav till slut efter när Galliani slängde upp dryga 30M€ på bordet. Sett till att Nesta tillhörde den absoluta toppen av försvarsspelare vid den här tiden och dessutom var i en perfekt ålder (26) så måste affären ses som ett kap. Pengarna hade ju börjat rulla friskt i fotbollseuropa vid den här tiden och i jämförelse med andra köp så var nog Nesta säkerligen värd ”mer” än vad vi till slut betalade för honom.
Det andra namnet som kom att skriva in sig i de rödsvarta historieböckerna är Clarence Seedorf, som tog metron över till andra sidan av Milano från Inter. Denna affär är synnerligen intressant med tanke på att det rent allmänt har setts som ett rent byte mellan Milan och Inter där Francesco ”nuovo Maldini” Coco försvann åt motsatt håll. Dock så är det viktigt att utröna en sak här. Båda spelarna har ju ett bokfört värde när affären genomförs och egentligen så är det lite godtyckligt vilket värde som sätts om båda klubbarna är överens om att de är värda lika mycket.
Spelarnas värde i denna affär sattes till 22,5M€. Seedorf kan ju argumenteras för att han i sina bästa stunder snuddar dessa siffror vad gäller priset, Francesco Coco däremot hade varit mer realistisk om vi halverat prislappen, eller t o m minskat den med 75%. Att Milan gick vinnande ur affären när allt summeras råder ingen som helst tvekan om, en utklassning i stil med 6-0 matchen ett år tidigare. En av de affärer Galliani hyllats mest för.
Jag vill dock lyfta fram en viktig frågeställning med den här affären. Eftersom lika mycket pengar gick åt båda håll så tjänar ju klubbarna på att ange ett så högt värde som möjligt eftersom man då i bokföringen får en tillgång som är värd mycket mer. Detta var precis det som Milan och Inter några år senare blev utredda för när man helt plötsligt började byta ungdomsspelare med varandra och det började fattas misstankar kring affärerna när Primavera-spelare bytte lag för ganska anmärkningsvärda summor. Just denna affär har inte varit föremål för någon utredning, men jag vill ändå väcka frågeställningen med vad huvudsyftet med denna affär var. Var det ett sätt att göra bokslutssiffrorna bättre eller var det ett rent fotbollsmässigt genomtänkt byte? Spelare av Seedorfs karaktär hade vi ju ganska gott om i truppen, medan lovande backar alltid har varit en bristvara.
För att ytterligare stärka offensiven tog vi in Rivaldo och Tomasson, båda på free transfer och dessa två var väl på något sätt startskottet för Gallianis Bosman-handlande. Rivaldo var visserligen en gammal Berlusconi-kärlek, men det var samtidigt en spelare på nedåtgående som trots detta fick en lönecheck som kan anses vara ganska fet (i likhet med alla Bosman-värvningar).
För alla som tycker att gratis är gott så kan vi ju göra ett snabbt räkneexempel där en spelare som kommer gratis får en årslön på 5M€ (inte alls ovanligt i Milan under 2000-talet). Ett fyraårskontrakt kostar således klubben 5 x 4 x 2 (då skatten är 50%) = 40M Euro. Istället för att kanske köpa en yngre spelare med en ljusare framtid för säg 15M och ge honom en mer human lön på 2M/år vilket skulle ge en totalkostnad på 31M över fyra år. Dessutom finns ju alltid en chans att sälja en yngre spelare vidare vid behov. Rivaldo kom som 30 åring och att då 2-3 år senare försöka få tillbaka pengar på en sådan spelare är en mindre utopi.
Således kan man ju fundera över huruvida Gallianis sentida jagande på kontraktsfria spelare i slutändan har varit särskilt ekonomisk. Att vi idag trots all utrensning fortfarande sitter på den näst högsta lönebudgeten i Serie A tyder ju på att den sparsamhet vi försökt härleda till inte riktigt rimmar med siffror vi vill uppnå i bokföringen.
Som en parentes kan nämnas att under januarifönstret tryckte vi återigen på nostalgiknappen och ansåg det vara nödvändigt att hämta hem en 32-årig Leonardo.
Vi spolar fram till sommaren 2003 som blev nästan chockartat lågmäld efter tidigare års spenderingsfester. Vi kan dock hitta en av de största ljuspunkterna det senaste decenniet när Ricardo Izecson dos Santos Leite anslöt för den sedermera modesta summan 8,5M€. Även om Galliani säkerligen vill ta åt sig äran för denna affär så var det mycket tack vare Leonardo och dennes arbete som gjorde att vi fick Kaká till Milan.
Galliani som nu fått smak på gratisspelare stack till Rom och fick med sig två ytterbackar hem. En 33-årig Cafú och en två år yngre Giuseppe Pancaro satte knappats några Milan-hjärtan i brand, men dessa två herrar är de facto de två ytterbackar som poängmässigt presterat bästa i Milan under det senaste decenniet. Cafú räddes många skulle bli en ny Rivaldo som passerat sitt zenit, men istället visade han på intet sätt att han skulle ha tappat särskilt mycket i kvalitet och får anses vara ett av Gallianis mer lyckade Bosman-köp. Pancaro var inte lika uppseendeväckande, men drog utan tvekan sitt strå till stacken och kunde lämna Milan med huvudet högt två år senare.
Rivaldo lämnade oss gratis under januari-fönstret utan att någon rödsvart själv saknade honom, vilket bara understryker hur bortkastade hans lönepengar var under de 18 månader han var i klubben.
Att budgeten var betydligt snävare i kombination med att Milan hade ett slagkraftigt lag blev inte heller sommaren 2004 särskilt uppseendeväckande. Jaap Stam kom in för att komplettera backbesättningen till ett ok pris, 10M€ för en rutinerad 31-åring som kunde alternera både som mittback och högerback var ändå godkänt. Bland årets gratisspelare hittar vi Hernan Crespo (lånad från ett överfullt Chelsea) och Vikash Dhorasoo. Crespo gjorde en fin säsong och hade kanske varit förtjänt av att bli köpt loss, men för en gångs skulle var Galliani lite sund i sina värderingar och valde att inte slänga upp några pengar och betala ett överpris för en 30-åring.
Den excentriske Dhorasoo hamnade aldrig rätt i Milan och man kan ifrågasätta scoutningen här - om det ens hade skett någon. Ytterligare lönepengar som bara försvann ner i ett svart hål för att man såg chansen att ta in en gratisspelare.
Vintermercaton blev bara en form av asylbeviljande till ett par spelare som hade kontakter i laget. Kakás bror Digão och Seedorfs cirkuskompis Harvey Esajas togs in i värmen på Milanello och belönades med kontrakt. Digão kunde lösa ut 1M€ per år under sin tid i Milan medan Esajas kontrakt låg i trakterna kring 300K€. För att sätta detta i perspektiv så kan vi titta på Serie A denna säsong där den bäst betalde spelaren i nio av lagen får ut max 1M€. Visserligen hade väl ingen reagerat om Kakás och Seedorfs löner ökats med motsvarande summor, men det är ändå ett bisarrt agerande. Familjeklubb – visst, men någon motta får det vara.
Fast ok, Esajas-historien är så sjuk att han nästan var värd de där pengarna.
Vi kör vidare till 2005 och Galliani har nu fått upp farten ordentligt på Bosman-marknaden, men vi börjar med den spelare som kanske varit den största besvikelsen för mig det senaste decenniet. Alberto Gilardino var under ett par säsonger i Parma ett sällan skådat stjärnskott som gjorde mål när han ville och hur han ville. Det var ett halleluja-ögonblick när han steg ut från Via Turati med Galliani, men så många fler sådana fick vi tyvärr inte uppleva med Gilardino.
Jag kan inte klandra Galliani för detta köp trots att Gilardino aldrig blev samma spelare i Milan som han var i Parma. Möjligen hade vi kunnat scouta honom på ett bredare plan, mer än bara det han presterade på fotbollsplanen. Känslan för en utomstående var att han aldrig riktigt lyckades hantera den press som infann sig så fort han drog på sig den rödsvarta tröjan. Vissa spelare är helt enkelt inte ämnade för alla klubbar.
Om vi tar oss vidare till sommarens gratisgäng så hittar vi där Marcio Amoroso som passade Galliani-profilen perfekt, gratis, rutinerad (31 år) och brasse, Johann Vogel (imponerande i det PSV som vi mött föregående säsong i CL) och en högst dubiös värvning av Christian Vieri som såg ut mer som en pensionerad spelare än en aktiv. Vi kan konstatera att ingen av gratisvärvningarna gick hem den här gången heller. Vieri lämnade efter ett halvår, Amoroso och Vogel efter ett år. Vogel betingade dock en liten övergångssumma när Betis köpte loss honom.
Den andra värvningen under sommaren som vi betalade för var Marek Jankulovski. Visserligen en habil Serie A-spelare i ett positivt Udinese, men man kan ändå ifrågasätta valet att hämta in honom som vänsterback när han spelat ytter i Udine. Godkänt, även om han aldrig nådde stora höjder i Milan, spontant hade man nog kunnat hitta en bättre spelare för samma peng (8,5M€).
Vi gjorde oss av med Tomasson och Dhorasoo, och lyckades få betalt för båda två. Dansken hade gjort sin beskärda del med mål, och behöver inte skämmas för sin tid i Milan men höll aldrig den klass som krävdes för att på allvar utmana om en startplats.
Sommaren 2006 blev något av en historisk vändpunkt för Milan. Från att under Berlusconis ledning alltid varit en klubb som lockat till sig stjärnorna så sålde man nu för första gången en fixstjärna. Andrij Shevchenko blev en av Roman Abramovich otaliga stjärnvärvningar till Chelsea. Milan fick 46M€ och rent ekonomiskt går det inte att ha några direkta synpunkter på beslutet att sälja. Milan hade fått drygt 200 mål från Shevchenko som vid det här laget blivit 29 år och man sålde honom för dubbla inköpsvärdet. Däremot såg dog Milan som klubb en smula den dagen Sheva lämnade, och man kan ställa sig frågan hur stor den förlusten var rent penningmässigt.
Det har spekulerats mycket i varför man gjorde den här affären. Sheva hänvisade till sina barns behov av att lära sig engelska medan andra ihärdiga rykten gjorde gällande att hans fru Kristen Pazik vänstrat i Milan-korridorerna och att Andrij därför valde att lämna Italien för att om möjligt rädda äktenskapet. Oavsett vilket så var Shevchenkos sista uppträdande i Curva Sud ett bevis på att han innerst inne inte var bekväm med beslutet.
Samtidigt som vi tappade en av våra största stjärnor så gav den kittlande höga försäljningssumman hopp om att vi skulle investera i spelare som trots allt gjorde oss till ett bättre lag. Tyvärr så blev det istället en sommar där vi börjar se allt större brister i klubbens agerande på mercaton.
Shevchenkos ersättare blev en tidigare långtidsskadad brasse (no shit!) som visserligen hade goda målmeriter från La Liga, men som ändå möttes med viss skepsis. 15 miljoner kostade Ricardo Oliveira och hade han spelat alla matcher som han gjorde i sin debut så kanske Galliani hade kunnat få det sista skrattet. Nu blev det bara en bra match och totalt tre mål under den säsong han var i Milan. Klubben hade misslyckats katastrofalt att ersätta sin största stjärna.
Under sommaren tog vi även in Yoann Gourcuff som ansågs vara mycket lovande och en rutinerad men inte lastgammal Daniele Bonera. Gourcuff såg mycket spännande ut, men än en gång hade klubben misslyckats med att scouta människan i tillägg till spelaren. Bråk på träning och flera vittnesskildringar om disciplinära brister hos den unge fransmannen gjorde att förhoppningarna om ett nytt stjärnskott dog ganska snabbt. En lyckad lånesejour hos Bordeaux gjorde dock att vi kunde sälja honom för en tre gånger högre summa än vi köpt in honom för. Visserligen blev nästkommande säsong ännu bättre och det såg ut som om vi ändå fått för lite betalt. Därefter har dock karriären gått lite i stå för honom.
Gratiståget kom denna sommar med Beppe Favalli. Visserligen rutinerad och efter sin sejour i Milan halvt om halvt kultförklarad bland vissa supportrar, så kan man inte säga annat än att vi nog hade mått bättre av att satsa på en yngre förmåga som hade kunnat ge oss något på lång sikt.
Under januari behövde vi således jaga vidare efter målskyttar. I jakten på flera brasilianska ”föredettingar” så hittade Galliani en skadebenägen och överviktig Ronaldo i Real Madrid. 7,5 miljoner var ju inte jättemycket för en av världens genom tiderna bästa spelare. Men de 50 000 kronor per spelad minut han till slut kom att kosta är jag tveksam till om han var värd. Stundom, sina stora fysiska brister till trots, visade han upp sitt kunnande och jag har nog aldrig sett en spelare i så dåligt skick vara så bra. Ytterligare ett bevis på hans storhet om någon nu tvivlade. I det stora hela ytterligare en bortkastad värvning.
Under januari blir vi också bekanta med två nya kategorier av värvningar som efter detta blir allt vanligare. Hemvändaren och den mystiska ynglingen. Hemvändaren blev Massimo Oddo som sju år tidigare lämnat oss för Verona. Nu fick vi köpa tillbaka honom för nästan 8M€ och även om han varit tongivande i Lazio så blev det inte samma succé Milan.
Den mystiske ynglingen (en ung haussad spelare som aldrig får chansen och som inte var bra nog heller) var argentinaren Leandro Grimi, mycket valpig de få gånger man fick se honom och han blev urmodellen för flera liknande värvningar de kommande åren.
Även sommaren 2007 hittar vi ett par lättkategoriserade spelare. Emerson från Real Madrid (ni vet nog vilket kategori vid det här laget) vars dåvarande lön hade varit topp 15 i Serie A idag, för att få lite perspektiv. Så kom ytterligare en nostalgivärvning, om än i mindre skala i form av Ibou Ba. Det här är alltså Ibrahim Ba efter sin sejour i Djurgården om någon nu undrar i vilket skede av sin karriär han befann sig i.
Sommarens stora värvning blev dock något av en sensation. Alexandre Pato var bara 17 år men hade redan hunnit med att visa upp sig i VM för klubblag med sitt Internacional. Leonardo drog i några av sina brasilianska trådar och Milan kunde till slut säkra upp en av de hetaste talangerna som fanns på marknaden. Att dock betala 22 miljoner Euro för en så ung spelare är dock emot all logik. Till att börja med var han inte ens tillgänglig för spel förrän i januari pga. sin unga ålder.
Debuten blev dock oförglömlig och precis varenda en av de där 22 miljonerna kändes då helt befogade. Det fanns så mycket talang i den där lilla kroppen och den var redo att nyttjas omgående.
Vi bläddrar fram ytterligare ett år i almanackan och kan nu fullt ut konstatera att Galliani kört fast i några väl valda hjulspår och även öppnat ett par nya nämligen motorvägen till Genoa och Preziosi samt affärsförbindelsen med Mino Raiola.
- En brasiliansk superstjärna på nedåtgående? Check, Ronaldinho. Bara att denna gång så fick vi betala duktigt för det, 25M€ som visserligen kom från Silvios Bunga-bungakassa eller nåt, den som var befogad att öppnas så fort presidenten fick syn på nåt han ville ha.
- En duktig ytterback som vi köper in några år för sent i karriären? Check, Zambrotta. 10M till som vi säkert hade kunnat investera i någonting vars fysiska värden var på uppåtgående.
- En nostalgisk återkomst? Jajemen, Shevchenko hittade tillbaka till Milan på lån. Dock märktes han ungefär lika mycket som när han spelade i Chelsea.
- Några hemvändare också? Jomenvisst, Marco Borriello, såld till Genoa sommaren innan för 2M€ hämtades hem för 9M€. Här någonstans började också det eviga dealandet med Preziosi. Vi kastar även in Luca Antonini i denna kategori hemkommen för 3,5M€.
- Inga mystiska ynglingar då? Jovars, tre stycken. Tabare Viudez, Mathias Cardacio och sist men inte minst Felipe Mattioni (vår första kontakt med Raiola).
- Fick vi nånting gratis? Så klart, Mathieu Flamini som skrattade hela vägen till banken med en lön som hade varit topp 3 i Serie A denna säsong. Men också David Beckham som lånades in från LA Galaxy. Engelsmannen som var en de värvningarna som ändå lämnade bäst eftersmak efter sig.
- Ingen lyckad värvning som Galliani kunde ta cred för? Jo, Leonardo fyndade så klart en mittback vid namn Thiago Silva i Brasilien och kunde tillsammans med Braida göra ro hem en av de bästa affärerna Milan gjort på 2000-talet. Galliani behöver inte slå sig så mycket för bröstet vad gäller denna affär alltså.
Här någonstans vill jag sätta punkt för den tredje transfereran. En period där vi i allt högre utsträckning satsat på spelare runt 30-strecket och Bosman-spelare. En period där vi två CL-titlar och en ligatitel till trots sammanfattningsvis gjort fler fel än rätt på mercaton. Grunden är lagd för en lönestruktur som helt är på väg att eskalera just tack vare de många gratisköpen, som per definition alltid ger ett par miljoner extra i plånboken hos spelarna.
Fjärde och sista delen kommer imorgon.
