Sotto la panchina: Mannen med den gyllene slipsen del 4/4
De mörka november-molnen hopar sig både bildligt och bokstavligt talat över allt som är rödsvart just nu. Resultaten sitter som voodoo-nålar i kroppen varje vecka och rapporter om osämja på ledningsnivå börjar bli vardagsmat. Resultatet av denna maktkamp i de högsta topparna i Milan ser ut att ta en era till sin slutstation. Snart är inte de gyllene slipsarna längre i fokus på San Siro.
De sista bitterljuva åren (2009-)
Om nu Shevchenkos försäljning går att härleda till andra skäl än rent ekonomiska så råder det ingen tvekan om att vi sommaren 2009 får se oss degraderade på den ekonomiska skalan i fotbollseuropa. Milans fanbärare och stora fan-favorit Kaká tog flyget till Madrid, ivrigt påhejad av sin far. Galliani skall dock ha beröm för sitt agerande här, de 65M€ som vi till slut fick var en prislapp i överkant och det var ett bud som hade varit idiotiskt att tacka nej till, den symboliska förlusten till trots. MEN, för att en sådan här affär skall ha något värde, så måste pengarna återinvesteras på ett sådant sätt att vi går vinnande ur affären mer än ekonomiskt.
Vad fick vi då? Inte mycket. Kaká-pengarna var inga återinvesteringspengar, utan bara ett sätt att täcka de oroväckande dåliga siffror som bokslutet året innan uppvisat. Det blev således en svag mercato. De få Euro vi hade att spendera nyttjades inte särskilt väl. Klaas-Jan Huntelaar blev en Gilardino version 2.0, bländande i Ajax men inte psykiskt anpassad för en storklubb och ytterligare en i raden av dåligt scoutade spelare. Vi hittar flera andra välkända profiler där Oguchi Onyewu kom gratis och gjorde sin bästa match på Milanello under en kort men intensiv MMA-uppvisning med Zlatan. Vi köpte tillbaka två gamla ungdomsspelare, Abate som på ett år i Torino blivit 600K€ dyrare och Davide Di Gennaro som i Preziosis leksaksbutik enligt Galliani ökat 1M€ i värde under ett år.
Av alla underpresterande brassar hittar Galliani lågvattenmärket Mancini, som visserligen inte underpresterade, utan han var bara jättedålig från början. Och så klart en yngling som för en gångs skull hade någon form av merit att falla tillbaka på, ungdoms-VM-skyttekungen Dominic Adiyiah. En spelare som visade sig vara lika oförmögen som sina tidigare kategorikamrater.
Sommaren 2010 blir på något sätt det slutgiltiga beviset på att Galliani inte är förmögen att agera för klubbens bästa. Det må låta konstigt med tanke på att den sommarens värvningar lade grunden för vår senast vunna Scudetto, men på lång sikt inte gynnat laget särskilt mycket.
Detta är naturligtvis sommaren när Zlatan Ibrahimovic anländer till klubben. Ett av dessa spelarköp som snudd på fått Galliani adlad med tanke på att han lyckades ro hem en spelare i perfekt fysisk form för 25M€ som säsongen innan kostat närmare 70M€. Alla som hyllar Galliani glömmer dock den viktigaste faktorn i denna affär, Mino Raiola. Utan Raiola hade affären aldrig gått igenom, sen kan Galliani försöka oja sig över hur tuffa förhandlingarna var hur länge som helst. Faktum kvarstår, affären var klar redan innan han satte sig vid det där förhandlingsbordet. Raiola hade sett till att Barcelona redan knockade.
Vad Galliani inte skryter lika mycket om är de allt högre summor som hamnar hos Preziosi numera. Denna sommar drygt 11M€. För ett lån av KP Boateng, köp av Sokratis och återköp av Alberto Paloschi som nu var drygt 2M€ dyrare än när han såldes till Parma tre år tidigare. I somras när Chievo köpte honom så hade han gått ner 800K€ i pris igen. Förklara den om du kan Galliani.
Vi slängde iväg 18M till Man City för Robinho, strongt gjort av en klubb som inte har några pengar, men tydligen fanns det växel kvar i Bunga-kassan igen. Som av en händelse hade Mino Raiola en hand med i affären.
Januari blev ytterligare ett bevis på vem som styrde transfermarknaden för Milans del denna säsong. Urby Emanuelson köps loss från Ajax under sitt sista år, Raiola assisterar. Mark van Bommel kommer gratis från Bayern och Dídac Vila köps från Espanyol för 4M€ båda de sistnämnda med Raiola som agent. Dessutom tas Cassano till nåder av Milan efter att ha hamnat i bråk med presidenten i Sampdoria.
Gratisvärvningarna blir allt mer fantasilösa vilket Mario Yepes (34) och Nicola Legrottaglie (33) är levande bevis för. Ronaldinho försvinner från klubben för 3M€, kostnaden per spelad minut för brassen landar på nästan 30 000 kronor, och då räknar jag bara utifrån den rena nettotransferkostnaden. Skall vi ta med hans lön, ja då gick kalaset på närmare 75 000 kronor per minut. Var det värt det Galliani?
Denna sommars sista parentes blir Bruno Montelongo som får en plats bland alla andra icke-värdiga ungdomar.
Vi börjar närma oss slutet, men har några somrar kvar att redovisa. Närmast 2011 då Preziosis kassakista fick ytterligare en ordentlig påfyllning med 26M€. El Shaarawy köptes in och Boateng och Amelia köptes loss efter lån. Visserligen kom 10M€ tillbaka direkt i och med försäljningarna av Merkel och Sokratis, men ändå.
Eftersom Galliani handlat upp alla pengar i Genoa fick han leta bland Bosman-resterna för att hitta fler värvningar. Aquilani, Mexès, Taiwo, och Muntari. Även Nocerino, Maxi Lopez och Mesbah kom, dock från reahyllan. Av dessa sju spelare är endast tre kvar i klubben efter två år. Övriga höll alltså inte måttet.
Trenden är nu mer än tydlig. Är det inte Raiola som styr så går pengarna till Preziosi. Övriga värvningar görs efter vad plånboken tillåter, dvs. nästan ingenting. Om man på allvar scoutat dessa värvningar under en längre tid och anser att de är Milan-material, jag då måste man tyvärr ta sig till närmaste hälsovårdscentral för att se i vilken del av huvudet funktionaliteten börjar svika.
För några år sedan hade värvningar som Mexès och Cassano varit helt uteslutna pga. spelarnas karaktär. Nu duger vad som helst bara priset är rätt (dvs. noll, eller i det närmaste noll).
Intressant är att vi var beredda att betala 1,5M€ för att få låna Maxi Lopez en säsong, men lät PE Aubameyang gå till St Etienne för endast 1,8M€. Ett tydligt bevis på hur dålig klubben blivit på att värdera spelare och framförallt se talang.
Ja just det, Digão lämnar äntligen Milan efter att ha vandrat runt på lån hos diverse klubbar under flera år. Tydligen var det svårt att hitta en köpare till honom för att han hade så hög lön. Go figure.
Vi hoppar vidare till 2012. Ytterligare en sommar där ekonomin behöver saneras. Hejdå Zlatan, Hejdå Thiago Silva. Välkommen 63M€. Hejdå även till Alexandre Pato som efter ett par års skadeelände flög tillbaka till Brasilien. Milan inkasserade 15M€, säsongen innan fanns det bud på 40M€ som vi tackade nej till. Ytterligare ett agerande kring vilket Galliani gärna vid tillfälle får reda ut hur tankegångarna gick.
Hejdå Davide Di Gennaro som vi nämnde tidigare. Han är alltså en spelare som växt upp i vårt ungdomslag. 2007 inkasserade vi 300K€ från Bologna när de lånade honom, ett år senare såldes han till Genoa för 1,5M€ och vi hade så långt dragit in 1,8M€ totalt. Tills vi köper tillbaka honom för 2,5M€ från Genoa. Sommaren 2012 säljs han igen, till Spezia för 500K€. Slutsumman blir alltså att vi betalt 200K€ för en spelare som vi själva fostrat i vårt ungdomslag, som totalt spelat 153 minuter för Milans A-lag och som vi inte längre äger. Ett fantastiskt exempel på hur lätt det är att göra av med pengar.
Faktum är att den här sommaren gjordes det trots allt rätt vettiga värvningar. Montolivo och De Jong anslöt, båda landslagsmän, den ena gratis och den andra för blygsamma 3,5M€. Acerbi kom in och bevisade återigen hur svagt vi scoutar spelare numera. Eftersom Cassano surnat till fick det bli en blixtaffär med Inter där det slutade med att vi betalade 7,5M netto för Giampaolo Pazzini, som faktiskt motsvarade sin prislapp ganska väl i slutändan med ett tvåsiffrigt antal mål.
Ett par låneaffärer; Bojan som understryker det faktum att vi numera kan inhandla spelare som inte är ordinarie i klubbar som rimligtvis borde vara sämre än vi och Christian Zapata för att understryka det faktum att vi samtidigt söker efter spelare som kommer till oss med en dålig erfarenhet i sin tidigare klubb för att det är lätt och billigt att få loss dessa.
I jakten på fler avdankade (men billiga) försvarsspelare hittade vi denna gång Cristian Zaccardo och i gratiskategorin Bakaye Traore som enligt Galliani "scoutats under en längre tid". Förhoppningsvis en i raden av dåliga lögner, annars måste de ha varit konstant berusade när denna scouting skedde.
Sen så klart så fick även Raiola och Genoa sitt under januarifönstret. Den stora snackisen Balotelli blev klar för ett i sammanhanget överkomligt pris och med en överkomlig lön. Men i likhet med Ibra-affären så hade detta aldrig gått i lås om inte pizza-Mino varit med och dragit i tåtarna. Galliani behövde nog bara sätta dit kråkan på kontraktet och på sin höjd fukta pennan.
Raiola fick dessutom in ytterligare en klient i form av Salamon som vi köpte loss från Brescia för 3,5M€. Hos Preziosi landade 4M netto efter att vi köpt loss Constant för 8M€ och sålt Acerbi för hälften av det. För att jämföra vad man får för ungefär 8M€ om man är en Serie A-klubb så kan vi se på följande transfers från denna sommar:
Carlos Tévez 9M
Pablo Armero 4M
Juan Cuadrado 5M
Josip Ilicic 9M
Saphir Taïder 5,5M
Marco Parolo 3M
Manolo Gabbiadini 5,5M
Luca Cigarini 2,2M
eller hela Veronas mercato som gick på 7,3M.
Vi synar slutligen sommarens mercato som naturligtvis är för tidig att sammanfatta riktigt ännu. Vi kan dock se att vi för första gången ligger på plus vad gäller affärerna med Genoa, då Birsa och Antonini skiftade klubbar gratis och Strasser såldes för 4M. Det är väl det enda positiva på den fronten. Birsa-affären (enligt Galliani själv) tillkom när han och Preziosi satt på stranden och pratade – ”ungefär som det skedde med Boateng”. Och det säger karln helt seriöst. De flesta människor som spelar FM lägger ner mer research på spelare än Galliani verkar göra numera.
I övrigt så såldes Boateng för 10M och med ett transfernetto på -500K€. Då ska man ha i åtanke att han hade ett betydligt bättre renommé än när han kom till Milan. Ändå lyckas vi göra en förlust på honom.
Bland sommarens värvningar hittar vi flera potentiella spelare färdiga att hamna i tidigare väl utformade fack. Ska Kaká trotsa de tidigare misslyckandena bland nostalgivärvningarna? Blir Vergara näste i raden av ungdomar som försvinner i glömska efter en säsong? Blir Poli och Saponara värvningar i stil med Ambrosini och Gattuso en gång i tiden? Eller hamnar de bland andra unga italienare som inte visade sig vara bra nog som Acerbi, Pozzi, Dalla Bona och Donati?
Och så undrar vi naturligtvis över Alessandro Matri. Blir du en striker värd pengarna som Pazzini, eller blir du ytterligare en pinsam parentes under Gallianis sista år när han tyckte det var värt att spendera 8,7M€ netto för en spelare som vi själv uppfostrat.
Sammanfattning
Adriano Galliani, obestridd kung och allsmäktig transferguru. Det är väl mångas bild av honom, och det är inte så konstigt när hans uttalanden alltid leder till att man vill dra den slutsatsen. Han var nog en driven affärsman som brann för det här jobbet en gång i tiden. Den perfekte radarpartnern till Silvio som inte bara startade en TV-revolution i Italien men som även tog deras älskade Milan från ruinens brant till Europas internationellt mest vinstrika klubb de 25 senaste åren.
Men det gamla radarparet har inte längre kvar drivkraften, orken, intresset och framförallt inte pengarna som krävs för att hålla kvar Milan på den nivån vi är vana vid. Däremot så finns det fortfarande en grund i Milan som gör att vi med ett optimalt ledarskap skall kunna vara ledande i Italien.
Men då måste man agera helt annorlunda än vad vi gjort, än vad Galliani gjort de senaste åren. Istället för att värva vettiga spelare pratar han numera hellre om alla stora stjärnor, inte som han värvat, men som han nästan värvat. Totti, Xavi, Hamsik och hur många historier till som alla slutar på samma sätt. Att han inte lyckades värva dem. Än var det hemlängtan, än var det en mamma som satte stopp. Men det spelar ingen roll, för de kom aldrig till Milan. Galliani nämner dock aldrig de spelare som Braida scoutade, som var tillgängliga för Milan, som blev succéer i andra klubbar men som av en eller annan anledning ratades av Milan. De verkar ha fallit i glömska.
Det pratas om att vi måste spara pengar och att vi måste anpassa oss efter UEFA:s krav. Men likväl sitter vi där med en monstruös lönebudget och kommer snart behöva sälja en spelare igen för att balansera böckerna. Likväl går det bra att bygga upp ett nytt kontorskomplex och utrymmen för att visa upp vår allt mer avlägsna vinnande historia. Och är det någon som ställt Galliani till svars och granskat hans lön, har han anpassat sig till vårt lönetak?
Det har pratats om ett ungdomsprojekt, men likväl står där en Matri och sprider bollar hejvilt förutom i mål medan vi lika gärna hade kunnat låta Andrea Petagna göra det. Likväl hämtas det in en Valter Birsa istället för att ge M’Baye Niang chansen att låta odla sin talang. Likväl så skall det stå en Zaccardo där när vi behöver täckning på högerbacken istället för att vi låter en Primavera-spelare prova sina vingar och kanske blomma ut som De Sciglio. Likväl är vi lika långt ifrån ett ungdomsprojekt som alla andra år då vi inte haft det.
Den allmänna opinionen är att Gallianis tid är till ända när vi är framme vid sommaren och i mitt tycke talar de senaste årens aktioner på mercaton sitt tydliga språk, Galliani gör inte längre sitt bästa för Milan. Sen om han gör vissa saker av egna intressen eller om han har tröttnat och av ren bekvämlighet dealar med Preziosi och Raiola, och likt en uteliggare letar i soptunnorna efter Bosman-spelare eller möjligtvis efter billiga alternativ på en secondhandmercato. Det vet jag inte.
Men vad jag vet är att denna klubb måste byta inriktning och det inom en snar framtid för att vi inte skall hamna för långt efter.
Det är dags att säga adjö nu min käre Adriano, för din skull, för min skull och om inte annat för att gula slipsar inte är på modet längre.
